Av Peter Øvig Knudsen
Blekingegadebanden 2. Den hårde kerne 2007
Karneval Förlag 2009

Blekingegadeligans härjningar visar vad politisk övertygelse kan leda till i sämsta fall: svåra brott som rån och vid ett av dessa slutligen dråp på en polisman. Dessutom planerade ligan att kidnappa Tetra Paks Jörn Rausing och begära 300 miljoner dollar i lösen.

De blev alltså stenrika?

Nix. Alla pengar skickades till PFLP – Folkfronten för Palestinas befrielse. Imperialism och kolonialism måste bekämpas, tyckte man i gruppen som hade sina rötter i Danmarks första maoistiska organisation från 1960-talet.

Det var inte enbart fallet Rausing som hade anknytning till Sverige. I den hemliga lägenhet på Blekingegade, som gav gänget dess namn, fanns ett makalöst vapenlager i ett rum dolt bakom en bokhylla. K-pistar, handgranater, minor och pansarvärnsraketer som man skulle skicka till PFLP. En stor del av vapnen och ammunitionen kom från en kupp mot en svensk militär vapendepå i Flen 1982.

Ligans största brott och början till slutet inträffade vid femtiden en novembermorgon på Købmagergade i Köpenhamn. Då slog de till mot en av danska postens värdetransporter och undkom med över 14 miljoner kronor som aldrig återfanns. Två polispatruller var i närheten och skickades till brottsplatsen och det blev skottlossning. En ung polisman sköts till döds.

Efter fem månaders spaningar och mycket på grund av tillfälligheter lyckades brottslingarna gripas på våren 1989. Mest berodde det på att en i ligan körde av vägen och skadades. I hans bil hittades komprometterande material, bland annat sådant som ledde till ligans hemliga tillhåll i stadsdelen Amager. Där hittades alltså vapen men också rånutrustning som polisuniformer, falska ID-handlingar, lösskägg och radiodelar förutom anteckningar som visade på minutiös planering inför rånen.

Miljoner hade passerat ligamedlemmarnas händer, men själva levde de sparsamt – på portugisisk nivå, skriver Peter Øvig Knudsen.  De stal från de rika för att ge till de fattiga, som om var och en av dem var en sentida Robin Hood.

När de dömdes tre år efter postrånet där polismannen dog hade åtalspunkterna urvattnats. Den sjuke och alkoholiserade åklagaren hade svårt att påvisa vilka personer som varit med vid de olika brottstillfällena och ingen dömdes för polismordet eftersom det var omöjligt att fastställa vem som skjutit.

De dömdes aldrig för terrorverksamhet, troligen för att den danska regeringen fruktade palestinsk hämnd om så skedde. En hel del bättre bevis hade säkert kommit fram om PET (dansk motsvarighet till Säpo) samarbetat med de utredande poliserna. Peter Øvig Knudsen framställer dem som vi är vana vid att CIA beskrivs i amerikanska thrillers.

Gärningsmännen är nu släppta efter respektive straffs avtjänande. Några av dem påstår att de aldrig var terrorister utan enbart politiska idealister. Om det får var och en tro vad den vill.

Jag var begeistrad i bok nummer ett, Blekingegadeligan. Den danska cellen, när den kom. Uppföljaren, som också den bygger på innehållet i polisarkiv, intervjuer med ”folk som var med” och med en anonym uppgiftslämnare som stått ligan nära (!), är spännande som en riktigt bra thriller vid sidan av att det är en stark skildring av Danmark under 1970- och 1980-talen.

Det enda som fick mig att känna mig lite lurad var pla­nerings­beskrivningarna av brott som inte genomfördes. Dansk publik känner till händelseförloppet via media och reagerar säkert inte som jag. Men det blir lite av västgötaklimax när planens alla detaljer redovisas – och så visar det sig att inget blir av.

KJELL E. GENBERG