Trappan, teamet och testamentet

Oct 10th, 2021 | By | Category: 2021-10 okt, Novell

Lily Burton ForssellNovell av LILY BURTON FORSSELL

En skribent som redan på 1900-talet valdes in i Pulicistklubbens västra krets.

_________________________________

Lällardörr utan låsMed nyckelknippa i höger ficka på sin gröna korta mockajacka hade Nancy inte räknat med att gå annat än huvuddörren in i den tillsynes övergivna trävillan. Den var blekaste ljusgrön, åtskilligt förfallen till det yttre men med en air av svunnen storhetstid. Och gående ett halvt varv runt huset såg hon nu på baksidan en trappa ner till en dörr utan tillstymmelse till lås.

Hon blev stående stilla i den tystnad, som där bakom inte antydde att framsidan med dess någorlunda efterhållna entré var åt genomfartsgatan här i stadens utkant.

Det höga adressnumret 314 Brixley Road motsvarade mycket riktigt att huset låg flera kilometer från samhällets hjärta av rådhus, auktionskammare, simhall, hotell, ett alltid välstädat Colonel Square med stjärnbanéret på stängerna och fyra, fem butiksgator med även enkla krogar, snudd på snuskiga syltor med jukeboxarna igång.

Kring nummer 100 hade de stora patriciervillorna från 1880-talet varit välbehållna och bebodda, med uppfarterna dekorerade med tämligen breda bilar.

Barn hade lekt på en sluttande skolgård. Jättestorken av rosa hårdplast hade stått på sin vita pelare åt skyn ovan det låga Pink Flamingo Motel med dess vita bungalows och en bensinmack.

Längre västerut, från ungefär 250 Brixley Road, hade villorna varit i successivt sämre skick. Skyltar med FOR SALE hade setts lite varstans, när Nancy rattat sin diskreta Opel Kadett där förbi.

Framme vid huset på 314 stod en Chrysler med prima tygtak. Det behövde inte betyda att bilägaren befann sig där. Mittemot på andra sidan vägen låg en enkel lunchservering. På varsin sida av dess terrass stod i en cirkel av sprucken betong en palm med rötter förmodligen djupt ner i jorden, sedan årtionden tillbaka. Solen sken över parasollerna. Dessa skuggade hjälpligt uteserveringens halvdussin gäster.

Nancys uppdrag åt en juristbyrå, där hon ingalunda var anställd utan nu skulle göra en tjänst åt den kamratlige innehavaren, var att i den gamla trävillan bara hämta ett testamente för en klient på annan ort.

Ett mord hade ägt rum, men inte där inne, för åtta år sedan. Och en anrik gammal släkt med fransk-italienska rötter hade kluvits i två delar, hatande varandra. Vem som nu i veckan än dött, så inte kunde den personen särskilt nyligen ha bott i detta smärre kråkslott, konstaterade hon.

På sina inte överdrivet spetsiga klackar klev hon de fyra stegen ner till källardörren. I sitt olåsta läge var den tvådelad likt saloondörrar att lätt trycka inåt. Troligen hade man där i gamla dar lastat in kol.

Innan dörren mjukt och knarrigt slöt sig bakom Nancy hade hon uppfattat en ljusknapp. Den fungerade. Jo, juristen hade sagt att strömmen aldrig blivit avstängd. Abonnemanget fortgick. Så från en skärmlös glödlampa, hängande i ansiktshöjd från en liten kabel ur taket, spred sig ett klart ljus.

Väggarna var grådaskigt sotiga men golvet babyblått målat efter den dag då man skyfflat bort det sista av koks och kol. Pannan man förr eldat i påminde om en smärre ubåt från andra världskriget. I varje fall för en i Hässleholm uppvuxen svenska utan kunskaper om det marina.

Trots sjoken av spindelväv var den majestätisk, mörk och kall, stående på åtta klumpiga metallfötter på sin sockel av betong, inramad i olikfärgat tegel. Solskenet och biltrafiken tycktes oändligt fjärran här nere.

En annan dörr, av modernare snitt, fanns i pannrummets innersta lika smutsiga vägg.

Hon behövde inte testa nycklarna. Den var olåst.

Förrådet av gamla lådor, udda möbler och bråte hade samma sorts elektriska ljuskälla. Vanlig 60-watts glödlampa. Tidningen Lousiana Weekly, som hon tog upp från golvet och blåste dammet från, var flera år gammal.

Efter nästa dörr, omedelbart följd av fyra steg upp, befann hon sig i ett långsmalt skafferi. Gamla plåtburkar tronade på hyllorna.

Kryddoften var svag, nästan omärklig. Glasburken som fångade hennes uppmärksamhet hade emellertid en helt aktuell etikett. Den vore att finna i vilken matbutik som helst. Gurkan där i var lite grånad men ingalunda antik.

Dörren vidare till köket var låst, men redan den andra nyckel hon testade passade. Hon lade nycklarna åter i fickan.

Det vita köksutrymmet var gulnat av ålder. Och hushållsgas.

Den rejält tilltagna spisen från förr måtte varit vådligt hettande och väsande lika hest som Louis Armstrong i sina dar. Var den kanske ännu fungerande?

– Varför doftar här te? mumlade Nancy för sig själv innan hon såg den grönvitrandiga tekoppen på bordet.

Lite te var kvar i botten. En fuktig tepåse och en sirligt dekorerad tesil låg på en assiett. Koppen var ännu ljummen. Hennes fingertoppar stannade vid den i flera sekunder. Och de mörkröda fläckarna på en ihopknycklad servett luktade kemiskt, av nagellack.

En tidning låg på stolen som inte helt var inskjuten under bordet. New Orleans Tribune. Med dagens datum! Och lukten av trycksvärta…

Hade något nyss lämnat huset? Eller var någon kvar?

Hennes första tanke var att vända tillbaka ut genom källardörren. Och ringa juristen. Från serveringen på andra sidan gatan.

Men…hon ville inte redan…visa tvekan i sitt skitenkla uppdrag.

Att ha läst sannolikhetslära i Lund var till vardaglig nytta.

Någon mördare hade för åtta år sedan inte gripits. En ung man, Andrea Molini, hade lite vagt misstänkts och förhörts men haft alibi och saknat egentligt motiv.

