Av Jörgen Pettersson och David Widlund
Hoi Förlag, 2012
ISBN 978-91-86775-12-4, 300 sid, inb

Den 21 juli år 356 före Kristus, samma dag som det påstås att Alexander den store föddes, satte greken Herostratos eld på Artemistemplet i Efesos. Han gjorde det i akt och mening att bli ryktbar, låt vara en berömmelse som kan uttryckas i formen ”illa beryktad”. Herostratos dömdes till döden. För att förhindra att han lyckades i sitt uppsåt att nå berömmelse infördes dödstraff för var och en som nämnde namnet Herostratos.

Till föga nytta! Herostratos triumferade. I dag kör vi med begreppet ”herostratiskt ryktbar” om folk som på likartat sätt försöker att tillskansa sig berömmelse. Det räckte med ett pyromandåd för Herostratos. Gryningspyromanen Ulf Borgström har efter att ha misstänkts för mellan hundra och tvåhundra mordbränder långsamt men helt säkert tillskansat sig en plats i den svenska brottslighetens historia.

Fast Gryningspyromanens drivkraft tycks inte ha varit att bli kändis. När hans liv och verksamhet nu kartlagts av Jörgen Pettersson och David Widlund i boken Gryningspyromanen Från mobbad tonåring till Sveriges värste mordbrännare beskriver de drivkraften så här: ”Av det Ulf har sagt i förhör, i rättegångar, till kompisar och snart sagt alla andra, är vår slutsats att allt egentligen handlar om att ge igen. För vad och varför är mer oklart. En röd tråd i hans liv är hämnden mot ett samhälle som i hans eget tycke svek honom när han behövde hjälpen som mest. Detta resulterade i kriminalitet, brustna relationer och mängder av bränder.”

Den perfekte brottslingen existerar. Det är den där förövaren som lever mitt ibland oss och aldrig åker fast. Gryningspyromanen var tidigt ute på den kriminella banan, långt innan han började tutta eld på tillvaron. Han åkte fast och hamnade i fängelse. Av brottsbeskrivningarna att döma handlade det om klumpiga och illa utförda handlingar, som polisen enkelt kunde nysta upp. Långt ifrån den perfekte brottslingen.

I och med att hatet mot samhället och polisen växte förvandlades gryningspyromanen till en brottsling som näst intill öppet genomförde sina mordbränder men ändå inte kunde fällas. När han slutligen dömdes för mordbrand var han misstänkt för hundratals fall. Med åren tycks han helt enkelt ha utvecklat en metodik som tillät honom att begå en rad perfekta mordbränder.

Perfekta i den meningen att polisen aldrig lyckades fälla honom. Och i likhet med många yrkesmässigt arbetande brottslingar blånekar han samtidigt som han paradoxalt nog hotar.

Indicier saknades sällan. Ibland föregicks bränder av uttalade hotelser i form av halv- eller helkvädna visor som följande harang: ”Tro inte att jag är så jävla dum så jag ger er nöjet att ta livet av mig. Jag ska bränna ner halva Ystad. Hämnden är det jag lever för och det har jag gjort de senaste tio åren. Ni kommer att få leva med konsekvenserna.”

Efter att ha läst denna noggranna kartläggning av mannen och av omständigheterna kan man fråga sig om rättssäkerhetens krav på bindande teknisk bevisning möjligen är överdrivna. Eller är det bara i fallet med den hatiske pyromanen som slår till i skymningszonen som bristen på fällande bevis tvingat de rättsvårdande myndigheterna att gång på gång släppa en man vars skuld de i praktiken varit övertygad om.

Envisheten och intensiteten i samhällshatet ger bilden av en rättshaverist som skyller sina egna tillkortakommanden på samhället. Förvisso visar samhällets hantering av hans uppväxt stora brister.  Den enda fasta och trygga punkten i mannens tillvaro tycks ha varit Frälsningsarmén i Ystad, vilket ger anledning att begrunda vilka kvaliteter hos Frälsis som kan leda till en sådan position i pyromanens tillvaro.

Samhällets hantering av mannen lämnar som sagt en hel del att önska. Han har getts antidepressiva medel som snarare skadat än hjälpt. Han har på anstalt lärt sig sniffa och har därefter ägnat sig åt hembränning och drogodling. Man brukar diskutera frågan om arv och miljö. I fallet med skymningspyromanen växer det fram en bild som säger att oavsett arvsmassan så har miljön från början till slut varit förödande. Å andra sidan finns det människor som utsatts för liknande omständigheter utan att de flippat ut lika totalt.

Författarna anser att 2011 års dom om åtta års fängelse på flera sätt var ett genombrott för rättvisan: ”Då godtog domstolen åtalet trots att ingen hade sett Ulf anlägga branden som tvingade trettiosju människor att fly ut i snöstormen en decembermorgon 2010. De tekniska bevisen, några vittnen och starka indicier räckte till. Ulf Borgström kan komma ut tidigast sommaren 2016. Då är han 53 år gammal. Vad som händer då vet naturligtvis ingen, men de experter vi har intervjuat i anslutning till denna bok är inte helt obekymrade. Tvärtom. När en mordbrännare drivs av hämnd blir det oftast bara värre, har historien visat. Och som vi skriver i denna bok är det just hämnden som har varit, och kanske fortfarande är, den enskilt starkaste drivkraften i fallet Ulf.”

Detta är en intrssant och skrämmande bok, som socialvårdare, poliser, psykologer och varför inte deckarförfattare bör ta till sig. Maken till brottslingsprofil får man leta efter. Och visst: Ystads gryningspyroman har de facto gjort sig herostratiskt beryktad även om det inte var avsikten. Han går till hävderna.

Slutligen har det i efterskott så att säga dykt upp ett indicium, som tyder på att han är skyldig. Antalet mordbränder i Skåne har halverats sedan gryningspyromanen hamnade bakom lås och bom.

BERTIL FALK