Av Sune E Olsson
Papertalk, 2011
ISBN 91-86377-66-3, 247 sid

För författare som inte accepterats, eller som vill göra nästan allt själva, finns numera en hel rad företag som åtar sig att producera tryckta böcker och fungera som förlag.

Sune E Olsson debut (antar jag) har kommit ut på ett sådant förlag, och han lovar aatt det är den första i en trilogi, Ringar på vattnet.

Ofta är det en hårdhänt förlagsredaktör man missar, och marknadsföring.

Här borde en redaktör ha frågat författaren vilken sorts bok han ville skriva. En actionfylld thriller eller en diskussion om kriminella(ungdoms)gäng och hur de fungerar.

Dessutom hänger en del i början knappt ihop med huvudhandlingen, och ger en otrevlig smak av pedofili, med klar porrvarning. Det handlar om två trettonåriga flickor, varav den ena från ett ”gott hem” som våldtas efter att ha berusats med Rohypnol i cider och öl och med hasch.

Den berättelsen, liksom hur huvudpersonen beter sig efter en Rohypnolspetsad öl, känns inte så sannolik.

Visst kan människor ha många oväntade sidor, men huvudpersonen Vagn Brorson är inte trovärdig. En vanlig man, fridsam, som lyckas våldta, mörda och planera under extremt svåra omständigheter… Nå, kanske tänker författaren avslöja mer om hans bakgrund i kommande böcker.

Detta verkar för långt skrivet för en dålig thriller. Det beror på att det finns en spännande thriller (kanske inte helt sannolik men det är inte nödvändigt bara det är bra gjort) som är huvudtråden. Huvudpersonen råkar bli vittne till en kriminell grupps avrättning av två andra kriminella som stulit deras knark. Och han upptäcks och måste döda för att klara sig själv.

Nödvärn. Men polisen kan inte veta det, så snart är både polis och gäng honom på spåren, och dessutom har han fått sällskap av en av ligans tjejer som därför också är dödsdömd.

De vandrar i Bohuslän, Dalsland och in i Norge, ständigt utsatta för förföljarnas hot.

Läsaren får följa främst de två flyende men också polisens arbete och i viss mån de kriminella.

Det är mycket geografi med, massor namn på platser i området, och för en gångs skulle hade en karta varit bra att ha. Mycket namn, och eftersom jag varit i trakterna en hel del kunde jag visualisera skådeplatserna, men att bara ge namn räcker inte som miljöskildring.

Så här finns en  god grundberättelse, hyfsad språkbehandling, men brister i miljö- och personskildring. Det kunde vara en bra grund för fortsatt arbete tillsammans med en hårdhjärtad redaktör.

LEIF-RUNE STRANDELL