Red: Ben Roimola
Aleph 2003

Finlandssvenska Enhörningen har artiklar, prisvinnande noveller, recensioner, och massivt med läsning – 72 sidor i A4, men även mycket illos. Peter Damlins artikel om Clarke är vältäckande. Men jag har aldrig uppfattat någon religiös strid mellan Clarke och Asimov, så det känns som övertolkning. Vi får en artikel om Yvonne Bertills doktorsavhandling om fantasinamn i sagorna.

Recensionerna tar upp flera Hugo/Nebula-vinnare. Redaktören själv stjälper hela hinkar av ovett över svenska översättningen av Sinisalos Finlandia-prisvinnare Bara sedan solen sjunkit. Romanen har pastischfragment som glider mellan verklighet och dikt men översatts stilblint. En fundamental poäng fördärvas genom att ”det” på svenska blivit ”han”. Kritiken verkar övertygande. DVD-recensionerna är något för många, totalt 16 sidor – hellre fler bokräkor.

Johanna Sinisalo intervjuas och sedan följer hennes novell (Atoroxpris 2001) Den flygande holländaren, om en expedition till Neptunus där pilotstyrda VR-sonder upptäcker något märkligt. Den är riktigt bra, med ett välfunnet, poetiskt språk. Terry Bissons Nebula-vinnande Macar utforskar hur man kan ta grundligare hämnd på brottslingar via kloning. Idén är originell, men novellen känns för fragmentarisk. David Langfords Olika slags mörker (novell-Hugon 2001) ger mycket Sense of Wonder. Om viss indata kan få datorer att krascha, bör det finnas indata som kan få människohjärnan att krascha. Novellen är strålande idé – sf av 24 karats guld.

AHRVID ENGHOLM