Av Kerstin Bergman (red)
Makadam, 2014
ISBN 978-91-7062-157-5, dansk band, 228 sidor

Har egentligen en historia placerad i ett visst landskap en blut und boden-känsla som påverkar berättelsens gång? Kanske, fast det är nog ett stort kanske i de flesta fall. Den kriminella historien med dess utvikningar skulle säkert ha fungerat i vilket geografiskt sammanhang som helst med några få undantag.

Men tanken att platsen eller platserna där berättelsen utspelas skulle ha betydelse för storyns utveckling är intressant och ligger till grund för boken Deckarnas svenska landskap – en skrift där 25 landskap beskrivs av deckarkritiker, deckarforskare och vanliga entusiaster allt under initiativtagaren Kerstin Bergmans (bilden tv) redaktörskap. Bergman är litteraturvetare från Lund, medlem av Svenska Deckarakademin och författare till flera av essäerna i boken. Eftersom hon kommer från Skåne börjar boken där och avlutas uppe i Lappland enligt Nils Holgerssonsk förebild.

Henning Mankell och hans Kurt Wallander får återigen bli Skånes blodige ambassadör i berättelsen om de resor som företas i den fiktive hjältens fortspår. Just fenomenet att vandra eller åka buss i en litterär eller filmisk gestalts miljöer har blivit populärt och omhuldas av turistindustrin. Mankell/Wallander får dessutom dyka upp i avsnittet om Hälsingland eftersom hans bok Kinesen har viss anknytning till detta landskap. Eftersom jag är född och uppväxt i just Hälsingland fastnade jag för Katarina Gregersdotters text om Leif Woxlin och hans Hälsingedeckare, kanske de enda av böckerna som beskrivs i Deckarnas svenska landskap som verkligen låter landskapet och dess mytologi ta vederbörlig plats i historierna.

Blekinge representeras av författarparen Johanne Limme och Martin Palmqvist medan Ulf Pettersson menar att bland andra Ingrid Kampås och Björn Hellberg lyfter Hallands vapen högst. Katarina Tornborg lyfter fram en gammal hjälte – författaren H-K Rönblom i avsnittet om Småland medan det naturligtvis blir Johan Theorin som ses som Ölands store man. Vår andra stora ö i Östersjön, Gotland, beskrivs av många deckarförfattare, men Katarina Tornborg koncentrerar sig på bästsäljande Anna Jansson.

Västergötland har också varit spelplats för en hel del kriminalförfattare men Kerstin Bergman väljer att lyfta fram Kristina Appelqvist medan hon i Östergötland låter Mons Kallentoft (mannen som ger röst åt de döda) bli framträdande. Från Bohuslän kommer Carina Sjöblom med den för de flesta av oss så välkända och av vissa så omhuldade askungesagan om Camilla Läckberg. Bokredaktören själv tar hand om lilla Dalsland som likt Hälsingland har egna landskapsdeckare skrivna av Pia Hagmar.

Geografiskt tätt intill ligger Sveriges litterära kärna, Värmland, som i denna bok får representeras av Birgitta Edlund i en text av Christina Lennér. Emma Tornborg tar det säkra före det osäkra och väljer Håkan Nesser när det ska handla om Närke. Anna Törnell går lite bakåt i tiden i sin historia om Västmanland där deckarnas Skoga (Nora) blir befolkat av Maria Langs alias Dagmar Langes figurer.

Södermanlands städer och byar har befolkats av många litterära bovar och utredare men Christina Lennér väljer att lyfta fram författaren Carl-Filip Hammar som skrivit under pseudonymen Carl Peter Anvil. Upplands store son Kjell Eriksson (numera brasilienbo) harangeras av Carina Sjöholm medan Kerstin Bergman tas sig an Dalarna och berättar om Malungsfödda Aino Trosell.

Ingrid Boström och Arne Engström är de författare vi får lära oss lite om när vi kommer till kapitlet om Gästrikland, skrivet av Birger Hedén. I Mankells barndomslandskap Härjedalen låter Carina Sjöholm och Katarina Tornborg oss träffa Tove Klackenberg och Sjöholm tar också fram pennan när det gäller Medelpad och Jonas Moström. Han har ju också skrivit om Jämtland i sina deckare men när det gäller detta landskap lyfter Emma Tornborg fram den avvikande akademiledamoten Kerstin Ekman.

Bo Lundin skriver om Elvy Ahlbeck i avsnittet om Ångermanland medan Åke Axelsson får bli representant för Västerbotten i Christina Lennérs artikel. Katarina Gregersdotter bär fram Majvor Müller när det handlar om Norrbotten och ”självklart” blir det Åsa Larsson som får bli Lapplands deckardrottning i Sara Kärrholms text.

Efter varje kapitel presenteras en lista på vad andra författare skrivit om just detta landskap. Urvalet kan verka märkligt ibland. Dock kan man konstatera att den författare som är mest representerad runt Sverige är Stig O.Blomberg.

KJELL E. GENBERG

Kerstin Bergman är litteraturvetare, recensent och deckarexpert, dessutom ledamot i Svenska Deckarakademin. Hon har tidigare publicerat både böcker och artiklar som behandlat deckargenren.

Deckarnas svenska landskap är en bok med tjugofem kapitel, ett för vart och ett av rikets landskap. Svenska kriminalromaner har alltid varit fyllda av miljö- och landskapsbeskrivningar, det har rent av kännetecknat dem. Kanske har det blivit alltmer accentuerat nu när varje liten by i landet snart har en egen deckarförfattare.

Tolv deckarkännare har gett sig i kast med att i kapitelform beskriva ett landskap i taget, från syd till nord. Ibland har skribenten valt att fokusera kring en författare eller till och med en enskild bok, och ibland är det en kavalkad av flera olika. Boken tar läsaren igenom landet från söder till norr, från Henning Mankell till Åsa Larsson. Kerstin Bergman har själv skrivit fyra kapitel. Flitigast är etnologen Carina Sjöholm med fem.

Vilka vänder sig då en sådan här bok till? Givetvis till de redan insatta och intresserade deckarnördarna, sådana som jag. Men också till dem som vill läsa om deckarförfattarna i sitt eget landskap, men framförallt till bibliotekarier som vill förkovra sig inom området.

Varje landskap åtföljs av en lista med exempel på deckare från respektive landskap. Listan ska nog ses som just exempel och inte som lästips eftersom där smugit sig in en hel del böcker vars kvalitet inte är den bästa.

De mest läsvärda kapitlen är de där man via olika bokcitat från olika författare får åka runt i landskapet. Som t ex i Hallandskapitlet där Ulf Pettersson har skrivit om bl a Björn Hellbergs Mellbystrand, Stieg Trenters Slöinge och Vennersten & Sigurds samt Kampås Varberg..

Mindre intressant blir det när kapitlen mer handlar om ett författarskap än om de naturskildringar som boken är tänkt att behandla. Att mitt intresse skiftar mellan de olika landskapen är då inget konstigt, dessutom har alla sina egna favoritplatser i landet.

Kerstin Bergman är en noggrann person och har som vanligt lagt ner ett stort och gediget arbeta med att sammanställa denna bok som känns som ett bra uppslagsverk för bibliotek och liknande, främst med tanke på deckarnas utbredning i det svenska landskapet både geografiskt och numerärt

NISSE SCHERMAN