Av Blaine Harden
Escape From Camp 14 2012
Översatt av Tomas Håkansson
Norstedts 2012
ISBN 978 91 13043-20-3, 236 sid

Trodde du Kalla kriget tog slut i och med Sovjetunionens kollaps 1991? Då har du fel. I ett litet område i världens hörn pågår den faktiskt fortfarande för fullt: jag talar om Nord- och Sydkorea.

Vad kännetecknade Kalla kriget? Det var en krig med idéer och provokationer som vapen, men med den välkända hemligheten att det inte fick leda till ett öppet, vapenbestyckat krig. För under Kalla kriget skulle ingen sida kunna vinna då USA och Sovjet var beväpnade med tillräckligt mycket kärnvapen för att döda allt mänskligt liv på jorden tiotals gånger om. Propaganda var det viktigaste vapnet i en sån verklighet. Det gällde att få de länder som inte automatiskt tillhörde ett visst läger att sympatisera med just ens ideologi och kall. USA härjade mest i Latinamerika, Sovjet och Kina i Asien och båda sidor blandade sig i så mycket de kunde i Afrika, med fasansfulla konsekvenser. Idag är det bara Nord- och Sydkorea som fortfarande spelar efter dessa regler. Krig måste undvikas till varje pris, men båda måste få sin egna befolkning att sluta upp bakom sin regim samt övertyga det andra folket att det är i just deras länder folk lever bättre och lyckligare liv. Men med tanke på hur stora skillnaderna har blivit mellan det numera utarmade Nord och det framgångsrika Syd kan det verka onödigt för den vinnande sidan att syssla med propaganda. Det räcker ju med att visa verkligheten som det är kan man argumentera.

Tyvärr är det inte så. Syd sysslar också med propaganda, precis som i Nord, även om nordsidans uppfattas som direkt stötande och skrattretande i sin verklighetsfrånvaro. För glöm inte att länderna fortfarande formellt sett är i krig sen 1950 och det ligger i bådas intresse att demonisera den andra å det grövsta, även om motiven skiljer sig åt. Nordkorea gör det för att landets härskare ska upprätthålla sin legitimitet, Sydkorea gör det för att hindra sin granne att skaffa vänner som kan stärka dem, vilket riskerar att leda till att maktbalansen skiftar från Syds uppenbara överlägsenhet till en mindre fördelaktig position. Mardrömmen är ett Nordkorea som kan ställa krav på Syd, med en mäktig allierad bakom sig.

Därför var jag väldigt skeptiskt (i betydelsen att jag inte tror på alla historier bara för att den bekräftar det vi redan hört) när jag började läsa Flykten från läger 14. Att Nordkorea är en brutal polisstat kan ingen förneka, men det har hänt att vissa nordkoreanska avhoppare har – på egen hand eller uppmuntrade av myndigheterna – berättat historier som visat sig vara påhittade eller överdrivna. Och mycket lite kan bekräftas av oberoende källor. Nordkoreaner har oftast svårt att anpassa sig till sitt nya liv i Syd. De är ofta arbetslösa under lång tid, hamnar inte sällan i skuldfällor och diskrimineras av sydkoreaner. De enda som lyssnar på dem är diverse människorättsgrupper och myndighetspersoner, och de lyssnar extra noga ifall man har en hemsk eller anmärkningsvärd historia att berätta. Dessa historier slinker sen obearbetat in i den sydkoreanska propagandaapparaten och presenteras som dagens sanning.

En känd sådan lögn är att den förre ledaren Kim Jong Il skulle enligt nordpropaganda ha slagit hole in one på sitt första försök på golf, och det på samtliga hål på en 18-hålsbana. Detta har presenterats av Sydkorea som officiell nordkoreansk propaganda i flera år, fram tills en journalist frågade nordkoreanska avhoppare om de kände till historien, vilket ingen gjorde.

Golf är för de flesta nordkoreaner helt okänt och därför värdelöst ur propagandasynpunkt.

