Av Lena Ebervall och Per E. Samuelsson
Piratförlaget, 2018
ISBN 978-91-642-0581-0, 440 sidor

Advokaterna Lena Ebervall och Per E. Samuelsson fortsätter oförtrutet att föra fram gamla rättsfall i ljuset och i sin nya bok sätter de strålkastarljuset på en av de rättsskandaler som fyllde tidningarnas förstasidor i slutet av 40- och en del av 50-talet. Det var alltså inte den enda skandalen under detta årtionde, Ebervall och Samulesson har i sin bok Ers Majestäts olycklige Kurt berättat om Haijbyaffären som hade kopplingar till kungahuset.

Den excentriske och tack vare arv mycket rike konstnären Frans Gustav Unman (1879–1967) anmälde rådmannen Folke Lundquist (1895–1977), i juristkretsar omhuldad och omtyckt domare, för att ha förskingrat miljonbelopp av hans tillgångar under åratal. Lundquist hade blivit hans förmyndare sedan Unman blivit omyndigförklarad och inspärrad på Beckomberga sedan han av familjen påståtts vara slösaktig. Det visade sig att domare Lundquists påtryckningar gjort detta möjligt. Efter bara få år var Unmans pengar borta.

1947 dök de första artiklarna om detta upp i pressen, i huvudsak i tidningen Arbetaren och det var inte bara Unman som råkat ut för rådmannens klåfingrighet. Det var dock först i början av 1950-talet som det officiellt väcktes misstankar mot domaren om förskingring i rätt många fall.

Innan dess hade dock turerna varit många och slingrande med intrigmakeri och vänskapskorruption där makthavare höll varandra om ryggen. Vilket kanske är naturligt. När en domare hör talas om att en annan domare beskylls för något vill han inte tro på det.

Juristleden slöts kring rådmannen. Det var inte enbart Unman som hamnade på ”dårhuset” utan också överkonstapeln Torsten Dahnberg. Unmans advokat Björn Dalström tvingades genomgå sinnesundersökning och dömdes för ärekränkning av Folke Lundquist. Han stängdes av från rätten för att föra andras talan i en dom av Stockholms rådhusrätt

1948 hade vissheten om orättvisorna nått ända till riksdagen där fyra ledamöter framförde en anmärkning mot justitieminister Herman Zetterberg och påpekade skäl för att en ny och allsidig utredning om Folke Lundquists förvaltning av Gustaf Unmans egendom. Efter tidningen Arbetaren (vars ansvarige utgivare 1949 blivit dömd till två månaders fängelse och skadestånd på 5.000 kronor till Folke Lundquist för ärekränkning, något också Unman råkat ut för) började också Vilhelm Moberg skriva om fallet.

Onsdagen den nionde januari 1952 greps Lundquist i sitt hem i Stocksund. Då hade det gått 20 år av Unmans kamp mot överheten. Stadsfiskal Lennart Eliasson åtalade Folke Lundquist för ett stort antal brott begångna över lång tid och i mars 1953 påbörjades rättegången i Stockholms rådhusrätt. Rådmannen fälldes men domen överklagades till HD som dömde Lundquist för trolöshet mot huvudman, grovt bedrägeri och bedrägeri till tre års fängelse. Samtidigt tog man ifrån honom hans domarämbete.

Försök gjordes att rehabilitera de personer som dömts till böter, fängelse eller placerats på sinnessjukhus för att de arbetat i Unmanaffären. Det skedde aldrig, justitieministern brydde sig inte ens om att svara på propåerna.

Domardansen antyder, kanske mer än så, att affären Folke Lundquist har bäring även i dagens juridik och personkopplingar. Om den saken har författarna troligen djup kunskap eftersom båda arbetar som advokater. Jag har läst deras tidigare böcker med stort nöje, inte minst för att de lyckas förklara komplicerade sammanhang på ett begripligt sätt och på ett begripligt språk.

PER MAGNUSSON

Lena Ebervall och Per E Samuelson. Foto Peter Knutson