ALLT JAG FINNER I ER SKA JAG FINNA I MIG

Sep 19th, 2022 | By | Category: 2022-09 sep, Recension

Omslag till Allt jag finner i er ska jag finna i migAv Malin Ekman
Albert Bonniers förlag, 2022
ISBN 978-91-0-018873-3, inbunden, 200 sidor

En mamma kommer på besök till sin nu vuxna dotter som befinner sig i kris. Kvittrar från sin läppstiftsröda mun som då, ”livet går vidare”. Minnen väller fram hos dottern när avgrunden i deras relation upprepas. En stumhet inför ansvar, delaktighet. Inga ord i en utsträckt hand till sonande eller försoning.

Så inleds en berättelse från ett barnperspektiv. En liten flicka och hennes nära jämnåriga bror som försöker navigera genom en uppväxt präglad av mammans kärlekssökande flyktighet, drömbilder om kärnfamiljen, och så mycket svek. 

Mamman vill göra karriär, vara fri, och samtidigt vill hon ha sin kärnfamilj och en stadig, trygg man. Mormor och morfar täcker upp många tillkortakommanden och skapar någon slags trygghet, men även här finns infekterade sår. Mellan mor och dotter, mellan man och hustru.

Det är mycket som små barn ska förhålla sig när vuxenvärlden sviker.

Nya män dyker upp, och en blir kvar längre, en som modern tvingar barnen att kalla ”Pappa” . När han efter en inledande ”smekmånad” börjar ta ut sin frustration inför relationen med mamman uppstår utbrott, våld, och förnedrande behandling av barnen. Mamman försöker bryta upp men försonas med mannen. De flyttar till nytt hus, nya löften, allt för drömmen om kärnfamiljen. Men konflikter går inte att sopa under mattan, de följer sin egen logik, och barnen befinner sig fortsatt emellan. 

Barnen har inget att säga till om. Försöker göra allt för göra rätt och suger näring de korta stunderna av bekräftelse i moderns närhet, då när modern upprepar sitt mantra, ”jag älskar er, det är vi tre mot världen”, för att sedan åter vända sin uppmärksamhet någon annanstans, med blodröda läppar och skinnjacka.

 Flickan hatar. Sig själv, utseende, allt. Men mest den där ” hon önskar att han ska dö. Men det är morfar som dör, och mormor försöker ta sitt liv. Hela tiden, i alla skeenden håller de små barnen varandra hårt i händerna, en ordlös vanmakt.

Orden befriar, Marie Cardinals bok från 70-talet, kommer upp i tankarna då jag läser boken. Redan titeln antar en position, en vuxen tolkning, där ord ska finna väg till läkning. Det gör att något skaver i läsningen.

Författaren är jounalist och har orden som instrument. Det kan också bli en hämsko. Ambitionerna förför.

Ett barn tolkas här men med en vuxen blick. Ett vuxet barn. Frågor verkar redan besvarade, Många smärtpunkter kommer till ytan men orden fördjupar inte språket, målandet runt frågande, runt det ordlösa i skeenden, det som är barnets verklighet. Något ofärdigt likväl berörande, som blir till och kan fångas upp och tolkas av en läsare, saknas i texten. Något är redigerat.

Barndomen är en skör tid. Unik för oss som enskilda, men likafullt gemensam människo-väg, med eller utan plågsamma minnen av trauma och övergrepp. Vi vill förstå, vi vill befria oss från det tunga och smärtsamma som präglat oss, och börja nya kapitel. Vi psykologiserar våra liv.

Kanske orden inte alltid befriar, kanske de också skapar en intellektuell distans, och det som är barnet, inom oss, även i vuxenliv, det sköra, sårbara, obegripliga,  måste finna sina egna vägar att härbärgeras och uthärdas. Detta för att just skapa medvetande om hur mönster uppstår, och var ett eget vuxenansvar träder in. Kanske boktiteln där finner sin form.och ett nytt språk för barnet.

Det här är en debutbok men Malin Ekman är en välkänd USA-korrespondent. Kanske något ska gå ett par varv till för att språket runt svåra livsämnen finner sin form. Även författarskap kan ha en barndom och sårbarheter.

GUNILLA LINDBLAD

Malin Ekman

Malin Ekman. Foto Agaton Ström

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22