Det motsades bestämt av sannolikhetsläran att en mördare eller dråpare efter åtta år skulle råka befinna sig i detta hus under precis samma minuter som Nancy. Och dödsfallet som i förra veckan ägt rum på sjukhuset i Elmwood var av naturligt art.

Nej, hon lät inte fantasin skena iväg, inte paniken lägga sig i försåt i hennes sinne. Sannolikhet var i regel att lita på.

Från fästet av vägglampans kupa över spisen hängde ett torrt knippe lök. En surrande geting dunkade envist, likväl förgäves mot rutan åt gaveln, där solen gassade.

Andra getingar och tämligen många flugor låg livlösa nere på fönsterbrädan. Luften var kvav och instängd. Ännu en spyfluga hittade in genom väggventilen men sannolikt inte ut igen. Nancy fortsatte vidare…till vad som var en bitvis mörk korridor.

Testamentet att hämta skulle av någon anledning finnas instoppat i konvolutet till en LP-skiva – med den för henne dittills okände artisten Vic Dana.

Skivsamlingen var på cirka tvåtusen plattor. Och knappast ordnad i bokstavsordning, hade Bruce på juristbyrån sagt henne. Samlingen kunde ta sin stund att bläddra igenom. Vic Dana-skivan skulle i varje fall inte gå att missa. En ynglings ofördärvade ansikte mot en bakgrund av svart tomhet skulle synas på konvolutet.

Luften var i korridoren lite friskare. Hon blickade in i ett rum. Stannade vid tröskeln.

Vad som fanns där överskådades lätt. Ett skrivbord med stol. Skrivmaskinen var en trygg men säkert tungrodd gammal Underwood. Ett kolapapper och en billig manschettknapp samsades på golvet.

Korridorgolvet var av beige linoleum. Med en lång matta i dammigt slitna pasteller. Var det inte en lukt av kattpiss?

Hörde hon ett enstaka klickande längre bort?

Hon skulle snarare förväntat sig ett eko av lyckliga, eller olyckliga, generationer som bott här för längesen. Men den ödsliga tystnaden härskade nu. Naturligtvis.

Två stängda dörrar hon passerade kunde inte vara till annat än smala skrubbar. De var så tätt placerade före en nisch. I denna hängde en telefonapparat av svart ebonit – på en oval träplatta på väggen. En gammal rulle gulsvart vaxduk, med verkligen inte mycket på, stod lutad i hörnet.

Hon lyfte luren och hörde en svag men tydlig svarston. Med den krypande känslan att inte garanterat vara ensam i huset gladdes hon att telefonen inte var död.

Ljuset från nästa öppning, med dörren vidöppen, tedde sig jämfört med korridoren mycket starkt. Hon steg försiktigt in i ett rum – en riktig salong. Med väggarna knallrött tapetserade. Och i övrigt ett blandat återsken av skilda epoker.

Vitrinskåp och röd väggTvå starkt lysande spotlights i taket var riktade mot ett fint gammalt vitrinskåp; det var svängda glasrutor i dess dekorerade sidodörrar.

Lyste ljuset så här dygnet runt? För ingen alls?

Hon betraktade i skåpet ett plottrigt innehåll; vissa av porslinsföremålen i det hårt skarpa ljuset var välgjorda figuriner av troligen något värde, trångt sällskapande med allsköns alster av på sin höjd souvenirkaraktär. Fyra rejäla kopparkittlar störde porslinsintrycket. Men, tänkte Nancy, i fråga om estetik är amerikaner alltid amerikaner.

Skivsamlingen! Här fanns den på fyra enkla bord med stålben längs ena kortväggen.

Back vid back vid back med LP-skivor i, framför den röda väggen. En grammofon av märket LaFayette hade på tallriken Dionne Warwicks Anyone Who Had a Heart. Tillsynes utan en repa. Och utan ett dammkorn.

Skivor, skivor. Hon bläddrade i första bästa bunt, systematiskt nog från ena ytterbordets kant. Omslagen visade artister i närbild, bröstbild, halvbild eller helbild. Eller natur- och stadsmotiv. Andy Williams Moon River…Mantovani A Taste of HollywoodThe Wonderful Shirley Bassey…Trini Lopez The Rhythm & Blues Album

Det gav ingen prägel av den färgade jazzens Mekka. Snarare ett tvärsnitt av amerikansk, en smula engelsk och även fransk populärmusik från föregående decenniets början. Inga stenkakor, bara den moderna vinylen som sällan eller aldrig sprack itu.

I känslan att vara iakttagen stelnade hon till. Stannade mitt i bläddrandet med fingertoppen på kanten av Mary Wells Greatest Hits.

– Hej. Vad bra att du är tidig, sa en något beslöjad kvinnoröst.

Nancy vände sig snabbt.

Kvinnan var blek och mycket slank, nästan onormalt slank, med det midjelånga raka håret i samma chokladbruna nyans som den korta klänningen, lite upplättad med blekt gula stjärnor och kometer på.

– Jag…jag skulle få välja tio skivor, bara ingen signerad av Louis Armstrong eller John Coltrane, kom Nancy på sig själv med att plötsligt säga.

– Jadå, det hinner du efteråt, sa den magra leende. Här finns tre paket Maxwell, två prima kaffebryggare och fyra termosar att fylla, så det är bara att sätta igång, ska du veta.

***

– Perfekt, Nancy, nu är termosarna fulla och slatten som blev över unnar vi oss själva, log Irina Brown. Ååh, andas in doften, du. Äkta Maxwell House, inte att ta fel på.

Nancy påpekade inte att detta var bedrövligt i jämförelse med svenska, franska och belgiska sorter. Begreppet coffee var en gång för alla inte detsamma på ena sidan Atlanten som på den andra.

Hon mindes en kusins berättelse från ett sommarjobb på Gyllene Uttern vid Vättern, där en odräglig amerikansk äldre dam hade krävt att få tala med direktören, ondgjort sig över Gevalia och krävt att få Maxwell till nästa dags frukost.

Miss Irina Brown, inte särskilt rysk till mer än förnamnet, njöt i fulla drag och betraktade med vördnad det tomma glansiga blå emballaget, som tronade överst i papperskorgen.

Bryggare av märket Galaxy Power var för Nancy en ny upplevelse men visade sig som väntat fungera som alla andra.

