Av Donna Leon
About Face, 2009
Översatt av Ing-Britt Björklund
Forum, 2015
ISBN 9789137144849, 299 sidor

Donna Leons böcker är unika i sitt slag, i sin särart. De fungerar som kombinationer av indignationsreportage i kriminallitterär förklädnad och feel good-lektyr. Hennes artonde roman om kommissarie Guido Brunetti utgör inget undantag. Denna gång riktar hon sökarljuset mot dumpning av miljöfarligt avfall och Italiens – främst Neapels – katastrofala sophanteringssituation. Och sin vana trogen tydliggör hon oförfärat det skumrask som genomsyrar samhället och når ända upp till regeringen och Vatikanen, med maffiastyrd korruption och en mestadels tomt ekande katolicism. Systemet är genomruttet, de flesta tvingas spela med i det eller åtminstone hålla god min. Det visar sig att man rentav får anledning att ifrågasätta Brunettis högättade svärfars affärsmoral.

Och om ett mord inträffar, som här på sidan 42, kan det mycket väl hända att mäktiga intressen har hotats och någon överordnad beslutsfattare försöker lägga locket på. De som styr och ställer är bakbundna av vänskapsband, ryggdunkningstraditioner eller oheliga allianser. Ytterst handlar det om gränslös och allestädes närvarande girighet.

Med tanke på den kritik hon framför ter det sig nästan mirakulöst att Donna Leon varken fallit offer för en lönnmördares kula eller – veterligen – hittat ett hästhuvud i sin säng.

Men, som sagt, de betänkligheter som de skildrade inrikesförhållandena förmedlar mildras av att hon också lägger stor vikt vid det goda livet. Det representeras av den sympatiske polismannen och hans familj liksom av den mat och dryck man avnjuter i deras sällskap och av den snobbkulturella delaktighet man kan snylta sig till i umgänget med makarna Brunetti som båda håller hög intellektuell svansföring. Paula närläser ständigt Henry James, Guido kopplar av med Cicero och Ovidius. Och för dem som drömmer om att välkomnas bland nobelt folk i fashionabla salonger står greveparet Falier och deras palazzo till förfogande. (Kan det vara en slump att så många aristokrater tillhandahålles i den anglosaxiska krimlitteraturen, från Lord Peter Wimsey till Thomas Lynley?)

Tidigt i Dödlig bekantskap råkar Brunetti under promenad i turistvimlet observera en elegant kvinna med en egendomlig ansiktsförlamning. Varpå han inom kort får han henne som bordsdam vid en middagsbjudning. En sådan tillfällighet brukar kännas konstruerad och för att släta över detta nödgas Leon ideligen betona att Venedig är en småstad. Jaså, verkligen?

Hur som helst, mötet leder till bokens parallellhandling, dess andra huvudspår, ett drama som Brunetti så småningom nystar upp och som utmynnar i en lika dramatisk som överraskande final. Han lyckas knäcka gåtan trots sin suveränt vedervärdige chefs saboterande krumbukter tack vare bistånd från dennes förslagna sekreterare, signorina Elettra.

I vårdsvängen tillämpas på sina håll den så kallade LEON-principen. Den betyder att man eftersträvar Lägsta Effektiva OmhändertagandeNivå. Det är ett cost benefit-begrepp som i lika mån borde gälla primadonna Leon vars samtliga deckare Lyckligtvis Erbjuder Omedelbara Nettovinster för var och en som ger sig i kast med dem, likgiltigt vilken man väljer. De är knepiga, kompetent presenterade och pålitligt engagerande. Den näst senaste bok jag läste – före den nu aktuella (Forum ger ut dem med metronomisk regelbundenhet) – råkade vara fjolårets Inte ens i döden av … gissa vem! Vilket säger en del om författaren, troligen även något om

ULF DURLING

Donna Leon. Foto Regine Mosimann