CHEETA – MITT LIV

Jun 22nd, 2009 | By | Category: 2009-3, Recension

Omslag till Cheeta

Av obekant författare (troligen inte apan själv)
Me Cheeta 2008
Översatt av Manne Svensson
Albert Bonniers 2009

Det känns lite märkligt att få en recensionsbok ”skriven” av en chimpans. Det är visserligen inte vilket primat som helst utan det djur som spelade apan Cheeta i den allra första Tarzanfilmen med storsimmaren Johnny Weissmuller som spelades in 1932. Cheeta är idag 76 eller 77 år gammal och bor mycket bekvämt i det kaliforniska miljonärsgettot Palm Springs och har en karriär som uppmärksammad konstnär vid sidan av filmandet. Han har överlevt både Johnny (Tarzan) och Maureen O’Sullivan (Jane) så att Guinnes Rekordbok tvingats erkänna att Cheeta numera är världens äldsta ickemänskliga primat.

Fast biografin Cheeta – mitt liv gör att man också ställer sig frågan om chimpansen inte är minst lika mänsklig som de flesta av den art jag själv tillhör.

Jag har läst många skådespelares självbiografier, från andra 30-talsskådisar via David Nivens Bring in the empty horses och Gå sakta – kom tillbaka fort till Roger Moores bok som kom tidigare i år. Cheetas självbiografi är en makalös satir över dessa människors egotrippar med namedropping, elakheter och allt.

Man ska väl inte längta närmare döden men tio, femton år till borde man ha levt för att helt uppskatta den här boken. Eller har djupstuderat Hollywoods personhistoria. Det har nämligen författaren gjort och räknar med att man ska känna till för- och nackdelarna hos människor – skådespelare, regissörer och andra figurer – som levde och verkade för 50, 60 och 70 år tillbaka

Troligtvis är inte heller allt som  berättas till hundra procent sant. Jag har svårt att tro på att Cliff Richard snortade kokain mellan brösten på Constance Bennett (en av dem jag glömt), att Lorraine Kelly (ännu en) kvaddade Douglas Fairbanks Rolls-Royce ivrigt påhejad av David Niven eller att Ian Rush bet Lupe Velez (som sedermera drunknade i sin toalett) i rumpan medan hon lät sig pippas av Ward Bond ombord på Errol Flynns lyxjakt. Fast – vem vet …

Det är nog inte helt sann historia när allt kommer omkring. Men det är berättelsen om hur det kan ha gått till när Hollywoods moguler lät hämta vilda djur från Afrika för att lära upp dem till skådespelare i djungelfilmer. Cheeta blir snart en lika självsäker typ som någonsin de mänskliga motspelarna. Han berättar anekdoter – elaka sådana som låtsas vara snälla – om den alltid hatade Charlie Chaplin och om Joan Crawfords, Scott Fitzgeralds, Marlene Dietrichs och Humphrey Bogarts små lumpna hemligheter. Cheeta är ärlig och döljer ingenting.

Om jag jobbade på Expressen skulle jag nog ge boken fyra getingar (den tidningen är ju den enda jag vet som hämtar sina betyg från djurvärlden) men detta ärDAST så jag drar ner ett snäpp. Det är visserligen en lysande bok men den handlar till allra största del om människor som inte längre är husgudar för annat än filmbuffs och möjligen amerikaner.

Och jag vågar inte sticka upp mot hälsofascisterna och alltför mycket berömma en apa som både röker allt möjligt och dricker sprit.

Men jag gillar beskrivningen av Cheetas sista möte med Johnny Weissmuller, den Tarzan som slutade livet snudd på stum i rullstol efter ett antal strokes. Gripande.

KJELL E. GENBERG

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22