Av Stefan Arvidsson
Nordic Academic Press 2008

Religionshistorikern Stefan Arvidsson har i denna bok, den andra i serien Vägar till Midgård, granskat John Ronald Reuel Tolkiens, Richard Wagners och Jan de Vries sätt att arbeta med fornnordiska myter i sina verk.

Richard Wagner sökte inspiration och underlag till den mastodontiska operan Nibelungens ring (Der Ring des Nibelungen) i nordisk mytologi redan på 1800-talet, tydligen ett lyckokast eftersom hans gestalter gjorde djupa intryck på senare generationer, både före och efter herr Hitler. En som troligen hörde dit var J R R Tolkien som med sitt storverk Sagan om ringen (The Lord of the Rings) fick många beundrare. Inte minst på vita duken har både Nibelungens ring (1924, regi Fritz Lang) och The Lord of the Ring (Tre filmer från 2000-talets början i regi av Peter Jackson) nått stora åskådarskaror. Dessutom har dessa myter i olika tappningar nått talscenen. De här berättelserna emanerar mer ur tyska myter än ur de skandinaviska där också liknande historier blev religiösa berättelser under järnåldern.

Holländaren de Vries, troligen därför kallad ”1900-talets främste germanist” blev känd genom en rad verk om germanernas etik och världsåskådning under forntiden och hans Altgermanische Religionsgeschichte anses vara ett fortfarande gällande standardverk över germansk religion. I övrigt har han översatt Den poetiska Eddan och Nibelungensångerna till holländska.

Tolkien är kanske den som är mest intressant för DAST:s läsare och det är nästan förbluffande att se hur han använt sig av Wagners Nibelungens ring när han skrev Sagan om ringen. Arvidsson har gjort en jämförelse. Här är ett utdrag:

Wagner låter guldet hämtas ur Rhen och Tolkien ser till att Smégul finner ringen i floden Anduin.  Wagners ring hamnar tillfälligt i Wotans ägo men han tvingas ge den vidare. Tolkiens ring kommer nästan i Gadalfs ägo men förloras. Hos Wagner är ringen i Fafnirs ägo vilket förvandlar jätten till en drake. Tolkien förvandlar Smégul till Gollum när han kommit över ringen. Wagner: Siegfried erövrar ringen. Tolkien: Bilbo lurar till sig ringen. Wagner: Ringen ges frivilligt till den barmhärtiga Brunhilde. Tolkien: Bilbo ger frivilligt ringen till den barmhärtige Frodo. Till sist låter Wagner ringen försvinna i Rhen medan Tolkien låter den förgöras i en lavaflod.

Arvidsson har stora kunskaper och visar hur mycket av dessa modernare mytiska berättelser bygger på sagan om den fornnordiske hjälten Sigurd Fafnesbane vars sens moral är att den som är girig kommer att förgöras på ett eller annat sätt. Denna guldfeber kallades av Tolkien för draksjukan, vilket också gett denna vackra och innehållsrika volym dess namn.

KJELL E. GENBERG