Av Elsa Morante
La storia 1974
Översättning Anne Marie Hansen, Ingalisa Munck
Norstedts förlag  2012 (utgiven tidigare 1979, -84, -88 samt 2004)
ISBN 978-91-1-304524-5, inb, 721 sid

De tillfällen man får ett mästerverk i händerna är sällsynta. Morantes Historien kan definitivt inordnas bland böcker med särskild episk lyskraft, högt driven språkkänsla och berörande handling.

Själva romanen börjar med en uppräkning av historiska fakta mellan åren 1900 och 1940 med betoning på krigshändelser. Varje del i berättelsen inleds därefter med en rekapitulation av liknande fakta för att ge relief åt och historisk belysning av händelserna som följer.

Själva berättelsen tar sin början i prologen till en våldtäkt  i fascisternas Rom. Ida Ramundo – berättelsens nav – är offret och vi får följa hennes liv från det hon föds i början av 1900-talet. Modern var judinna, småskollärare och fadern magister i den lilla folkskolan i Cosenza i Kalabrien. Moderns härkomst , som döljs för alla utom fadern och dottern Ida, har anförtrotts under djupaste tysthetslöfte. Ida utvecklar med tiden, under inflytande av moderns återkommande vredesutbrott och tvångsföreställningar och faderns alkoholism en slags ängslig underdånighet och resignation. Efter en medioker skolgång träffar hon sin blivande man Alfio. De gifter sig och flyttar till Rom strax efter första världskriget. De får en pojke några år senare.

Det judiska är en av nycklarna till romanen. Judarna var, enligt modern, sedan tidernas morgon förutbestämt till att hatas, hemsökta av förföljelser vilka skulle återkomma i evig tid, för så hade ödet bestämt.  Det skygga och ängsliga kommer att prägla Idas vuxna liv, särskilt i Rom med fascismens maktövertagande och de raslagar som infördes 1938. Tragiska händelser i familjens liv följer på varandra med en obarmhärtig logik.

Ett annat tema är de förtryckta och underkuvades liv.  Delar av romanen utspelar sig i Roms getto, men också i tillfälliga asyler som upprättas i utkanten av staden efter bombningar. Det är fattigt och primitivt och många svälter. I eländet finns en slags värme och samhörighet som gör att människor överlever.

Det starkaste  inslaget är, enligt min mening, skildringen av det andra barn som Ida får – ett resultat av våldtäkten.  Useppe som barnet kommer att kallas utvecklas till ett brådmoget barn. Han är liten och späd, en bräcklig varelse med ett starkt utvecklat känsloliv, vars tidiga liv vi får följa till romanens slut.  Författarens gestaltning av Useppes språk, särskilt i kontakten med den hund som familjen får övertar utvecklas till en av höjdpunkterna i berättelsen. Den empati med barnens villkor och utsatthet som författaren ger uttryck åt får också representera en slags förhoppning om mänsklighet och en slags symbol för godheten i världen.

Romanens credo som går som en dov underton genom romanen är innehållet i den monolog som Davide, en av huvudpersonerna, håller inne på en fullsatt och stökig bar. Davide är drogpåverkad och talar än sluddrigt, än viskande, men med en ihållande kraft. Det är en svidande vidräkning och uppgörelse med historien ”fredstider som dessa har det redan funnits i hundratusental och det kommer att finnas hundratusental och åter hundratusental till för kriget tar aldrig slut. Att använda ordet fred är …rena svineriet…”. Davide häcklar religionen och makten.  Mänskligheten blir i industrins tidsålder, tjänandet och mödan en deg av förintelse och upplösning, förintelseläger o.s.v.. Det är så Davides profetiska och osammanhängande tal fortskrider.

Det är mellan dessa poler författaren rör sig; från det sublima till det råa och djupt tragiska i människans natur. Det är en skakande berättelse.

ULF MALMSTRÖM