Ringsignalen från dörrklockan var kort men skarp.

Den unga kvinna, som Nancy släppte in, presenterade sig som Julie från Belle Chasse-förmedlingen och ämnade brygga kaffe.

– Typiskt Jack att dubbelboka för säkerhets skull, suckade Irina. Du är välkommen, Julie, men kaffet har Nancy här fixat. Jag ska nog hålla er sysselsatta båda två i alla fall. Inom en kvart är här full rulle. Vill en av er, du Julie, dammsuga trappan som det blir en hel del fokus på, pekade hon på salongstrappan upp åt nästa våning.

– Heltäckningsmattan i den här halvan av rummet likaså, tillade hon. Dammsugaren finns i nån av skrubbarna här intill. Och du, Nancy…Har förmedlingen ordnat med ditt arbetstillstånd ordentligt? Vi har myndigheten på oss hela tiden, ser du.

– Jag…är inte från nån förmedling.

– Nähä, du, det var ju ljusblått. Tja, inte mig emot om du är en av Jacks privata flammor och han tar ansvaret. Här blir att göra.

Jaha, tänkte Nancy tyst för sig själv, jag skulle alltså ”bara” titta in en stund och leta upp ett testamente.

***

På lastbilen i mintgrönt med bokstäverna S C P i purpurrött på sidan satt det fastmonterat på taket över lastutrymmet en formgjuten enfärgad sydstatssoldat i ljusgrått.

Med lindriga svordomar baxade chaffisen och några jobbare koffertar, stora kameror, kablar, stativ, plåtiga lådor, läderväskor och en uppstoppad bäver ner ifrån flaket.

Det gjordes med en väldig fart, betraktat av Nancy som i det breda fönstret vattnade de enda två krukväxter som inte var av plast. Paradoxalt nog rådde liksom ingen känsla att där ute i stressen var någon överhängande brådska.

Tre färgade och två vita pojkar, troligen tillfälligt anlitade, hjälptes åt att bära in i huset.

En medelålders herre i strikt mörk kostym och lite malplacerad skepparmössa på skulten bläddrade lugnt i en röd liten anteckningsbok. Han nickade avmätt, bekräftande för sig själv.

Julie från förmedlingen kom från förrådet längst bort i korridoren med en tredje vävklädd skärm på hjul. I ett hörn baktill av salongen stod sedan skärmarna likt väggar runt bordet, där sminkösen Colette packade upp ur sina väskor och boxar. Det var tuber, burkar, penslar, borstar och ögonbrynspennor.

Colette gjorde tecken åt Nancy. Tillsammans bar de en blommig gammal fåtölj att ställa intill sminkbordet.

– Slå dig ner, jag kan börja med dig. Vilken karaktär är du? sa fransyskan.

– Kanske ingen…speciell.

– Vad då? Är du med eller är du inte?

– Jag verkar vara lite allt-i-allo. Hjälper här och där.

– OK, tack. Vill du be Ramón komma hit då? Det är han i leopardmönstrade jackan där ute nånstans.

Direktör Hugh Lewisham hällde ur en termos upp sig rejält med kaffe i en mugg och gick bekymmersfritt runt i salongen. Irina Brown skruvade tillbaka korken efter honom.

Ramón i den föga diskreta jackan fick Nancy genast syn på ute vid lastbilen. Han fimpade sin cigg under skosulan, blinkade åt Nancy och följde med henne in till sminkösen.

En av de mörka pojkarna stannade upp, tittade sig omkring och stegade fram till ett litet bord på hjul. Det var av rotting och en tjock skiva rökfärgat glas. Där stod en bordslampa med plottrig skärm, en flaska konjak och några upp-och-ned-vända glänsande rena glas.

Pojken lade dit en kraftig revolver, grävde i fickan och lade två patroner intill.

– Revolver! Vi gör väl ingen djävla Vilda Västern? fräste Irina.

Lewisham grep in till pojkens försvar:

– Nej, Irina, men revolvern var det jag som valde. Den bryter inte mot handlingen. Du anar inte hur många Smith & Wesson det florerar på både öppna och svarta marknaden. Även nya. Inte bara gamla reliker.

Irina ställde sig på en bestämd punkt på golvet. Hon betraktade bordet med vapnet på. Hon blundade med ena ögat, tittade bortom bordet rakt åt trappan i hörnet. Rättade sedan till revolverns läge en smula och flyttade pedantiskt en patron några centimeter. Lewisham nickade belåtet:

– Detaljer, detaljer…Det är signum för S C P.

En jobbare rullade in en svart klumpig kamera på stativ. Där en tröskel tycktes bortmonterad och det därmed fanns en skåra i underlaget, så stativet vickade till, fick han hastigt stödhjälp av Nancy in på jämna golvet. Irina Brown blinkade nöjd, ingenting undgick henne.

Ingen ägnade en tanke åt samlingen grammofonskivor. Men somliga hade lagt jackor och annat lite hafsigt därpå. Där var inte läge för Nancy att rota.

Kunde hon diskret smita iväg från huset för att återkomma och söka testamentet senare? Tja, men nej, det här spektaklet kunde kanske pågå hela dan. Kanske blev det någon rast eller annat tillfälle.

En arbetare på vinglig stege riktade takets två spotlights bort från vitrinskåpet och i riktning åt trappan.

Dammsugare på brun matta– Djävla da…dammsugare! hördes en röst. Ska dammsugarskrället ligga här mitt på golvet så man ska snubbla och halvt slå ihjäl sig, va?

Julie grep en full termos och gjorde sig ett ärende till sidorummet, som om termosen redan behövde fyllas på med mer varmdryck ur en bryggare.

I salongen rådde ett ögonblicks tystnad. Dammsugaren på den sugna rena halvan av den bruna mattan var i allas blickfång. Karlen kallad Jack, klädd i lång vit tygrock över mörka byxor, gned sitt smalben.

Irina Brown hyste föga medlidande:

– Ta det lilla lugna nu, Jack, så ska säkert din Nancy bära undan dammsugarskrället.

Nancy gjorde just så. På ryggen av Jacks vita rock hann hon läsa Southern Climax Productions.

***

Ute på Brixley Road tjöt sirenerna gällt, när endera en snutbil eller knallgul ambulans forsade förbi in åt jazzens eländigt myllrande New Orleans. Den orealistiska och genom åren så ofta översvämmade staden drog till sig elände så säkert som en sockerbit lockar flugor.

