Novell av LOUISE SAHLBERG & JOHN WIDE

Sahlberg & Wide. Två själar vars pennor flyter samman och skapar prosa de själva vill läsa. Louise bor och är verksam i Skövde. John… ja, han är lite hemlig av sig. Envisa rykten säger att de två möjligen planerar en serie kriminalromaner i framtiden som kommer blanda klassiska mordgåtor med modern samhällskritik. Men till dess bjuder de på spännande historier i detta älskade novell-format. Deras förra novell var en spökhistoria, Vraket.

_______________________________________

Minus 15 grader Celsius. Det såg han på termometern som speglade sig i köksfönstret. Han stod i snön vid tomtgränsen mot vägen. Utanför sig hade han ett lågt staket av trä som var målat i en smutsigt brun nyans och till hälften begravt i snödrivorna. Vinden var rejält kylig och även om det bara var eftermiddag så hade det redan mörknat. Det tråkiga med vintern. Mörkret. Inte kylan. Den behövde han. Men mörkret. Vem behövde egentligen det?

Lite uttråkad i sitt deprimerande dagdrömmande tittade han mot de andra tomterna och de andra parhusen. All snö hjälpte gatlyktorna att lysa upp kvarteret och i de flesta fönster var det tänt, vilket gav ett välkomnande sken. Även om nyåret var passerat så hängde det adventsstjärnor och annat julpynt fortfarande kvar vilket också bidrog till den hemtrevliga stämningen. Just detta fick honom att le lite grann. Men bara lite.

De flesta människor verkade hålla sig inne och han hade inte sett någon på en lång stund. Men nu kom faktiskt två unga herrar skyndande längs vägen. Ingen av dem hade någon huvudbonad på sig och den ena ynglingen hade till och med sin tunna jacka öppen. Det var också han som klagande yttrade sig just som de kom inom hörhåll för honom.

– Usch, vad kallt det är. Jag hatar verkligen vintern.

Som för att understryka det sagda höjde han axlarna nästan ända upp till öronen. Sina bara händer försökte han trycka ner i de alltför trånga jeansfickorna. Åtgärderna verkade dock inte hjälpa nämnvärt.

– Håll ut, uppmanade hans kamrat. Tiden går fort. Snart har vi våren här med all sin sol och värme. Och då smälter all den här snön bort.

Den andre muttrade något otydbart medan de vandrade vidare. Snart var de borta och han var åter utan sällskap. En lång stund passerade då ingenting hände.

Till slut bröts enformigheten av att en dam och ett litet barn kom gående åt hans håll. När de kom närmare såg han att det var en liten pojke som hon hade med sig. Modern, som han förmodade att det var, hade klätt på sitt barn ordentligt. Overall, lovikkavantar och en tjock mössa med öronlappar som troligen värmde behagligt. Det var nästan så att han blev avundsjuk på den lilles utstyrsel.

Pojken tittade nyfiket upp när de skulle till att passera honom och stannade.

– Hej, sade pojken. Vad heter du?

Han svarade inte.

– Fryser du inte? undrade pojken.

Modern blev lite otålig.

– Kom nu, manade hon på.

Men pojken stod envist kvar och såg förundrat på honom.

– Varför säger du ingenting?

Den unga damen föreföll en aning irriterad men var ändå vänlig när hon talade till barnet.

– Han kan inte prata förstår du väl? Och inte frysa heller för den delen.

– Varför inte då? frågade pojken som var helt oförstående.

– Därför att det bara är en snögubbe. De kan ju inte prata eller frysa. Kom nu.

Kvinnan och barnet fortsatte sin avbrutna promenad.

När han blivit ensam igen tänkte han att damen haft rätt i att han inte kunde prata. Däremot kunde han frysa. Men även om han längtade efter lite värme så kände han sig samtidigt lite tveksam till den. Och han var faktiskt rädd för vad som skulle hända med honom när den där våren kom.