EATER

Jul 19th, 2010 | By | Category: 2010-3, Recension

Omslag till EaterAv Masatoshi Usune
Eater 2003
Översatt av Magnus Johansson
Ordbilder 2010

När jag öppnade denna manga kände jag omedelbart igen tecknar- och berättarstilen från 80-talet. Det är stora monster och små flickor, våld och 80-talsmode. Serien är ursprungligen från 1991 och släpptes när den japanska ekonomin precis kraschat, trots att den i åratal förutspåtts att gå om den amerikanska inom en snar framtid. Jag tror denna uppsving fick sitt avtryck i mangorna. Under 60-talet var det vanligt med historier, både i film, tv och serier, om monster från yttre rymden som kom ner och förstörde allt i sin väg; något jag tror kommer från japanernas kollektiva minne över att kämpa mot en helt övermäktig fiende under andra världskriget. På 80-talet däremot, när Japan till synes snart skulle få sin revansch genom att ekonomiskt gå om USA, hamnade fokus på det övernaturliga. Livet i Japan hade cementerats till en ganska stressig men helt förutsägbar tillvaro för de flesta. När den ena dagen är den andra lik, utan vare sig överraskningar eller anledning till oro, är det inte konstigt att folk söker sig till det extraordinära. Jag tror att det, i ett nötskal, förklarar den genrens dåvarande popularitet. När den japanska krisen fördjupades och något återgång till rekordåren verkade osannolikt blev mer jordnära historier mer attraktiva. Serier som Eater försvann därefter i den evolutionära processen.

Nahoko UehashiEater beskrivs som en skräckmanga vilket jag tycker är missvisande. Det är snarare en kombination mellan två populära genrer. Å ena sidan har vi ”utomjordingar kommer till jorden och pucklar på varandra”-scenariet, å andra sidan har ”tonårsflicka med stora psykiska krafter”-scenariet.

17-åriga Aoko Shimizu är synsk och har kraften att driva ut spöken och demoner, något som går iarv i hennes familj. En kväll dras hon mot en kamp på liv och död mellan två stora monster. Den ena, Benimaru är son till den andra och har förått sin utomjordiska släkt som kommit till jorden för att förtära de intet ont anande människorna. Benimaru skadas men lyckas fly slaget med Aoko som vårdar hans sår. Deras öden fortsätter korsas när Benimaru fortsätter sin vendetta mot sina gelikar, som i sin tur är ute efter att förgöra honom.

Tekniskt sett är mangan snygg och det är förvånande hur långt den vågar ta ut svängarna. Att sesmå barn spetsas av bajonetter eller blir tvingade till att bli självmordsbombare är magstarkt. Huruvida man tycker det är modigt eller för mycket är en smaksak. Det största problemet är att historien berättas för fort. Redan efter 25 sidor är hela historien presenterad och resten blir i praktiken utfyllnad. Nu har jag visserligen bara läst första volymen så det är förstås möjligt att den blir mycket bättre senare. Men det spelar ingen roll för mig. Karaktärerna är ytliga och saknar förmåga att engagera läsaren, bi-historier verkar inte existera och det går för långt mellan de skämt som behövs för att lätta upp stämningen. Skämten är snarare att Aoko gör en fånig min eller gest nästan varje gång hon dyker upp. Det mesta av mangans potential lämnas outnyttjad.

Sammanfattningsvis kan jag säga att serien är snygg och är baserad på en bra idé, men är tråkig. Fören som aldrig läst en manga i sitt liv kan det vara en frisk fläkt, men för resten av oss finns det bra mycket bättre alternativ. Vill ni läsa en riktigt bra manga på svenska från samma period (fast en helt annan genre) kan jag rekommendera Ranma ½.

JOHANNES GENBERG

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22