Storstadens åtta polisdistrikt sorterade under ett department med över 3500 square miles att bevaka inom dess juridiction. Nyanställningar hade borgmästaren på senare år inte kunnat prioritera, fastän kårens superintendent ständigt så begärde.

Den legendariska snuskstaden lockade. Så sirenerna var ett av vardagens självklara läten, även så här mitt på dan. Ljudet lät i varje fall rätt så dämpat när det nådde in i den vittrande gamla patriciervillan.

Tankfullt serverade Nancy sig själv en kopp ångande java. Guu, vad hett! Termosen Volcano Queen gjorde skäl för sitt namn.

– Trappan är perfekt in i minsta detalj. Dom kunde sina saker förr, log Lewisham vid hennes sida.

Den bredläppade, smått djuriska men vackra Vanessa klev ur en alldeles för stor SCP-rock och slängde den ovanpå andra plagg på skivsamlingen.

Utan den enkla vita rocken var Vanessa nu ”klädd” i bara fem attribut: en kort svart högerhandske, en kort svart vänsterhandske, ett brett svart lackbälte med kromigt tjurhuvudsspänne, en smäcker svart höger mockastövlett och en smäcker svart vänster mockastövlett.

På hennes hud, i kulör likt kaffe med för mycket grädde, var övrig svärta naturlig men vildvuxen endast uppe på huvudet.

Svart smådekorerad stegade hon, egentligen naken, på stövletterna uppför den dammsugna trappan, som om hon mycket väl kände kåkens lokaliteter och skulle hämta något obetydligt.

Ljudet av utryckningsfordon på gatan tonade bort. Nancy sköljde snabbt ur sin kopp under en kran, torkade koppen och ställde den tillbaka på termosbordet. I radion i sidorummet babblade halvkända artister om att de till den nyligen avlidne Elvis Presleys minne förberedde en konsert. En riktig galakväll. Att hållas i Memphis, Tennessee. Hur många sådana snyft-shower hade inte redan hunnit hållas över hela kontinenten?

Den uppstoppade bävern såg överflödig ut där den placerats i en vrå. Julie från Belle Chasse-förmedlingen bar ut en termos och muggar även till killarna i bussen det stod Audio Service, Mandeville på. Ytterdörren var inte helt stängd, då grova svarta kablar från salongen, via korridoren, låg över tröskeln ut till bussen.

Den allestädes närvarande och overkligt magra, mycket effektiva Irina Brown kollade i ett proppskåp att där vid behov fanns säkringar i reserv.

Teamet, bolaget, hela verksamheten hade tydligen grundats av Irinas salig make Benjamin Brown. Inte avliden men närapå, som ohjälpligt senil på ett äldreboende i Harahan utan att direkt vara gammal.

– Jaha du, min egen Nancy, flinade vitrockade Jack lite ironiskt. Vanessa smet ju upp en stund, men du är i hennes storlek…Så kom ska vi kolla.

Han drog henne egentligen vänligt med sig fram till trappan. Och sa åt henne att ställa sig med ryggen mot den och händerna upp över huvudet, medan han skramlade till med handbojornas kätting.

Hon blundade. Hennes händer nådde i höjd till ett av de mellersta trappstegen.

– Tack, sa han och hängde bojorna tomma där över rätta spjälan, av skruvformigt svarvat och antikgrått målat trä. Elfte spjälan från den knarriga gamla trappans början räknat.

Hugh Lewisham gjorde en faderlig min av samtycke.

En rödhårig blek aktris, Lucy, som ur drömmar om högre kultur verkade fastnad i rollfacket slyna sedan åratal tillbaka, satt i sminkösen Colettes fåtölj. Lucy blev där med rouge på vippan och profanaste ögonskugga på lilla penseln vulgariserad utan krusiduller.

Andy, en av alla dessa amerikaner med snårigt sicilianska rötter, var kortväxt men muskulös i sin kortärmade utanpåskjorta med grällt Hawaii-motiv. Sminkad av Colette verkade hans teakbruna ögon ännu djupare liggande i det stundtals nollställda ansiktet.

Sicilianare? Nancy funderade på ifall…Nej, Andy betydde väl Andrew…och kunde rimligen inte vara den för åtta år sedan mordmisstänkte Andrea.

Dock hade Nancy uppfattat att Andy var den, som till Lewishams och Irina Browns stora belåtenhet fixat teamets tillgång till villan. Genom vissa så kallade känningar.

Ramón var avsevärt…snygg. I sin korta syntetiska leopardjacka – och inte minst sina konturfullt vinröda trånga manchesterjeans – fick han med en lätt knyck på handleden fram en bjudcigarrett ur Marvels-paketen när Irina Brown kom åt hans håll. Hon tog den. Han tog sig en själv och tände åt dem båda med en guldglänsande manick. Kanske av mässing. De bytte några ord.

Rödhåriga B- eller C-aktrisen Lucy, inte lika genomskinlig efter sminkningen, räckte en enkel liten kamera med blixtkuben påsatt till Andy och bad att få bli plåtad, för det egna fotoalbumet. Irina Brown avbröt bestämt! Ingen privat fotografering tillåten här! Foton kunde Lucy få i efterhand. Både papperskopior och color slides. Teamet hade sina regler. Southern Climax Productions byggde sin spontanitet på stränga rutiner.

Nancy snappade upp några ord här och några där. Samlade ihop urdruckna muggar från lite varstans och diskade snabbt ur dem. Irina hade talat förhoppningsfullt med Ramón om nykomlingen Steve, som var erfaren, noggrann och hade handhaft tredjekameran i fyra stycken avsnitt av ”Dallas”:

– Kontinuiteten är A och O. Att Vanessa inte som i Naughty Night ena sekunden har naveln dold av bältspännet och vid bildväxling alldeles efteråt har den synlig med spännet glidet på sned, utan att hon tillsynes gjort minsta rörelse. Varje avbrott och nystart är en risk. Får Jack nu till hjälp denne Steves vakna öga för sånt, så har Jack ett problem mindre att bry sin proppfulla hjärna med.

