Av Mats Strandberg
Norstedts, 2017
ISBN 978-91-1-307395-8, inbunden, 342 sidor

Idén är lysande: på ett boende för dementa är det inte troligt att personal och anhöriga tror att de gamla talar sanning när de säger de mest egenartade saker. Men på Tallhöjdens äldreboende är det de gamla som ser sådant som ju inte ska finnas.

Mats Strandbergs första vuxenbok, skräckromanen Färjan, visade oss en helt vanlig finlandsbåt på väg från Stockholm till Åbo, med en alldeles vanlig blandning av besättning och resenärer, med ett undantag: mor och son som båda är vampyrer.

Som frekvent resenär med liknande fartyg kände jag igen miljön, även om jag aldrig stött på några vampyrer (lyckligtvis).

Personskildringarna var tillräcklig grund för att göra boken till en skräckskildring även utan de övernaturliga inslagen.
Det är likadant, men ännu bättre, i denna. Vi har två huvudpersoner, Joel, som insett att han måste få in sin dementa mor på äldreboendet, och Nina, hans gamla kompis, som numera arbetar där.

Deras förhållande är inte det bästa, bör att uttrycka det milt.

Joel har ett misslyckat ungdomsliv bakom sig med fylla och droger, och en havererad musikkarriär. Nina lyckades bryta sig loss och är nu inte helt lyckligt gift och har helt lämnat musiken.

Vi får också träffa ett par till av personalen och de övriga boende på avdelning D. Och chefen för boendet, den minst sympatiska personen i hela boken.

Och så finns det alltså någon, eller något, som bara de gamla ser, men som ibland skymtar förbi som en skugga och som också får belysningen att fladdra och elektriska apparater att bete sig konstigt.

Liksom i Färjan skulle berättelsen även utan detta något vara en rysare, för författaren har tydligt lärt sig vad som kan vara dagligt kaos på ett hem för dementa där ledningen mest bryr sig om ekonomin, och de blandade känslor som vuxna barn har till att behöva lämna sina föräldrar på ett sådant ställe.

Det är intressant att de nya svenska skräckromanerna är så bra på socialrealism. Också John Ajvide Lindqvist och delvis Anders Fager har den vanliga svenska vardagen som bakgrund till sina skrämmande inslag.

Hemmet berättas i en rad korta kapitel där vi följer huvudpersonerna Joel och Nina blandat med vad som händer på Tallskuggan, allt skrivet i presens som här fungerar utomordentligt väl. Det krävs en medveten författare för att få det att flyta så lätt som här.

Vad det är som händer och hur Joel och Nina sakta börjar ana att något inte är som det ska är förstås huvudtemat, men lika viktigt för läsaren är hur deras relation utvecklas. Kan de nå varandra och förstå vad det var som hände i ungdomen?

För mig var detta ingen bladvändare; alla de olika sorternas spänning i boken gjorde att jag måste ta lite pauser mellan kapitlen, orolig för vad som skulle hända härnäst. För med Mats Strandberg kan man inte vara säker på hur det slutar. Läs själv och försök gissa.

LEIF-RUNE STRANDELL

Mats Strandberg. Foto Henric Lindsten