Av Magnus Bärtås & Fredrik Ekman
Albert Bonniers förlag 2011

När man ska beskriva ett land och dess kultur brukar problemet vara att det finns alltför mycket information. Det gäller att veta vad man kan sålla bort och vad som kan betonas för att kunna ge en någolunda korrekt bild av ett land som Frankrike, Irak, Vietnam eller Sverige.

I fallet Nordkorea är problemet det motsatta; det finns alldeles för lite information tillgängligt och det lilla som passerar landets hårt bevakade gränser är oftast mer eller mindre förvrängt i enlighet med vänners eller fienders önskemål. Tar man den information som finns så kan man få en mycket exakt men troligen  helt felaktig bild av hur Nordkorea fungerar. Förutom på en punkt: alla handlingar och uttalanden – hur obegripliga de än må verka –  är till för att på någon sätt hålla regimen vid liv, och än viktigare; hålla Kim-klanen kvar vid makten.

Jag har varit djupt fashinerad av Nordkorea i mer än fem år nu. Jag läser bloggar, nyhetsartiklar, böcker och ser på dokumentärer så gott som dagligen. Så jag vågar påstå att jag är en relativt väl påläst amatör. Därför trodde jag inte mycket om Alla monster måste dö när jag först blev ombedd att recensera den. En reseskildring borde inte vara något mer än en närmast oändligt utdragen text om hur obegripligt och overkligt Nordkorea är.

Det visar sig att omslaget och baksidan är gravt missledande, vilket måste sägas är bokens största misstag. Titeln Alla monster måste dö är helt intetsägande och blir inte mycket mer begriplig även när man läst boken. Inte heller baksidan ger något vidare intryck. Men innehållet är enormt välskrivet och medryckande. Det här är inte bara en reseskildring: det är en väldigt intressant och heltäckande analys riktad till de intresserade men inte fullt pålästa inom ämnet. Det kretsar mycket kring den groteska personkulturen över landets förste diktator Kim Il Sung och hans son Kim Jong Il, den kollapsade ekonomin, det hårda förtrycket, den märkliga raslära och isolatoriska ideologi som kallas juche, landets atomvapenprogram och de bokstavligen ändlösa antal monument och skrytbyggen över landets, folkets och ledarnas förträflighet. Det handlar förstås också om världens konstigaste charterresa och de som väljer att åka på den.

Men det handlar också om den Sydkoreanska skådespelerskan Choi Eun-hee och hennes ex-make regissören Shin Sang-ok. Dessa båda kidnappas 1978 av Nordkorea på direkt order av den dåvarande chefen för propagandabyrån Kim Jong Il. Anledningen är att den framtida diktatorn ville blåsa liv i den mycket påkostade men förstelnade filmindustrin. Det sägs inte rätt ut, men denna handling är symptomatisk kring det grundläggande problemet med landet om man ser det från regimens synvinkel: hela landet är en kuliss som regisseras av Kommunistpartiet. Varje medborgare är både skådespelare och åskådare i denna mostruösa pjäs. Man kan få folk att gråta och skratta på befallning. Man kan få folk att inför andra engagerat intyga att dessa slitna kulisser i själva verket är verkligheten. Man kan få landets folk att resa sig som en person och med en stämma basunera att 2 plus 2 är 5.

Du kan få folk att säga vad du vill, men hur förmår man dem att gråta med genuina tårar? Hur får man folk att tro på att detta ”kommunistvärldens Disneyland” verkligen är ett arbetarnas paradis? Hur kan man vinna folkets hjärta och få dem att älska Kim inte utav fruktan utan utav kärlek? Det var för att lära sig av dessa två känslomanipulatörernas mästare som Kim Jong Il tvångrekryterade dem för kommunisternas sak. 1986 lyckades de fly Nordkorea utan att propagandamaskineriet lyckats lära sig hemligheten. Än 2011 så fortsätter landet på sitt invanda spår i brist på alternativ.

När jag läste ut boken kände jag att jag förstod landet lite mer, även om slutsatserna inte gavs till mig färdigtuggat. Jag förstår lite bättre varför guiderna envisas med att prata om saker som ingen utomstående kan tro på istället för sånt som rimligen kan göra de fåtalet västerländska besökare mer sympatiska för Nordkoreas sak. I brist på riktiga tårar nöjer man sig med falska. Besökarna behöver inte tro på någonting de ser så länge de låtsas göra det så länge de är där. Det handlar om att upprätthålla illusionen att illusionen är upprätthållen.

Just denna insikt gör boken till ett nödvändigt tillskott för alla som är intresserade av Nordkorea. Men den är också ett utmärkt val för dem som precis börjat intressera sig. Detta är en bok jag varmt rekommenderar, och jag håller just nu på att läsa den en andra gång.

JOHANNES GENBERG

Magnus Bärtås. Foto Kalle Assbring

Fredrik Ekman. Foto Kalle Assbring