Av Leif GW Persson
Albert Bonniers Förlag, 2015
ISBN 978-91-0-014045-8, 555 sidor

I professor Perssons nya roman försöker centralgestalten bland huvudpersonerna, Säpos operativa chef Lisa Mattei (som tidigare förekommit i böckerna om ”den lilla feta olyckan” Evert Bäckström), förhindra att ett planerat terrordåd begås i Sverige. Tipset kommer från England och den organisation som är huvudmisstänkt är somaliska al-Shabaab (ett arabiskt ord som betyder ”ungdomen”) som sedan 2012 är en del av Al-Qaida.

Lisa Mattei, cirka 40 år gammal, gift med en karl som sköter hus och hem på fina gatan, oroar sig för att hon är en dålig mor till sin dotter eftersom jobbet upptar så mycket av hennes tid. Hon är en mycket kompetent yrkeskvinna med åsikter om vad man bör äta, hur mycket man ska träna och hur hennes kvinnliga kolleger klär sig. Kanske är detta ett slags försvar i den grabbiga värld hon befinner sig, men hon framställs egentligen inte särskilt smickrande för läsaren. Faktiskt har hon små drag av den Evert som författaren påstår sig ha tröttnat på.

Tipset från London varnar för ett terrorangrepp under firandet av nationaldagen på Skansen där kungafamiljen och många av svenska statens betydande män och kvinnor i så fall skulle stryka med. Den misstänkte terroristen som utpekas är den strikt religiöse 28-årige svensk-somaliern Abdullah Mohammed Khalid som bor i ett hus i Eskilstuna tillsammans med sin stora och minst lika religiösa familj.

Men stämmer detta? Går det att lita på den engelska kollegan? Går det att lita på den nye Säpochefen och finns det möjligen en mullvad inom organisationen? Persson ser till att dessa frågor får bli pådrivande i historien. Han lyckas skildra den tidsödande och egentligen rätt kringirrande utredningen så att det känns spännande trots att det egentligen inte händer mycket. Han lockar fram små, små förskjutningar som gör att man med intresse läser de olika polisernas föredragningar inför Mattei, och ler kanske i mjugg när man känner igen formuleringar man hört i Veckans brott. Man kan också le åt det perssonska idiom som ibland slinker över operativa chefens läppar.

Lite behandlas också fördomar. Säkerhetspolisen Frank Motoele – svart, muslim, gangsta – tvingas hantera det som sägs om mörkhyade kolleger, men han är stark och tycks klara det, kompenserar saken i sin dyra bil, som ofta stoppas av poliser som inte vet vem han är. Detta ”vi-mot-dem”-tänkande blir ett litet hinder i utredningen. Alla som inte hör till gänget känns som de farliga främlingarna.

Så har vi Evert. Han dyker upp en liten stund i handlingen (sidan 514) och får till sina fans belåtenhet stila i rökrock av tjockt siden och med plats för supersalamin.

KJELL E. GENBERG