Av Karl G & Lilian Fredriksson samt Lars-Åke Skagegård
Podium 2010
ISBN 978-91-7437-055-3, 240 s.

Två av landets främsta deckarexperter, det äkta paret Karl G och Lilian Fredriksson (bilden nedan) – bägge verksamma i Svenska Deckarakademin, är desslikes experter på staden där de bor, Uppsala. De har nu slagit sig samman med författaren Lars-Åke Skagegård (bilden ännu längre ner), som skrivit ett tiotal böcker bland annat Livvakten – roman om Dag Hammarskjöld. Nu kommer de tre med Ett tioårigt dundrande kalas Om Gluntarne och Gunnar Wennerberg.

Gluntarne är en sångcykel med 30 sånger. De skildrar studentlivet i lärdomsstaden Uppsala på 1840-talet. Huvudpersoner är Glunten och Magistern. Författare är Gunnar Wennerberg (1817–1901), en västgöte som kom till Uppsala 1837. Han blev med tiden lektor i Skara och skrev då de flesta gluntarna. Senare blev han ecklesiastikminister, medlem av Svenska Akademien och landshövding.

Ett av de intressantaste kapitlen i den nyutkomna Uppsalaboken handlar om kroglivet i Uppsala då Glunten och Magistern rumlade runt. När Gunnar Wennerberg kom till lärdomsstaden vid Fyris fanns det tre källarmästare, tio traktörer, åtta spiskvarter och 25 krögare. Spiskvarter var enklare matställen som erbjöd hel- och halvinackorderingar. Vid den nu centrala Drottninggatan låg en rad krogar bland annat Schylla på Drottninggatan 8. Huset finns fortfarande kvar! På denna krog beställer Glunten och Magistern in fläsk och potatis samt “toddar för två” men “inte för små!”

Själv har jag studerat (eller låtsats studera) först i Uppsala och sedan i Lund. Jag tog examen i bägge städerna och tycker för min del avgjort att Uppsala är bäst. Det bästa med den svårligen högfärdiga bondhålan Lund är Piratens fantastiska skildringar i till exempel Tre terminer.

Gemensamt för bägge städerna är att där har unga överklassynglingar supit och svirat och levt livets glada dagar. Man kan tycka att det står ett skimmer av ungdom och glädje över detta men också att det mest är ett intressant socialt fenomen.

När jag för några år sedan installerades som hedersledamot på min Uppsalanation mötte jag unga studenter, vars liv låg ljusår från hur det var på min tid. Däremot tycker jag nog att skillnaden mellan mitt och Wennerbergs Uppsala inte är så kolossalt stor.

Att läsa denna välskrivna och väl illustrerade bok är ett sant nöje för mig och jag tror att det kan vara ovanligt intressant läsning också för den som aldrig satt sin fot i Uppsala.

På en bild ser man Betty Pettersson, som var första kvinnliga studenten vid Universitetet. Hon skrevs in 1872 och kom från Gotland. Efter avlagd examen blev hon lärare. Bettys liv blev kort, hon levde mellan 1838 och 1885. Det blir bara 47 år!

Jag blir nyfiken på Betty och tycker det skulle vara mycket intressant få veta mer om henne och hur hennes liv blev. Kanske är det ett stycke kvinnohistoria som kan kasta ljus över kvinnans ställning på 1800-talet. Enda kvinnan vid ett mansdominerat universitet och måhända ogift lärarinna på den gotländska landsbygden – det är fascinerande!

Över huvud taget väcker denna bok många tankar!

JEAN BOLINDER