Av Nina Bouraoui
Elisabet Grate Bokförlag AB, 2020
ISBN 978-91-86497-75-0, danskt band, 138 sidor

Gisslan skrevs ursprungligen som en teaterpjäs 2015, men när författaren såg pjäsen insåg hon att det fanns mer att utforska om människans villkor av ekonomisk och känslomässig utsatthet och det blev en bok. Det var då ett bra beslut. Gisslan som symbol har många bottnar, och i händerna på en fantastisk stilist blir det en stark berättelse som berör, verkligen berör.

Berättarjaget, Sylvie Meyer , är 53 år och mor till två söner, separerad efter 25 års äktenskap och försörjer sig som någon slags kontroller på ett mindre företag, en nära relation med chefen liksom företagets alla delar där hon plikttroget, perfekt, verkar som spindel, en som kan alla delar, vet allt.

Och hon berättar. Återhållet, lågmält, vad som en dag ledde fram till att hennes värld tog en helt ny riktning , när hon en dag tar fram en vass kökskniv och lägger i handväskan, och utan minsta tvekan går in på chefens kontor med avsikt att meddela att nu är det nog, gränsen nådd, och hans roll uträknad, som chef, som människa. Under en natt har kökskniven all makt där i handväskan. Men kommer bara att verka som symbol.

Boken är tät. Jag läste om den flera gånger. Hörde rösten. Såg en marionettgestalt av livsroller. Villkorad. Förstenad. Hon beskriver en eld, ett raseri, som invasion av våldsamhet. Men kniven kvar i handväskan. Inget utbrott, inget våldets utagerande. Hon är inlåst i sig själv.

Så tappar man andan. Bilderna av inristade roller, oförmåga att ge det egna livet värde, därvid utnyttjad som en lydig följare, glädje eller lycka som bilder ur tv-serier. När lagens långa arm låter henne stå till svars, blir det för första gången ett möte med något levande inom henne.

Berättaren är en kvinna. Det är lätt att identifiera sig och vilja skaka om henne, få henne att vakna, släppa sin anpassning, sin utplåning, sin passivitet under berättelsens gång. Toner genljuder av många Me-too berättelser.

Men Nina Bouraoui är en fantastisk författare. Hon har inte plats för vare sig förenklingar eller ensidig könskamp. I täta meningar stiger människorösten fram om makt, underkastelse, förtryck som ett mönster av ekonomiska, kulturella strukturer, av normer, där rösten antingen kvävs eller brister. Det är starkt gjort och sannolikt kommer jag att återvända till denna text . Den manar till stor eftertanke.

GUNILLA LINDBLAD

Nina Bouraoui. Foto Mathias Grate