Av Torbjörn Forslid & Anders Ohlsson
Roos & Tegnér 2011
ISBN 978-91-86691-05-9, 203 sid

Det märks att författarna till boken är akademiker. Torbjörn Forslid är docent vid Lunds universitet och Anders Ohlsson professor vid samma lärosäte och deras bok är skriven på akademikers speciella vis med sammanfattningar, rätt träig text och fotnoter en masse. Det är lätt för en läsare som hoppats på en trevlig stund att hoppa av.

Tidigare har författarna skrivit en bok om Björn Ranelids författarskap och det är lätt att tänka sig att den mannens utåtriktade sinne (läs: mediakåthet) inspirerat till den nya skriften. Här ges plats åt fyra författare: Jan Guillou, Kristina Lugn, Horace Engdahl och … Selma Lagerlöf(!). På sladden hamnar förre programledaren för Babel, nu återkomne författaren Daniel Sjölin. Analysen man får av dessa författare känns ljummen, inget bränner till i beskrivningen av hur de nått sin nuvarande status.

Lugn skapade sin image genom att framställa sig som lat snattare, vilket inte ens var sant, men fastnade. Engdahl framställde sig som utanförstående med mobbning i barndomen som barlast. Så även Guillou som visat upp sig som en fiende till det finkulturella. Lagerlöf är väl den enda som enbart blivit känd för sin litterära verksamhet, även om man inför hennes jubileum för tre år sedan försökte stöpa om henne för att passa vissa preferensers tidsanda.

Det är en intressant bok om man står ut med läsmotståndet. Författarnas slutsats (”Man blir känd[is] om man syns i TV tillräckligt ofta”) är en forskningsbedrift som nog inte motsägs av någon. Numera lär man också bli bekant genom exponering på Internet, men om detta fenomen har inte Forslid och Ohlsson mycket att säga.

Förlagens roll var tidigare att odla ett författarskap, numera tycks det handla om att skapa en identitet för de författare man ger ut. Den får man genom att sätta personerna i TV-soffor där de ”intervjuas” enlig pressreleasemönster. Boken som sådan blir en sekundär handelsvara och författarna bärare av olika budskap inklusive reklam. Det är viktigare att vara estradör än en skicklig skribent.

Ack, ja!

PER MAGNUSSON