Av Ingrid Betancourt
Même le silence a une fin 2010
Översatt av Elisabeth Olin
Norstedts 2011
ISBN 978-91-1-303686-1, 616 sid

Det här är en bok som är både spännande och gripande på flera plan. Ingrid Betancourt är den politiska ledaren för De gröna i Colombia som kidnappades av gerillan Farc och satt fången hos dessa knarksäljande marxister i sex och ett halvt år. Titeln på hennes bok är hämtad från en rad i en dikt av Pablo Neruda.

Hennes tjocka bok är en uppgörelse både med sig själv och med den mardrömslika fångenskapen inne i den colombianska djungeln där hon ibland fick sitta kedjad, fick svälta och tvingades marschera mil i sträck utan att egentligen veta varför. Hon försöker bevara sin värdighet genom att vägra godkänna att hon är ett nummer i mängden, när hon ropas upp svarar hon med sitt namn. Det gör att förhållandet med hennes medfångar blir komplicerat. De tycker att hon är överlägsen, något som fyller henne med självförebråelser. Egentligen är hennes största bekymmer att hon ställer oerhörda krav på sig själv i den hopplösa situation hon hamnat i. Den tröst hon finner är böner till sig katolska gud och när hon lyckas lyssna på engelska BBC:s radioutsändningar.

Man kan förstå att medfångarna fann henne vara en överlägsen, smått arrogant varelse: hon föddes visserligen i den colombianska huvudstaden Bogotà men växte upp och utbildades i Frankrike, kom inte tillbaka till hemlandet förrän hon fyllt 32 år.

Det gör att hon har svårt att identifiera sig med marxisterna som hon trotsar och försöker rymma ifrån flera gånger men fångas och straffas. När hon hävdar att hon är en människa fnyser en av fångvaktarna och menar att mänskliga rättigheter är något som hör ihop med avskyvärda borgarbrackor. Därför tycks hon också avfärda marxisterna vilket är nästan förståeligt i en omgivning där insekterna är värre än fångvaktarna.

Till sist lyckas hon bli fri genom en stingoperation av myndigheterna. Hennes bok är upplagd som en spännande äventyrsroman, inte minst genom beskrivningen av Betancourts tankar, känslor och sättet att hantera sin situation för att förbli en människa.

PER MAGNUSSON