Av Federico Axat
La Ultima Salida, 2016
Översatt av Maria Nääs
Massolit Förlag, 2017
ISBN 978-91-7679-557-6, 395 sidor

Öppningen är minst sagt makaber. Den i övrigt framgångsrike Theodore ”Ted” McKay har fått veta att han har en hjärntumör som han inte har en chans att överleva och bestämmer sig därför att göra slut på alltsammans. Men när han står där med vapnet riktat mot tinningen ringer det plötsligt på dörren. Han öppnar och en främling ger honom ett förslag av den sort som blev så bekant genom filmen Gudfadern. Om han i stället för att döda sig själv tar livet av två andra så ska någon i sin tur döda honom så han slipper själv. På det viset får familjen hantera ett mord i stället för ett självmord, något som torde vara lättare.

Detta inleder en kedja händelser som verkar styras av någon annan än han själv. Han tycks inte vara en okänd figur någonstans och efter hans dåd blir mardrömmen än värre.

Det verkar bra som inledning men sedan fortsätter alltsammans från den ena osannolika händelsen till den andra – och tredje och vidare. Man plöjer igenom boken med allt större förundran till slutet kommer och man fattar ändå nada. Hur kommer det sig att förslagsställaren känner till Teds mentala status så väl, och varför är hans verklighet så konstig med repetitioner som för tankarna till filmen Måndag hela veckan?

Det kan förstås vara en skildring av ett nervöst sammanbrott eller också en studie om en sinnessjuk mördare. Är han manipulerad av sina dysfunktionella närmaste (inklusive sin terapeut) eller möjligen av övriga kryptisk gestalter som befolkar romanen och plågar huvudpersonens sårade sinne.

Fast boken bitvis är spännande, väl skriven och väl översatt önskar jag faktiskt att den där dörrklockan aldrig ringt.
Boken som argentinaren Federico Axat (född 1975 i Buenos Aires) har sålts till 35 länder och ska bli film. Vilket kanske bevisar hur fel jag har.

KARL HJELM