Av Håkan Lahger
Norstedts 2011
ISBN 978-91-1-302653-4, 208 sid

Laghers bok om herr Robert Allen Zimmerman, den Bob Dylan som hur länge som helst turnerat välden runt med sina sånger, är både en reportagebok och en volym fylld av intervjuer med svenskar som på olika sätt påverkats av den emellanåt trumpne artisten.

Dylan kom fram under en tid, det vårgrönskande 60-talet, som var annorlunda än vår, men han har genom åren förnyat sig. Artisterna på den tidens scen var Joan Baez, Pete Seeger och Dylan – som framstod som en senare kopia av Woody Guthrie – trängde sig fram mot centrum. Han upptäcktes av Izzy Young, som också arrangerade hans första konsert och sedan var karusellen i gång. I Sverige uppmärksammades han av skådespelaren Jörgen Lindström som kom att bli en av världens främsta experter på Bob Dylan (han har sett sisådär 150 konserter med honom över snudd på hela jordklotet) och filmförfattaren Rolf Börjlind imponeras av föremålets förmåga att i musik och text berätta en historia, inte bara en egen utan även andras, något som påpekas av författaren Gunnar Harding.

Dylan appellerade till världens ungdom, påstods vara dess samvete, något han ivrigt protesterade emot. Han sammanförde den akustiska folkmusiken med elektrisk rock, buades ut men fortsatte envist. Nu – som folkpensionär – är han fortfarande synnerligen aktiv och står på en scen någonstans i världen var tredje dag på en världsomspännande turné som lär fortsätta hans livstid ut.

Det är en männens värld som Lahger låter komma till tals i sin bok. Det är tydligen mest män som påverkats av Dylans musik. Den kvinna som förekommer i boken har åstadkommit ett recept på köttbullar.

Lahger har aldrig intervjuat Dylan men här låter han musiker och andra berätta om sina kopplingar till den mytiske huvudpersonen.

Vid sidan om musikhistorien får man sig amerikansk historia till livs och dessutom en hel del berättelser om kärlek som verkar ha lite religiositet i botten.

PER MAGNUSSON