Av Charlie Christensen
Kartago förlag, 2014
ISBN 9789175150710, 97 sidor

Självutnämnde mästerfilosofen och alkoholisten Arne Anka är tillbaka. Denna gång försöker han bena ut fascismens natur och dess nutida attraktionskraft. Charlie Christensens alter ego Arne är förstås inte den förste som förbluffats av och analyserat Sverigedemoraternas enorma valframgångar, trots att partiet lider svårt av kollektiv rasismtourettes och faktakollsdyslexi.

Mycket av denna historia kretsar kring nazisten Adolf Eichmann, som hängdes av israelerna 1962, och hans judiske före detta älskarinna Hannah Arendt som hade flytt till USA och som journalist följde rättegången. Hur kunde en nazist vara ihop med en jude? Var han verkligen nazist eller bara en feg medlöpare? Eller ännu värre: var han en som bara följde strömmen och valde att tro på det som förväntades av honom, av ren bekvämlighet?

Alla tre svaren är problematiska, men om den sista är sann betyder det att vilken opolitisk medelsvensson som helst kan bli en ondskans hantlangare bara rätt knappar blir tryckta.

Arne funderar, diskuterar, håller högljudda monologer och tappar tråden, når aldrig till något fulländat svar. Men det hade varit mycket begärt med tanke på att folk har diskuterat fascismens lockelse sedan redan innan den blev inflytelserik på 20-talet utan att ha hittat varken svar eller botemedel. Men några ledtrådar får vi.

Hannah Arendt myntade begreppet “ondskans banalitet”, vilket är ett annat sätt att säga att tröskeln för att begå hemskheter är låg så länge den görs och hejas på av ett kollektiv via order uppifrån. Vare sig detta kollektiv är ett statsbärande parti eller ett gäng sammansvetsade politiska vettvillingar. I det kollektiva hittar man rättfärdigandet, vare sig det är fanatisk färdigtuggad övertygelse, rädsla att själv ställas mot väggen eller bara cyniskt beräknande vilket som ger bäst karriärmöjligheter.

Detta påminner mig om det utskällda mästerverket Der Untergang, som handlar om Hitlers och Nazitysklands sista dagar. Den målar upp en bild av Hitler som en alltmer världsfrånvänd och grinig gubbe som beordrar motangrepp med armédivisoner som inte finns. Bredvid honom står hans trogna och försöker desperat se världen ur hans ögon. Medan Berlin brinner vill de tro på Hitlers försäkran om att krigslyckan kan vända vilken dag som helst, och agerar i mångt och mycket därefter.

Filmen skälldes ut för att den porträtterade Hitler som en bruten och isolerad man, beroende av sina hantlangares iver och dyrkan för att kunna fortsätta föra ett hopplöst och ofattbart blodigt krig. Detta i kontrast till tidigare skildringar av Hitler som en farlig galning. När fokus flyttades från “hur en galning kan trollbinda ett folk” till “hur en ensam man kan göra ett folk till galningar” så överträddes ett tabu. Tabut att ondskan inte är en isolerad händelse utan skrämmande alldagligt. Det var en förklaring många tyskar inte ville kännas vid.

Inte heller vi när Breivik mördade 62 unga vuxna ville vi veta av ett sådant svar. Istället för att fråga oss om inte tröskeln till hans hat var så lågt att den kunde näras till sin blomning av ett fåtal fanatiska fascisthemsidor ville vi absolut tro att detta var en ensam galnings ensamma våldshandling. En statistisk avvikelse. För alternativet skrämmer oss ännu mer. Att skillnaden mellan en galning och en svamlande tråkmåns är mindre än vi tror. Att där man förr behövde ett Nürnberg med propagandans alla hypnoskonster idag kan åstadkommas med en internetuppkoppling. Att det kanske inte är medel-Muhammed vi ska vara rädda för, utan alla dessa nazistiska Dynamitharrys som bara ser ut att vilja köpa mjölk.

Jag tror inte folk i allmänhet älskar auktoriteter, utan tvärtom hatar dem. Däremot tror jag människor har svårt att inte bländas av auktoriteter. De har en märklig förmåga att kunna hänvisa till sig själva som bevis för att de är sanna. Folk följer vid sådana tillfällen auktoriteterna för att de blir så osäkra på att deras egna svar är korrekta eller tillräckliga. Man följer alltså med inte för att man är övertygad att de har rätt, utan för att man slutar vara övertygad att de har fel.

Men om en auktoritetsälskande ideologi paradoxalt nog bekänner sig till auktoritetsföraktets fålla.  Då blir bländningen så mycket starkare. Den nya auktoriteten ses då som en förlängning av en själv, vilket samtidigt gör att personliga vanföreställningar om vad denna rörelse står för ersätter vad som faktiskt sägs och görs. Den sluter sig i sig självt, ser alltfler fiender överallt och det som sades igår har aldrig sagts imorgon, och tvärtom. Det är nog därför högerextremismen började växa i styrka allteftersom vänsterextremismen sakta vissnade bort efter flera årtionden av ständig samhällsnärvaro. Båda älskar auktoriteten, samtidigt som den hatar och bekämpar den. Men det är bara extremhögern som gör hudfärg till måltavlor.

Det mesta av detta tar Dagbok från Svitjod upp. Inte i klarspråk men med mycket mer humor än det jag just återberättat. Det får en att tänka till och fundera på några av samtidens svåraste frågor. Vilket skrämmande nog har inte så kända likheter med 20-talets Europa. Vi sitter med facit i hand men för dem som levde då måste en stor del av befolkningen ha resonerat “vad är det värsta som kan hända?”

JOHANNES GENBERG

Charlie Christensen. Foto Alex Martínez