Med korridoren tillfälligt folktom tänkte Nancy ta sig ut ett ögonblick. För att trots allt ringa diskret till juristbyrån. Inte ut genom huvudingången. Där utanför pratade och rökte personal kring ljudbussen. Hon gick korridoren åt andra gaveln.

Där var låst. Hon behövde inte pröva nyckelknippan, för en nyckel satt på hennes sida redan i låset. Hon vred om. Hon både hörde och kände tydligt hur det låstes upp. Men dörren var fast. Eller gick att rubba bara några millimeter. Tydligen bommad utifrån.

Vändande tillbaka hörde hon rasslet av nummerskivan. I väggnischen stod Lewisham och ringde ett mer öppet telefonsamtal, tydligen hem till hustrun att han varken kunde förväntas till middag eller kvällsmat. Jo, teamet samsades bra. Allting redo. Puss, puss.

Nancy passerade honom, då hon gick mot den gläntade ytterdörren. Skulle ta en nypa luft, sa hon.

– Är ni möjligen tyska, miss? Ni bryter en smula.

– Nej. Från Sverige.

– Aha, det vackra och tekniska Sverige…Ingmar Bergman, alptopparna, Greta Garbo, Hasselblads kameror…gökur, Zürich, läkemedel…kirurgiska instrument. Och dugliga kvinnor som ni, miss.

– Tack, herrn.

Solen gassade där ute från dygnets högsta läge – så här i oktober. Med folk utanför huvudentrén kunde hon inte utan vidare korsa genomfartsvägen och vicka sig till serveringen. Gick i stället utan mening åt den gavel hon ännu inte sett.

Husgavel, igenbommadDär var dörren alltså verkligt bommad. Tre stycken bräder. Kunnigt avkapade i rätta vinklarna och förspikade på snedden. Från det här skräpiga hållet sett såg kåken emellertid räddningslös ut.

Bruset av trafik på Brixley Road tystnade förmodligen aldrig. Nu var trafiken tätare; det vore dumdristigt att försöka ta sig över. Ödet tycktes emot henne denna dag.

En objuden som inte tog sig in genom dörren skulle med möda dock kunna utnyttja det utbyggda lilla utrymmet där ovanpå, där fönsterrutorna var borta ur båda karmarna.

De närmaste träden var lövlösa. Sannerligen inte på grund av denna oktober, så härligt sommarlik. Kanske mer på grund av grannhuset, som enligt skylten var R. W. Edmond Chemistry Ltd.

– Hey, miss! Ropet kom från en kille vid audiobussen.

Han mötte henne halvvägs och viftade med en avriven bit kartong, på vilken han klottrat några rader av siffror och bokstäver.

– Ta in detta till Jack. Det är resultat av mätningarna. Ljudet i olika lägen. Han kommer att haja det.

– Javisst.

Och Jack blev tydligen nöjd – han var åtminstone obekymrad då han kikat på hieroglyferna.

Hos sminkösen satt Irina Brown i propra vita trosor och behå. Hon fick sitt midjelånga bruna hår uppsatt på huvudet. Vad skrämmande mager hon var! Flera av revbenen syntes tydligt. Bruna klänningen med gula stjärnor skymtade nedstoppad i en papperskasse. Över skärmväggen hängde en silkigt giftgrön aftonklänning.

Kanske för en anständig värdinneroll då, tänkte Nancy, som hade svårt att tänka sig Irina utföra direkta billigheter. Läppstiftet och rouget var diskret, dessutom.

Nancy och Julie bar varsin gammal nysilverbricka in i salongen. På brickornas tygservetter låg en mängd lätta miniatyrskinkmackor med gurka och majonnäs. Nancy bjöd Lewisham först. Hans händer var hårlösa, ljusa, ovanligt små och mycket rena. Två guldringar; den ena var vigselringen. Den andra var den för Söderns herremän obligatoriska klackringen. Med initialerna i spegelmonogram.

Hon mötte aktören Andys tomma men likväl grubblande mörka blick och upplevde en känsla av obehag.

***

Minuter utnyttjades och fogades till kvartar, halvtimmar och timmar, där någon femtedel av tiden resulterade i filmsekvenser. Dessa var för direktör Lewisham, Irina Brown och förstås för Jack att godkänna, rent av bli stolta över.

Tagningarna skedde inte kronologiskt utan skulle efteråt klippas ihop till ett sammanhang.

Inte förrän i sjunde sekvensen stod Vanessa fjättrad med handbojorna fästade uppe kring trappans därtill utsedda elfte spjäla, motsvarande trappsteg 8, från vilket den malätna uppstoppade bävern blickade med konstgjorda ögon ut över salongen. Rekvisitan, ofta helt oförutsägbar, kunde maskera bort ett besvärande intryck av lågbudget. Eller i värsta fall förstärka det.

Strävt svarthåriga Vanessa hade tydligen i även sina två tidgare filmer varit i förnedrande underlägen. Men enligt muntligt avtal avgick hon visst alltid till sist med segern.

Vilken sorts karibiska var hon? Kubanska? Jamaicanska? Puertoricanska? Uppgiften därom skiftade. Så gjorde även artistnamnet.

Vanessa Rio Lobo kunde hon knappast få heta. Kanske Vesta del Rio, då Irina nyligen fascinerats av namnet Vesta ur grekiska mytologin.

Dock skulle tempelgudinnan Vesta, till skillnad från skamlösa Vanessa, alltid åtföljas av sex stycken oskuldsfulla nunnor, kallade vestaler. Artistnamnet för Vanessa Higueras i filmen Stairs to Hell fick bli en senare fråga.

För fönster som inte varit täckta med masonit utan haft blomkrukor och gardiner hade mörka täta draperier satts upp. Inget ljus trängde utifrån.

Belysningen underströk dramatiska effekter. Vanessas otuktigt användbara kropp belystes i början av sekvensens första scen av en enda liten ljuskälla nedifrån. Ett och samma motiv kunde av olika belysningsvinklar få avsevärt olika karaktärer.

Belyst nedifrån – så där som en spåkvinna vid kristallkulan eller en mystisk oriental läsande sin besvärjelse brukade porträtteras med skuggorna åt ”fel håll” i ansiktet – så betonades också denna Vanessa. Tills ljuset sakta ökades till mycket starkt, från spotlights ur flera vinklar och där psykedelisk musik på den färdiga filmen skulle höras växa fram. Man hade fyndat ljudrullar med maniskt malande gäll trumpet av själve jazzguden Miles Davis.

