Av Camilla Läckberg
Forum 2011
ISBN 978-91-37-13772-8, 360 sid

Jag läste nyligen en recension av en av Camilla Läckbergs tidigare romaner. Den avslutades kärnfullt med orden ”Miljarder flugor kan inte ha fel. Ät skit!”

Denna författare har blivit vissa kritikers spottkopp men hon är läst och älskad av miljoner människor. Slutsatsen borde därför bli: ”Koka recensenter i olja!”

Naturligtvis inte. Live and let live.

Camilla Läckberg är på sitt sätt en beundransvärd varelse. Hon bestämde sig för att försöka bli ett varumärke och såg till att lyckas med det. Sådant är inte allom givet.

Hon skriver i första hand för att underhålla och i sina deckare följer hon den engelska traditionen att berätta lagom mycket för att läsaren ska känna att hon, de flesta lär vara kvinnor, kan lösa gåtan före utredarna.

En manlig läsare kan hänga upp sig på de små grälen mellan huvudpersonen Erica och hennes Patrik. Ibland tar de väl mycket plats och skymmer den kriminalgåta som man inbillar sig ska vara huvudsaken i en deckare. Det blir mycket prat om barn, arbete och annat familjärt.

Man kan också hänga upp sig på att hon inte ger svåra episoder större utrymme än trivialiteter, men egentligen är detta lätt förlåtet.

Mitt i det idylliska hittar Läckberg mörka stråk. Änglamakerskan, hennes åttonde bok, är på sätt och vis en politisk bok med udden riktad mot Sverigedemokraterna (om det finns några sådana kvar efter alla avhopp när detta publiceras), här kallade Sveriges vänner, ett parti som bär på tankar från nazismen, en ideologi med långvariga rötter i Västsveriges och Bohusläns steniga mylla. Hon har tidigare skrivit om Andra världskrigets och nazismens inverkan på svensk vardag.

Här börjar allt tidigare än så: polis ingriper i ett hus i Fjällbacka år 1908 och för bort modern, änglamakerskan, och hennes man som hjälpt till att begrava de många barn hon dränkt. I nutid, 1974, är det dags för polisen att ta sig till ett hus Valö utanför Fjällbacka där en liten ettårig tös återfinns ensam. Hennes familj är försvunnen och påskmaten står fortfarande på bordet.

På samma ö, ännu längre fram i tid uppmärksammas ett försök till mordbrand på den gamla barnkolonin. Nu är det dags för Patrik Hedström och hans kolleger på Tanumshedes polisstation att dra på sig arbetskläderna.

Läckberg är enligt min mening skickligast när det gäller att skildra historiska skeenden, både när hon skriver om människor och händelser. Det finns en skärpa när hon beskriver trauma och sorg. Det har man tydligen fattat i USA, Frankrike och Italien, där man inte förstår begreppet ”fulkultur” som emellanåt grasserar i Sverige. Och igenkänningsfaktorn uppfattas inte som något negativt.

Änglamakerskan är kanske inte Camilla Läckbergs allra bästa bok, men den är läsvärd trots att det kan bli lite marigt att hänga med i alla personer och deras inverkan på storyn.

Men en sak är säker.

Flugorna får svälta.

KJELL E. GENBERG