Av Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter
Albert Bonniers förlag 2013
ISBN 978-91-0-014113-4, inb, 254 sid

Det här är inte den första boken om det som omväxlande kallats barnläkarfallet och Astrid Lindgren-fallet. För barnläkaren, egentligen narkosläkare, arbetade på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Det gör hon inte längre, utan på annan plats i Sverige, för efter den friande domen var hon inte välkommen tillbaka. Trots att domstolen mycket tydligt förklarade att hon inte alls kunde vara skyldig till anklagelsen om dråp på en döende liten flicka, och inte bara förklarade att åklagarens bevisning inte höll, så ansåg sjukhusledningen att det kunde vara besvärande att ha henne tillbaka.

Det finns två tidigare böcker om fallet: dels den bok som Läkartidningens Sara Gunnarsdotter publicerat utgående från de artiklar hon skrivit under den nästan tre år långa processen (3 ml. Om ett blodprov och ett åtal, 2012), dels Ingvar Ericsons Sannolika skäl? En kritisk granskning av utredningen om det s.k. ”barnläkarmålet” som kom våren 2013. Författarna tackar ordentligt för hjälpen. De tror inte heller att deras bok blir den sista. Dessutom pågår fortfarande JKs arbete med att reda ut vad som hände.

Att denna bok kom till berodde på en slump: en av deras grannar, kollega med den åtalade läkaren, var upprörd över hur hon behandlats. Båda författarna har skrivit böcker tidigare, både var för sig och tillsammans. Det märks, liksom att de inte är fackmän inom medicin och juridik. Det kan man som läsare vara tacksam för. Det är en i bästa mening populärvetenskaplig bok som för oss in i barnintensivvård, rättsmedicin och juridik.

Deras avsikt med boken är att larma om missförhållanden, främst vad gäller hur åklagare och polis agerat men också hur myndigheter duckar. Deras främsta måltavla är Rättsmedicinalverket där de avslöjar att det inte har certifiering för flera av de analyser som låg till grund för åtalet. ”Normalt” brukar rättsläkares utlåtanden godtas rakt av hos polis, åklagare och domstolar. Detta är tydligen den första gång som domstolen klart underkänner utlåtandet.

Det såg så enkelt ut för åklagarna: ett blodprov visade mer än dödligt höga doser tiopental, den ansvariga läkaren var den som sist hade ansvaret och behandlade flickan, alltså hade hon utfört ett barmhärtighetsmord. Kanske hade hon rent av gjort likadant tidigare – seriemord? Hade det handlat om en annan anklagad utan egen kunskap om vad vården handlade om och kännedom om läkemedlen (och kunde mycket mer än polis och åklagare) hade utgången kunnat bli en annan, ett justitiemord.

För rättsväsendet kunde för lite. Vid ett tillfälle när läkaren förklarade att hon gett flickan natriumklorid utropade åklagaren att ”hon erkänner giftet”. Och, fick vi veta senare, det står inte i boken, hade polisen kommit till sjukhuset och fotograferat de flaskor och påsar som fanns märkta natriumklorid. De flesta skolbarn ska veta att natriumklorid är vanligt salt. Och saltlösningar används av olika skäl mycket i vården.

Om hon inte varit kunnig och drivande, och fått en advokat som också tog tag i alla konstigheter, hade utgången kunnat bli en annan.

Men varför läsa om detta? Det mesta är ju känt, och vi vet hur det gick? För att lära sig hur många konstigheter det kan finnas i det vi upplever som ett rättssäkert samhälle. Deckarförfattare har en del att lära om hur myndigheter kan slingra sig.

Dessutom är det en mycket spännande läsning. Jag påmindes om min ungdoms Perry Mason-böcker (och tv-filmer) där den oförskräckte advokaten utmanar åklagaren och själv letar upp de avgörande bevisen.

Lättläst, lärorikt och spännande. Det räcker långt.

LEIF-RUNE STRANDELL

Läs också ledaren.

Birgitta von Otter och Kjell-Olof Feldt. Foto Anna-Lena Ahlström