Ja, aldrig upphör man att förvånas. Nu har någon kommit på att mata in Karin Boyes dikter i en dator och sedan låta denna “intelligens” slunga ut dem igen, eller som det heter från förlaget: Texterna i den här diktsamlingen är genererade av ett neuralt nätverk, som tränats specifikt på K B:s diktning.

Ok, inte för att jag fattar vitsen med det hela, men lite kul rader blir det, och ibland en och annan, som faktiskt är riktigt bra. Men jag förstår inte poängen; för mig framstår det lite som en kul studentgrej. Dessa artificiella dikter – som ju i grunden inte är så artificiella, eftersom de förutsätter Boyes ytterst verkliga poesi – tillför absolut ingenting. Vad är nästa meningslösa steg? En AI-Shakespeare? För mig mest slöseri med papper. Men kanske något att syssla med i dessa covid-19-tider för sysslolösa gymnasister och studenter?!

KAJ SVENSSON

Förlaget har på sin webbplats ett dokument som visar hur arbetet gått till: https://www.svenskscifi.se/Ammaseushorisont-dokumentation.pdf