Sunlight Here I Am: Interviews & Encounters 1963–1993, 2003
Red David Stephen Calonne (även förord)
Översatt av Jimmy Ginsby
Lindelöws Bokförlag, 2015
ISBN 978-91-85379-70-5, 223 sidor

Henry Charles Bukowski (1920–1994), föddes i Tyskland och kom som barn till USA. Under årens lopp skrev han tusentals dikter, hundratals noveller och sex romaner, tills det att han till slut hade 60 böcker i tryck. Han försökte bli journalist, men misslyckades, han var något av en luffare under 1940-talet efter att ha frikallats från militärtjänst, arbetade som brevsorterare och brevbärare i Los Angeles på 50-talet och började då skriva dikter och andra texter – mestadels om fattiga och marginaliserade amerikaners vardagsliv – som publicerades i undergroundtidningar. Mycket av det han skrev var självbiografiskt och handlade om hans sexuella upplevelser och hans spritintag.

Varje sommar under rätt många år läste jag de böcker som Bukowski fått ut på svenska. De blev med tiden rätt tummade, nästan lösbladssystem. Efter hans död i leukemi har det kommit ett antal böcker om hans liv. Den senaste är denna som innehåller arton intervjuer med den frispråkige och lätt egocentriske författaren, tagna ur både litterära magasin och mer fanzineliknande tidskrifter.

Det är akademikern David Stephen Calonne, som i många år beundrat Charles Bukowski, som samlat de bästa och kanske mest avslöjande intervjuer som gjorts med författaren under tre decennier. Naturligtvis hittar man frågor och svar som tangerar varandra i dessa intervjuer som ofta visar sig vara mer av samtal där öl och vin flödar och Bukowski visar fram sin råa ärlighet och förmuleringsförmåga. Och i hans svar på ibland devota, ibland löjliga frågor kommer hans humor fram. Fast ibland vet man inte vad som är skämt och vad som är allvar. Efter att för en journalist ha poängterat att han ogillar människor (”Visa mig den människan och jag ska visa dig varför jag inte gillar människor. Punkt.”) hämtar han mer öl och svarar på frågan om homosexuella kan skriva poesi: ”Homosexuella är klena och klen poesi dålig poesi.” Han framhäver gärna sin egen diktning men tror inte att han skrivit ett enda poem nykter, men säger samtidigt att poetens roll är närmast ingen alls.

Ibland är han missnöjd över frågor som han inte gillar och svarar: ”Passa dig! Rött blod på den där skjortan skulle inte se bra ut.”

Sånt faller jag för.

Och mer för hans prosa än för hans poesi, även om den är lättillgängligt och emellanåt skarp.

KJELL E. GENBERG