Av Lars Sund
Norstedts 2009

”Jag tycker om deckare”, erkänner fröken Gustavsson och sträcker ut sin korta runda kropp i solstolen där hon vilar. ”Deckarna nuförtiden påstås vara ’realistiska samhälsskildringar’. Nå, det är nu sen också alldeles tassigt. Deckarna är sagor för vuxna människor. Nog anstränger sig författarna att göra handlingen trovärdig och beskriva miljöer som vi tycker att vi känner igen oss i. Och i allmänhet fungerar deet om författaren är tillräckligt skicklig. Men innerst inne vet vi ju ändå att det som utspelas i deckarnas värld inte har så mycket med verkligheten att göra…”

Citat finns i mitten av Lars Sunds senaste verk. Där finns massor av döda kroppar, poliser och en undersökande journalist som är något hemskt på spåren. Men det är inte orsaken till de många döda som flyter i land. Platsen där det sker är en liten skärgårdskommun i sydvästra Finland (där man ju är svenskspråkig, men de finlandssvenska uttrycken bör ändå inte förvirra den läsare som möter dem för första gången).

Det som intresserar författaren mest är hur ett litet, ganska slutet samhälle möter dessa ”andra” som tar plats på deras egen kyrkogård.

Här finns humor, skämt och allvar, skrönor och personporträtt som inte är entydiga. Det finns likheter både med Saltön-serien och med John Ajvide Lindqvists skärgårdsskildring, men det vore att lura en presumtiv läsare om man trycker för mycket på det.

Jag skrattade högt flera gånger under läsningen, men botten är allvarlig, tragisk. Det är formulerat med lätt hand, men så kan viktiga ting ofta diskuteras bäst. Och vi ska inte tro att bara för att det är ”en lycklig liten ö” så är problem med främlingar lättare att hantera i storstadssammanhang; jo, det visste vi ju.

Jag får också erkänna att jag är svag för att författaren talar direkt till mig, jag är till och med som ”läsaren” med i berättelsen. Det kan bli sökt, men icke så här.

Alltså: inte en traditionell deckare, men vi som likt fröken Gustavsson i citat ovan tycker om deckare som sagor för vuxna får här en saga som inte enbart slutar med att de levde lyckliga i alla sina dar.

LEIF-RUNE STRANDELL

Lars Sund. Foto: Ulla Montan

Inledningen till romanen kan läsas som detta nummers novell, även om det alltså inte är en avslutat berättelse utan just en prolog: Läs här