Av Johan Erlandsson
Piratförlaget, 2020
ISBN 978-91-642-0628-2, 312 sidor

Martin Beck, kommissarie med mag- och äktenskapsbekymmer, skapades av författarparet Maj Sjöwall (1935–2020) och Per Wahlöö (1926–1975), som från 1965 och tio år framåt skrev romansviten Roman om ett brott. Böckerna blev stora framgångar och översattes till 30 språk. Böckerna filmades i omgångar och dagens unga ser nog Peter Haber som Beck medan äldre räknar Gösta Ekman och Carl-Gustaf Lindstedt som de frtämsta uttolkarna.

Nu har Beck, hans medarbetare och hans upphov än en gång fått en bok skriven om sig. Johan Erlandsson berättar om de tio romanerna, deras författare utan att förfalla till att göra en hyllningsbok. Annat än möjligen till Maj Sjöwall. Hans värme inför henne skiner igenom hela berättelsen.

Författaren aktar sig, trots det. för att vara överslätande i sin beskrivning av författarna, något som varit vanligt och närmast panegyriskt i tidigare böcker om dem. De är inga söndagsskolebarn i denna skildring utan rebeller med avsky mot den svenska politiken som då i decennier skötts av socialdemokraterna. De två övertygade kommunisterna menade att sossarna svikit det arbetande folket och denna kritik framfördes i böderna i första hand av Marin Becks närmaste man Lennart Kollberg i det kollektiv av brottsutredare som beskrivs. Det nya som Sjöwall–Wahlöö kom med i svensk kriminallitteratur blev att poliser och inte journalister, fotografer eller andra privalpersoner utredde brott. Poliserna var tjänstemän i samhället, inga skjutglada machotyper utan snarare grå men reflekterande vardagsmänniskor med ett arbete där de träffade på personer som ofta levde på skuggsidan. Författarnas tes var att samhället bar skulden till att brott skapades på grund av att de svaga förminskades eller slogs ut eftersom hela stadsdelar revs och de förlorade både hem och identitet. Ojämlikheten ökade. Maj och Per visade hela tider var deras sympatier låg.

Erlandsson beskriver Per Wahlöö som en rätt osympatisk människa, en hustrumisshandlare som avskydde polisen, inte minst sedan han 1969 blev dömd för våld mot polis, något han själv avfördade med att det i själva verket var han som misshandlades. Han hade inte heller någon högre tanke om kvinnor vilket märks i böcernas kvinnoskildriungar, i varje fall de som skrevs av honom. De som har arbeten hamnar i mycket underordnade rollen om de inte enbart sköter hem och barn eller säljer sig på gatan.

Ändå bestod kärleken mellan Per och Maj, något som framkommer i de intervjuer Erlandsson gjorde med henne innan hon avled tidigare i år. Hon berättar om hur de blev kära i varandra, hur det kom sig att de blev ett författarpar och hur de hanterade sina framgångar och besvikelser. Besvikelserna var ofta ekonomiska. Per hade hand om ekonomin, något han knappast var kvalioficerad för. Trots att böckerna sålde bra, kanske också därför, rann pengarna ut. När Per avled visade det sig att Maj Sjöwall hade en halv miljon i skatteskulder. Hon tvingades flytta in i en etta med kokvrå. Ändå fortsatte hon att älska honom.

Det har ofta debatterats hur skrivandet av de rio romanerna gick till. Nu vet man. Parets originalmanus finns bevarade. De skrev för hand med kulspetspenna i anteckningsböcker som vandrade fram och tillbaka mellan dem. Deras bidrag följer på varandrea, de skickade en anteckningsbok mellan sig över skrivbordet där Pers spetsiga stil fortsätts, ibland mitt i en mening, av Majs runda och prydliga.

Johan Erlandsson har kanske skrivit den ultimata boken om Sjöwall–Wahlöö. Den är författad på gedigen tidningsprosa, ohyggligt underbyggd. Mot slutet berättas också om filmatiseringarna som med tiden blivit mänga, många.. De senare är inte längre författarparets Beck men ändå sade sig Maj – denna boks egenmliga huvudperson – att hon gillar Habers version av Martin.

KJELL E. GENBERG

Johan Erlandsson. Foto Johan Bergmark