Av Henrik Arnstad
Norstedts 2013
ISBN 978-91-1-303410-2, inb, 452 sid

Fascism eller fascist är numera en del av vardagsspråket med en nedsättande och inte särskilt precis betydelse. Fascist kan beteckna allt och ingenting. Samtidigt är fascismen en ideologi  eller politisk rörelse som haft och har stor inverkan på det politiska livet särskilt i väst.  Vad som karaktäriserar denna rörelse är fortfarande föremål för skilda tolkningar och analyser beroende på vilken skola eller tradition som man utgår från.

Författaren redovisar ingående den vetenskapliga debatt som förts och den uppgörelse som gjorts med den sovjetiska analysen av fascismen. Den framhöll fascismen i korthet som ett uttryck för kapitalismen att undvika sammanbrott – en ödesbestämd reaktion riktad mot både proletariat och kommunism. I hög grad har försöken att förstå fascismen bottnat i en fenomenologisk ansats. Fascismen har definierats genom  dess uttrycksformer, den militaristiska, ledarkulten m.m. Historiker har dock haft svårt att finna en meningsfull och användbar definition som kan användas för att ringa in fascismens väsen och karaktär.

Författaren förlägger fascismens födelse till Piazza San  Sepolcro, en undanskymd plats i Milano, där  omkring 300 personer i mars 1919 grundade Fasci italiani di combattimento. Bakgrunden till framväxten av denna rörelse kan kanske betraktas i ljuset av de förändringar som gradvis skedde i Europas politiska landskap. Liberalism, konservatism och socialism blev de dominerande tankeströmningarna. Deltagarna företrädde ingen särskild politisk gruppering. Det föreföll vara en löst sammansatt grupp – ett nätverk som förenades av att man ville bekämpa socialister, föraktade partipolitik och hyllade ungdomen.

Författaren menar dock i likhet med Michel Foucault att det inte är självklart att det förflutna oundvikligen leder till nutid. Det tycks som om fascismen uppstod ur  tomma intet, enligt Robert O. Paxton, en av förgrundsfigurerna i den historiska forskningen om fascismen.

Rörelsens politiska debut var våldsam och under ideologisk ledning av Mussolini gick man till attack mot främst tidningar och partilokaler. Paramilitära organisationer växte fram ofta i allians med högerkrafter. De s.k. squadristi attackerade på bred front socialister och röda fästen. Ett inbördeskrig utvecklades  som fascisterna gick segrande ur hösten 1922 efter en förhandling mellan monarkin och Mussolini. Mussolini blev Italiens premiärminister. Det fascistiska maktövertagandet i Italien kom att bilda modell för en rad liknande politiska rörelser i Europa. Hitler gjorde, inspirerad av fascismen, redan hösten 1923  ett försök att erövra makten i Bayern.

Enligt författaren var det dock endast de tyska nationalsocialisterna som lyckades erövra makten på egen hand. Övriga fascistiska rörelser fick aldrig möjlighet att ta makten med egna händer. De blev s.k. avbrutna fascismer.  I boken redovisas främst den europeiska rörelserna, bland annat i de nordiska länderna. Det är en påträngande och skrämmande läsning, som kan ses i relief till framväxten av högerextremistiska rörelser idag. Den s.k. massinvandringen utgör numera måltavlan för dessa. Det är samma tankegods som tidigare, men aningen mer sofistikerat. Det handlar nu om hot i termer av globalisering, multikulturen och att rädda den nationella särarten och identiteten.

Arnstads bok är ett  angeläget och läsvärt bidrag till kunskapen om fascismens framväxt och ideologi och dagens neofascistiska rörelser. Den är också en påminnelse om det exceptionella våld som utövats och utövas av fascister och som i hög grad bidragit till den skugga som vilar över  västerlandets historia.

ULF MALMSTRÖM

Henrik Arnstad. Foto Björn Leijon