I en vrå för sig själv smorde Lucy med genomskinlig gelé sina bröstvårtor till att glänsa försynt men friskt. Bara lite lagom.

På rullbara höga metallstativ hettade lamporna, med 500 watt i varje, och i dess närhet påminde värmelukten om galvanisering.

Nancy hörde den fjättrade Vanessas flämtande gny under hård aktivitet. I grymma repliker därtill hånades under akten den fångnas svarthårighet.

Ljudet från Brixley Roads sirener emellanåt störde inte – det var naturligt amerikanskt. Däremot fick inte kaffebryggaren puttra i sidorummet. Inte radion berätta att USA:s relativt färske president nummer 39, Jimmy Carter, efter hastiga besökte i Colombia flugit vidare till Venezuela.

Lite smådarrigt skärrad i sidorummet drack Nancy vardagens termoskaffe och tuggade i sig en ostmacka, ville inte vara ett ögonblick i salongen medan först Ramón i leopardjacka och boots och sedan den osympatiske Andy i halvt MC-knutteställ förgrep sig så vulgärt på den karibiska kvinnliga huvudpersonen.

Nancy fann det kväljande. Hon skulle funnit det skrämmande, overkligt, kanske åtalbart, om det ägt rum någon annanstans än i en förort till det normlösa New Orleans, vars smeknamn The Big Easy väl sa det mesta.

Ortsnamnet Haydon Hills skulle troligen aldrig preciseras på filmasken. Däremot producentens och den ytliga manusförfattarens namn. Distributionen fann säkert alltid sina vägar. Hade avgångne polischefen Barrows tro på viss ”medborgerlig frihet under ansvar” inte varit naiv? Nancy hade inte intresserat sig för polisens strategi när den i dagens början berörts i morgonradion.

Om hon bara hade gjort juristvännen Bruce några tidigare tjänster och detta att hämta testamentet inte hade varit den allra första, där hon verkligen inte ville svika, skulle hon för länge sen varit ute ur detta dekadenta näste. Direkt moralist var hon inte, men hon kände sig rakt inte trygg här.

Tänk om det varit Lund eller Malmö. Kunde stilfulla magra Irina Brown lika gärna ägt en tobaksaffär på Väster i Malmö och sålt Kalle Anka, Hemmets Veckotidning och Piff, Raff och Paff med en och samma stolta min? Och haft statsminister Torbjörn Fälldin, Henning Sjöström och den ständiga Lill-Babs på löpsedlarna?

Prat, stim och stoj bröt loss i salongen – en tagning var tydligen över. Sakliga kommentarer varvades med råa skämt. Den tillfälligt färdiganvända Vanessa kom insvept i sin stora vita SCP-rock och räckte fram en mugg mot Nancy, som försökte verka naturlig när hon hällde rykande kaffe där i.

– Tack raring, månadens bästa coffee, log karibiskan men visade vänster handled, där den korta svarta nylonvanten inte skyddat mot handbojans skarpa stålkant. En rosa fördjupning, säkerligen svidande, syntes. Har du lite salva eller hudcreme också?

– Det vet jag säkert att Colette har för dig. Här, ta en ostmacka du också.

– Tack, vad prima. Hajade du förresten sekvensen där inne nyss, va? Du ska veta jag är fånge för jag spelar kidnappad hustru till en klubbägare, förklarade Vanessa genom tuggorna.

– Aha. Men det ordnar upp sig till slut, va?

– Ja, för fan, det kan du lita på. Hämnden är ljuv…

Hon fick lite påtår i kaffemuggen.

De hörde Jack be Steve om upptoning – markering av ett nytt skeende, som i filmen inte var en självklar konsekvens av det förra.

Åter tystnade salongen.

– Kameran går.

Det var rödhåriga Lucys stora lilla ögonblick.

Upptoning; Steve lät apparaten surra igång med bländaren stängd. Han öppnade sedan denna mjukt och långsamt. Tills den var tillräckligt stor för rätt exponering. Då behölls den sådan i resten av sekvensen. Bakom hans rygg smög Vanessa till den lugna halvan av salongen.

I ett förut inte filmat hörn satt Lucy naken på en stol. Tillsynes med fotbad i en skummig hjärtformad balja. Utanför bild drog Ramón några bloss, avvaktade sin entré. Enkla repliker. Nancy undrade egentligen varken över handling eller trovärdighet i det hon hörde.

Mullrande åskväder. Inte drivande in från Mexikanska golfen. Ljudet var på bandspelare. Det gick vid filmning blandat med action-ljudet naturligare in än vid pålägg av det i efterhand, ansåg Jack.

Vid borden med skivsamlingen, bakom kamerorna, bytte Vanessa smidigt tillbaka till jumper och jeans. Hon satte sig i en stadig fåtölj, följde skeendet en smula blasé. Irina Brown sa henne någonting berömmande. Och gav henne en lagom whisky. Med isbitar i.

Nancy kavlade upp sitt vänstra byxben, rev med naglarna en smula på gårdagens två ilsket förhårdnade myggbett. Hennes sannolikhetslära sa henne att hon sannolikt inte blivit smittad av något otäckt.

Studentrummet i Lund hade varit litet, långsmalt och trist. Men hur gärna skulle hon inte velat byta nu – och plötsligt befunnit sig där i den trygga tristessen?

Vem hade anat att småstaden Haydon Hills existerade? Med så där en tredjedel vita och två tredjedelar svarta invånare?

Vad visste hennes syskon och kamrater ens om navet New Orleans, annat än gamla jazzklyschor? Och staten Louisiana? Präglades den i skolböcker ännu av bomullsfälten? Hon avbröts i funderingen av att Lucy dök upp, torkade magen och ena höften med lite hushållspapper och tuggade i sig några söta små kex med honungsfyllning.

Inom teamet gjorde alla vad de skulle. Timme lades till timme. Emellanåt, mellan scenerna, sprayade påpassligt Irina Brown lite barrskogsdoft i den mer än 25-gradiga inneluften, fastän provinsens egna barrträd mest var tujor och cypresser utan något sting i doften.

Halv sex på aftonen gick kaffebryggarna åter heta. Colette gjorde som avspänning några enkla gymnastiska rörelser, kvinnligt graciösa, i korridoren. Och pizzabudet infann sig, balanserande en hög stapel kartonger.