Shin Dong-huyk föddes i Läger 14 1982. Det är ett läger för regimens ideologiska fiender som dömts till långa fängelsestraff och som förväntas arbeta ihjäl sig i lägret. Här straffas människor i flera generationer vilket är anledningen att Shin föddes och växte upp här. Att de aldrig kommer lämna detta läger blir extra tydligt eftersom de som växer upp här visserligen uppfostras med ”vetskapen” att de är här för att sona andra släktingars synder, men är samtidigt helt avskurna från resten av landet. Här sker ingen propaganda. De vet inte vem som styr landet, vad landet har för ideologi eller någonting alls för den delen av det som andra nordkoreaner får lära sig utantill från tidig ålder. De enda de får veta är att de ska lyda blint och tjalla på alla. Och att belöningar för gott uppförande innebär att svälta lite mindre och misshandlas lite mindre hårt. Alla är konkurrenter om dessa belöningar, inklusive ens föräldrar.

En kväll när hans mor och bror planerar att fly lägret väljer Shin att tjalla på dem i hopp om en ynklig belöning. Det resulterar i att de senare avrättas offentligt framför hans ögon, och två konkurrenter om maten har därmed försvunnit. Så en dag träffar han som vuxen en man som kommer utifrån lägret. En tidigare viktig person som kunde berätta om all den goda maten han åt i ett land som kallas Kina. Det är just drömmen om att äta läckerheter som övertygar Shin att fly lägret vilket han lyckas med, tack vare osannolik tur.

Han hamnar först i Nordkoreas landsbygd där situationen är bättre än i lägret men fortfarande anmärkningsvärt illa. Sen kommer han till Kina och till slut till Sydkorea där hans historia fångar intresset hos en amerikansk människorättsgrupp. Shin är nämligen den enda som någonsin har lyckats fly från ett av regimens hårdast bevakade läger.

Harden inser att sanningshalten i Shins berättelse med all rätt kommer ifrågasättas, så han går igenom stor möda att beskriva bevisen som finns på Shins kropp. Den har spår efter både tortyr och en uppväxt i ständig svält. Shin är kort och märkt säger han, även om han i Syd har lagt på sig ett nyttigt hull.

Men tittar man på Shins bilder i boken så blir uppfattningen en annan. Han ser, i brist på andra formuleringar, helt normal ut. Så värst kort är han inte. Ansiktet är inte tanigare än hos någon annan asiat. Och inga bilder på de många ärren visas upp. Det betyder förstås ingenting. Spår av tortyr vill man kanske inte visa upp för omvärlden. Och människokroppen är förvånansvärt uthållig. Det är Shins psyke som tagit störst skada. I lägret gjorde han vad som krävdes för att överleva, men så fort hans dagliga överlevnad är säkrad och han har tid att reflektera över det han har gjort så kommer alla spökena fram. Och de lär inte försvinna.

När jag läst ut boken undrar jag fortfarande om det jag läst egentligen är sant. Tänk om Shin inte är något annat än en hungrig fattigbonde vid gränsen till Kina som korsade gränsen och kokade ihop en historia som han på något sätt visste skulle intressera någon Sydkoreansk journalist. Men samtidigt så vill jag så gärna tro på denna historia eftersom den bekräftar det jag redan hört. Det är det som är problemet med att båda sidor tar sig an lögnen som vapen: det blir svårt att göra skillnad på sanningen, den lilla och den stora lögnen.

Det enda jag faktiskt tror mig veta om Nordkorea är att det är ett gigantiskt fängelse där folk förnedras, plågas och grundluras för att berika en omänsklig klan tyranner. Detta gör att jag trots allt lutar mig åt att tro på Shins historia med alla dess fasor och prov på mänsklig ondska. Väger man nämligen alla argument mot varandra så lutar det ändå att sånt här – tyvärr – pågår på riktigt, just nu, i det som är Kalla krigets fortsättning.

JOHANNES GENBERG