Av Lovisa Lamm
Nordstedts 2012
ISBN 9789113035109, 240 sidor

Sverige var det första västland som 1973 öppnade ambassad i det lilla och obskyra Nordkorea och det skulle dröja till 2001 innan något annat västland gjorde likadant. Varför? Lovisa Lamm använder sig av barfotajournalistik för att ta reda på svaret. Hon intervjuar folk som var där, letar bland tidningsarkiv, UD- och SÄPO-rapporter samt använder egna anteckningar från sin egen resa dit. Idag är det lätt att inbilla sig att det stod klart att Sverige kastade sig huvudstupa i ett idiotprojekt som aldrig kunde lyckas. Men det är för att vi idag vet att Nordkorea är urfattigt, isolerat och dikteras av en så förvriden världs- och självbild att all logik lyser med sin frånvaro.

Detta var något få förstod i början av 70-talet. Då trodde högt uppsatta näringslivspersoner att Nordkorea var ett potentiellt nytt Japan (!) som behövde högteknologisk gruvutrustning för att få igång sin ekonomi på allvar. Något Sverige var världsledande inom. Men byråkratin var så reglerad och stel att normala ekonomiska relationer inte fungerade. Av den anledningen bad näringslivet om en ambassad, något Nordkorea väldigt gärna ville ha. Att erkännas av ett västland innebar en enormt prestige. Det var inte ideologi utan rent pragmatiska skäl som ledde till att väst fick in en fot i Pyongyang.

Nordkorea beställde varor för enorma summor som Svenska kreditnämnden ställde sig som garant för. Betalningarna uteblev, trots att beställningarna av lyxprodukter och utrustning fortsatte obehindrat. Efter ett tag och lite efterforskning senare stod det klart att Nordkorea var bankrutt och inte hade några avsikter att betala tillbaka. Kvar stod notan som idag uppgår till 2,6 miljarder kronor som svenska skattebetalare har betalat istället; den största skuld något land har till Sverige.

Sverige stannade dock kvar i landet. Inte av diplomatiska skäl utan som inofficiell indrivare av skulderna. Och det fortsatte ända tills landet för ett kort tag såg ut att öppna upp sig mot omvärlden på allvar i början av 2000-talet. Då var Nordkorea sedan länge på randen till kollaps. Elnätet fungerade sällan. Det fanns inga pengar till reservdelar, råvaror eller olja. Fabrikerna stod stilla. MatdistrIbutionen hade upphört. Led inte folk av näringsbrist led de av svält. Inte ens landets ökänt hårda förtryckapparat fungerade effektivt längre.

Men även i detta unika skede kunde inte Nordkorea tillåta USA att öppna formella diplomatiska förbindelser. Istället fick Sverige ta sig an rollen som inofficiell representant för Nordkoreas värsta fiende. Sverige hade till slut hittat den konstruktiva roll den så länge sökt. Nordkorea förblev dock stängt för omvärlden.

Lovisa Lamms bok är högintressant för dem som är studerar ämnet. Men den är anekdotisk och spretar väldigt mycket.

Historien om nakenflickorna som åkte dit för att underhålla ledaren Kim Il Sung är inte särskilt relevant, och inte heller intervjuerna med en avhoppad nordkoreansk flykting. Även om dessa historier också är intressanta att läsa kanske de skulle ha fått en egen bok.

Eller så kunde Lovisa ha bytt titel till kanske Sverige och Nordkorea – Ambassaden i paradiset och andra historier. Trots dessa brister är detta en i raden utmärkta böcker om landet som kommit ut på senare tid (Alla monster måste dö och Inget att avundas är några andra böcker jag rekommenderar).

JOHANNES GENBERG

Lovisa Lamm. Foto Liam Karlsson