Pizza även för hjälpredorna Nancy och Julie, ty provinsen som var berömd för även den frisinnade karnevalen Mardi Gras varje vår andades i ytliga sammanhang en total demokrati.

Man åt direkt ur kartongerna. Direktör Lewisham och Irina Brown hade räfflade vita små plastgafflar. Annars tjänstgjorde utan vidare ens fingertoppar som bestick. Vanessa mumsade förnöjt, sida vid sida med Colette.

Teamet var i alla fall just det – ett team.

Louis Armstrong Under the Stars…Dolly Parton My Tennessee Mountain Home…Nancy bläddrade i vad som var åtkomligt av skivsamlingen.

Elvis Presley Rustabout…Eddie Miller Dixieland… Här var den! VIC DANA Moonlight and Roses! Arranged and Conducted by Tommy Oliver. Hon kunde knappt dölja sin upphetsning, kände snudd på hjärtklappning men plockade snabbt till sig den och ytterligare åtta, nio LP-skivor.

Med dessa i famnen gick hon behärskat utan att rodna ut i korridoren.

Irina Brown förklarade för Lewisham att Nancy fått lov att välja och plocka till sig tio skivor. Vem som gett lovet var mindre väsentligt.

– Hon är ambitiös och ovanligt ödmjuk för att vara tyska, denna Nancy, sa Irina. Kanske kunde hon stanna inom teamet och läras upp att lika ambitiöst agera framför kameran också, vad tror du?

– Hon är svenska, rättade Lewisham. Kanske från det välordnade Zürich rent av.

Skivor lagda på mattan i korridorenI korridoren lade Nancy lite lätt ut skivorna på golvet, satte sig ner.

– Vic Dana, jag knep dig till sist, mumlade hon till bilden av den unge sydlänningen, ekiperad i vit skjorta, svart slips och kavaj, där han med småfjunig överläpp tittade lite omoget fram över nio blodröda rosor på omslaget till skivan från L.A.-bolaget Dolton.

I detta fodral fanns alltså det förbannade viktiga testamentet. Faktiskt kysste hon skivfodralet, nästan omedvetet, helt spontant.

– Varför just Vic Dana? Gillar du lammkött, ditt kaffeluder? undrade mörkögde Andy då hans skugga fallit över skivorna.

***

Maniskt flåsande hade Andy tryckt in henne i telefonnischen, tystat hennes mun med en svettig handflata och med andra näven ryckt till i hennes blus så knapparna flög och nylonet riste sönder i fållen, när Irina Brown med revolvern i hand gav ifrån sig en kraftfull svordom på italienska.

Irina såg precis så nådlös ut som en erfaren kvinna med ryska rötter förväntas se ut med ett irritationsmoment framför sitt vapens mynning.

Ertappad, likt en skolpojke avslöjad av fröken, släppte han genast Nancy. Det utbröt en kort diskussion, nu förstås på engelska, där Irina hade kommandot. Med revolvern stadigt riktad mot hans bröst höll hon honom på avstånd och klargjorde att hans tablettmissbruk nått sin gräns. Ville han fortsätta i teamet fick han för helvete bli sig själv igen.

Vanessa som också dykt upp spottade på mattan:

– Den djäveln spelade verkligen över mot mig här förut också! Mer än vad manuset krävde.

Resten av kvällen kunde man ta scener som Andy ändå inte medverkade i, beslöt Irina och Jack alldeles genast. Hon bad den urspårade aktören avlägsna sig. Och återkomma ”clean” i morgon förmiddag.

Han accepterade detta, ville först bara få sig en whisky. Det gick an. Jack gick bevakande med honom in i salongen, där Lucy och Colette fnittrade åt något skämt, intet ont anande,

Vanessa samlade upp Nancys LP-skivor från golvet, gav henne dem i famn och pussade henne på kind.

Nu darrade Irina en smula på handen, tittade på revolvern och medgav lågmält för Nancy och karibiskan:

– Djävlar, vad verkligheten överträffar dikten. Hade revolvern varit laddad och han tagit ett steg emot mig, så kunde det allra värsta hänt.

Nancy struttade dimmigt bortåt rummet där bara skrivbordet, stolen och skrivmaskinen fanns. Irina Brown hindrade Vanessa att följa efter, lät Nancy få en stund i fred. Ensam fick Nancy en smärre gråtattack…men kollade sedan behärskat skivorna. Tog innerpåsarna med skivorna ur Vic Dana- och Nat ”King” Cole-omslagen.

Jodå…joo, här i Vic Dana-innerpåsen låg testamentet, daterat, undertecknat, bevittnat! Och stämplat i mörkgrått, blålila och den bruna nyans som nog från början varit röd.

Hon ordnade till skivbunten, lät den ligga på skrivbordet med Diana Ross ansikte överst och återvände mot salongen för en välbehövlig stor balja Maxwells. Fick ur Vanessas klolikt manikyrerade hand rent av ett glas med gyllenbrun konjak, en medelmåttig men snabbverkande ljummen Casino Brand.

– Titta där, min vän, pekade Lewisham faderligt och förklarade mycket lågmält: En skålformig reflektor av aluminiumklädd papp. En lampa skickar ut ljus i alla riktningar, även bort från motivet. En reflektor kastar allt ljus framåt mot motivet. Enkla klassiska medel, det där.

Det var en scen där Ramón med telefon på bordet satt och kollade en kassabok, svor till och ringde till tydligen en kompanjon att han upptäckt ett graverande fel i bokföringen. Revisorns öde gick att tänka sig vid Ramóns sista nådlösa ord i scenen, där ordens mörka innebörd förstärktes av att kamerans bländare minskades och scenen mörknade bort,

Colette och Lucy agerade sedan i haschröknings- och tjejsnackssekvensen så spontant och naturligt som om kamerorna inte existerat. Lewisham myste belåtet. Detta var ju verkligen skådespeleri, inte bara pang på rödbetan. Övergången till det erotiska skedde med fransyskans riktigt parisiskt varma förfining.

Vanessa småfnyste för sig själv; hon skulle gärna sett Lucy och Colette göra lite sämre ifrån sig.

