Av Mick Wall
AC/DC – Hell ain’t a bad place to be 2012
Översatt av Manne Svensson
Forum 2013
ISBN 978-91-37-14088-9, 460 sid

Klanen mer än orkestern AC/DC bildades under det tidiga 70-talet av tre till Australien inflyttade skotska bröderna Young, en trio tätt sammanflätade, rätt hänsynslösa och mycket målinriktade herrar som fullständigt struntade i vad omgivningen ansåg om dem. Ambitionen skulle visa sig bli lönsam. Gruppen skulle så småningom sälja mer än 200 miljoner album och spela mer än tiotusen konserter världen över. Bröderna är Angus som spelar sologitarr, alltid klädd i skoluniform med vidhängande väska på scenen, en inbiten tedrickare till skillnad från de övriga som gärna vräkte i sig alkoholhaltiga drycker av alla slag vid sidan om andra intag; andre brodern Malcolm spelar kompgirarr och George, broder nummer tre, blev deras grå eminens, låtskrivare och producent som innan AC/DC bildades haft en stor hit med låtarna Friday on my mind och Love in in the air med sitt dåvarande band The Easybeats.

Hänsynslösheten visar sig i mängden av uttjänta bandmedlemmar, skivproducener, managers och skivbolagsdirektörer som de dumpat efter att de hårt gått in för att först ta sig in på den brittiska skivmarknaden och därefter på den amerikanska på 1980-talet. Vid sidan av scenen var de inte lika utåtriktade som andra samtida band och det kan vara förklaringen till att ursprungsmedlemmarna överlevt drogerna, sångaren Bons död, skilsmässor och den ovilja som under en tid mötte dem från kritikernas sida. Kritiken menade att de gjort exakt samma skiva tolv gånger i rad och fått svar på tal av Angus Young: ”Fan heller. Vi har gjort samma skiva tretton gånger!”  Det är ingen osanning – ända sedan gruppen startade har de varit ett ösigt treackordsband med låttexter vars dubbeltydigheter inte går att missa ens om man försöker. Trots allt detta lyckades de bli stora, mycket stora.

Författaren Mick Wall har varit bandet i hälarna sedan 1970-talet och kan sitt ämne (precis som han kunnat Metallica och Led Zeppelin, som han också skrivit böcker om) och han är ingen beundrare som döljer lågvattenmärkena för att få en autograf. Här finns gott om den sorts skandaler som så ofta följer i ett hårdrockbands spår och de är berättade ömsom frustande glatt och ömsom knastertorrt. En lätt uppgift kan han knappast ha haft i sin jakt efter uppgifter. Eftersom bröderna Young inte gärna ger intervjuar har han, likt Myrdal, fått gå till tidningsläggen eller tidigare vänner, damer och kasserade managers. Det gör att hans beskrivning av musikerna får en lätt slagsida. Han tycks inte alls gilla Malcolm som beskrivs som gruppens personlighetsstörde diktator med viss förmåga att skriva bra låtar. Även de övriga sägs vara ekotrippade typer som anser att de står ensamma mot resten av världen.

I början hade jag svårt för geografin eftersom jag, som svensk, hade mager kännedom om alla de australiensiska person- och klubbnamn som rapades upp. Lite lättare blev det sedan historien fått Europa och USA som spelplats. Det är i vilket fall en rejäl munsbit rock’n’rollhistoria som serveras.

KJELL E. GENBERG