Av Dénis Lindbohm
Första utgåva 1980
Psi-Cirkeln 2000

Tjugo år har gått sedan Betvingaren utkom första gången, men den företer inte några särskilda ålderstecken. Så benämns den också ”andra, lätt putsade upplagan”.
John, en helt vanlig svensk med familj och arbete, går en vårpromenad vid sommarstugan och hittar en nedslagsgrop, antagligen efter en meteorit. I den står klart vatten, och John får ingivelsen att dricka. Det leder till att han får underliga drömmar, och snart också främmande utväxter på ryggen och nedåt benen. Efter en tid brister huden över utväxterna – John har fått vingar. Tillståndet sprids via sporer, och när boken slutar är hela jordens befolkning på god väg att bli bevingad. Med detta följer en ny, fri, gränslös världsordning, för bevingandet medför även en mental omställning.
Det har är alltså en SF-roman med övertoner av mystik och med starkt utopisk tendens. Den kunde ha blivit odrägligt gullig, men Lindbohm är en för god författare för det. Han får stuns på hustrun Birgits rädsla för makens förvandling, han har rimliga idéer om hur myndigheterna – inte minst säkerhetspolis och militär – skulle reagera på och resonera kring detta, som samtidigt förefaller samhällsomstörtande och potentiellt användbart som vapen. Johns egna upplevelser under själva metamorfosen beskrivs med inlevelse, miljöskildringarna är friska och språkbehandlingen god – karln kan rentav skriva trovärdig dialog, och det är vi inte direkt bortskämda med i genrelitteratur. Avgjort en av Lindbohms bästa böcker.

ANNIKA JOHANSSON