Jack och Steve zoomade lagom ur varsin kameravinkel. Bytena skulle sedan ske vid klippning, redigering. Jack panorerade aldrig mer än nödvändigt, bara alldeles enkelt från vänster till höger. Max två, tre gånger per produktion. Hade man inte resurser som branschens gurus Hitchcock och Fellini skulle man inte spela efter deras regler.

Närbild med Colettes huvud vänt åt sidan. Givetvis mer tom bildyta då framför näsan än bakom nacken, utom då näsan sniffade tätt inpå Lucy.

– Du Nancy, sa Irina mjukt. Det är inte nödvändigt att du kommer i morgon. Välkommen är du alltid efter ditt goda jobb i dag, men i morgon är här inte mer att göra än att Julie från förmedlingen kan klara det. Och Lucy kan också hjälpa till, som i princip redan nu har gjort sina enda krävande sekvenser.

Några minuter senare lämnade Nancy lite matt salongen. I rummet med skivbunten såg hon direkt att bunten var rörd, ändrad i sitt läge! Måste ha varit av uslingen Andy när han gick.

En LP saknades. Givetvis Vic Dana-LP:n!

Hade Andy inte vetat om testamentet, hade han tydligen tagit skivan på djävelskap för att Nancy visat intresse just för den.

Hon tackade sin lyckliga stjärna att hon instinktivt hade flyttat över testamentet till innerpåsen i Nat ”King” Cole-fodralet som hon ännu hade kvar.

Nat ”King” Cole…”Mannen med sammetsrösten” var det väl som denne ljust färgade artist på de lyxigaste scenerna i Las Vegas och New York hade kallats.

Ute var kvällen oväntat sval och mockajackan kom till sin rätt. Hon låste upp den veckohyrda Opel Kadetten och rattade snart – svalkad men tämligen stinn av adrenalin efter dagens upplevelser – i trafikrytmen in åt storstan.

***

Affärsjurist Bruce Walsall tittade från skrivbordet upp mot Nancy:

– Tänk, jag väntade dig just nu. Att hämta testamentet tog väl bara nån kvart, men jag tänkte du säkert skulle hänga på trevliga barer och gå i allsköns butiker hela dan, tills nu just efter stängning.

– Varsågod, Bruce. Här är vad du önskade.

Han tittade med en mild grimas på skivan:

Love is the Thing – the voice of Nat ”King” Cole with the Orchestra of Gordon Jenkins?

Men vad menar…

– Kolla innehållet. Det är väl ändå det som räknas.

Han fick med befriat ansiktsuttryck ur testamentet, giltigt i varje stavelse:

– Det var som tusan. Men fodralet med Vic Dana…

– Beträffande Vic Dana kan jag intyga att nån skiva med honom existerar i denna stund inte i samlingen där ute på 314 Brixley Road. Däremot har du rätt i detaljen att jag vid själva rotandet i samlingen på under en kvart snokade upp testamentet.

– Du Nancy, det…det tycks ha inträffat nåt med din blus, inte sant?

– Äsch, dålig kvalitet. Made in Taiwan, förmodligen. Minsta vindpust – och knapparna flyger all världens väg. Från det ena till det andra, så vad tror du händer framöver med kråkslottet där ute?

– Tja…de rättmätiga arvingarna lär väl sälja, sa Bruce lite splittrat.

– Så du menar på allvar det vore säljbart?

– Som rivningsobjekt för bara markvärdet, ja. Om någon verkligen vill bygga nytt, intill en pysande kemisk fabrik där på granntomten. Jag är glad att inte ha fått i uppdrag att ombesörja försäljning. I varje fall inte ännu. Det är tal om att hyra ut kåken privat för en kortare tid. Inte som bostad. Gud vet som vad.

– Gud eller Satan vet som vad, rättade Nancy honom.

– Jo, det förstås, men…du har alltså välförtjänt roat dig resten av dan då? Här är färska donuts i påsen på diskbänken. Är du haj på att brygga kaffe?

– Som om jag nånsin gjort annat än bryggt kaffe, svarade hon och uppsökte kontorets ganska nymålat ljusa lilla kök.

Bruce röjde skrivbordet, dämpade ljuset, rättade till besöksfåtöljen åt henne innan hon kom och slog upp i varsin kopp.

– Förresten, sa Bruce, kåken där ute lär tillfälligt kunna användas snart av en suspekt producent som heter Lewiston nånting. Ryktesvis inte bland Guds bästa barn, vad filmproduktionerna beträffar.

– Hugh Lewisham heter han, precisade Nancy med en slurk av kaffet. Strikt mörkblå kavaj, käck skepparmössa på hjässan, lite faderlig i sättet, små välskötta ljusa händer, rätt så trevlig farbror faktiskt.

– Låt mig gissa. Denne Lewisham tog en första titt på kåken…Ni råkade träffas. Han bjöd dig på pizza och en öl, va?

– Pizza stämmer bra. Drycken var kaffe, då som nu.

– Och han bad dig komma på prov och testa karriären som strippa framför kameran?

– Så långt hann vi inte. Låt säga han gav mig inblick…

– I vad då?

– I vad han anser vara sund affärsverksamhet. Med säkerligen viss potential även för framtiden.

Bruce betraktade åter den sönderrivna blusen på den oberörda svenskan:

– I’ll be damned, du har precis i början av tio dars besök träffat och bekantat dig med en av undre världens verkligt suspekta. Närmare än vad jag kan göra efter många år som jurist här i stan.

– Jo du. Och vad säger du ifall jag även träffade och handgripligen utsattes för den mordmisstänkte Andrea ”Andy” Molini?

– Haha, du. Jag säger att unga damer med söt liten uppnäsa har rätt att fantisera. Det är ställt bortom varje tvivel att Andrea Molini avled i en trafikolycka i Cincinnati, Ohio, för tre, fyra år sen. Död och begraven.

Nancy kände sig lättad av detta. Hon var plötsligt en bekymmersfri turist. Med ödet i egna händer i den myllrande nattlivsstaden.

Hennes leende var idel nöjeslystnad. Så innan Bruce tog nästa belevade bett i sin donut, nynnade han, föga tonsäkert men desto mera välment några av Sachmos allra mest odödliga swing-rader:

Oh, Basin Street is the street
where black and white always meet.
In New Orleans, land of dreams,
you’ll never know how sweet it seems.
Or just how much it really means.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22