Tösen i Torslanda

Jul 14th, 2022 | By | Category: 2022-07 juli, Novell

Alice RadomskaNovell av ALICE RADOMSKA
Hon skriver både noveller och artiklar. Sök på hennes namn så hittar du mycket att läsa.
______________________________________

Bättre mesig och någorlunda torr med paraply än att spela tuff och bli genomblöt. Han letade sig fram mellan villagator, hade nyss frågat en fåordig hundrastare om vägen. Skorna var bitvis nedvätta; det ljusa lädret därför mörkfläckigt, fastän han undvikit en tidsbesparande genväg över en hasseldunges våta fjolårsgräs. Bättre hålla sig på asfalt än att vid 38 års ålder leka stigfinnare.

Särskilt långt hade han i sin ljusbruna Opel Kadett inte haft kvar till jobbarkompisen Ove – när nåt så löjligt hände som att fläktremmen brast.

Skulle han kört vidare? Han hade varit osäker, ställt bilen på ett oförargligt ställe och valt att ta sig fram till fots. Sitt fordon hade han fått lämna ”några timmar” på gräset vid ett möbelsnickeris gavel, där en karl släntrat ut från pannrummet och gett sitt medgivande.

Bild 1Bra att Ingelas grällt kulörta paraply funnits i baksätet, tänkte Bengt när han vek runt ännu ett gathörn. Villor, villor, skjul, minimala växthus, garage.

Inte den minsta ljusblå strimma uppe i det grå. Inte något häftigt strilande, men ett regn fullständigt värdigt västkusten i början av mars.

Sedan han flyttat från Målilla för att bli lackerare på Volvo Torslandaverken, på Hisingen i yttersta kanten av Göteborg, hade han märkt att vädret vid kusten var…åtminstone lika prövande som hemma i Småland.

Med en näsduk ur jackfickan torkade han den evinnerliga imman från de billiga glasögonen, utan att korta in stegen.

***

Oves mintgröna låga garage – med splitter nytt biljardbord inklämt och grammofon för skivor med hederligt äkta New Orleans-jazz och fåtöljer för att bekvämt konsumera en 6-pack Pripps Blå ihop – skulle bli skönt att snart komma fram till. Men före biljardstötarna och öppnandet av Pripps berömda burkar skulle Ove säkert skjutsa honom för att inhandla fläktrem. Enkel att själv montera.

De hade ledig dag båda två; de hade jobbat en hel del övertid. Lönen för denna möda skulle i solidaritet med samhällsstrukturen nästan försvunnit i skatt. Så ibland tog man ut lite kompledighet i stället för övertidsersättning.

De regntunga skorna strävade vidare. På Solängsvägen såg han en brunhårig flicka på så där åtta eller nio stå på en hållplats och vänta. Klarröd täckjacka, blåjeans med några tygblommor fastsydda på. Korta vita stövlar, en genomskinlig liten kasse med några böcker och ett ritblock.

Trots nederbörden var hon inte alls våt. Knappt ens fuktig. Men nu…nu så tätnade regnet igen.

Han stannade till och höll sitt paraply över flickan:

Sånt väder, va? Vad heter du, lilla vän?

Jag pratar inte med främmande farbröder.

Det…det gör du nog rätt i att inte göra. Men väntar du på en buss som kommer snart, så kan jag väl hålla paraplyet över dig tills bussen kommer? Annars blir du bara våt och förkyld. Okej?

Nej.

Men om du får hålla paraplyet själv?

Ja, sa hon och tog emot det utan att möta hans blick.

Hon viskade något som möjligen var ”tack” fast det inte gick att urskilja.

Hon påminde om hans systerdotter. Kanske var det därför hans beskyddande instinkt väckts. Men han hoppades bussen skulle komma mycket snart. Hans jacka skulle inte hålla tätt i många minuter till. Och barhuvud var han alltmer besvärad av vätans invasion i håret.

Bra att det finns bussar att åka med här ute när det regnar, sa han, bara för att säga något alls.

Den bussen åker man inte med.

Varför…varför väntar du på den då?

Det är bokbussen, vet du väl. Barnbokbussen! Läs på skylten på stolpen!

Nu log hon mot honom. Hade tydligen glömt det där om att inte prata med främlingar. Och det var som om hennes leende, underligt svajigt och suddigt för hans blick, hade makt att vika molntäcket i sär. I ett huj hade regnet övergått i bara ett obetydligt duggande.

Bokbussen? Aha, du, log Bengt och fick i samma stund se den närma sig, vit med lite mattgrönt nedtill. Orden ”Kvartersbibliotek, Göteborgs Stadsbibliotek” var tydliga på sidan.

Den saktade in, pustade ut, blev stilla. De gröna dörrarna gled med sitt väsande läte undan.

Tösen blev så oerhört glad, fällde ihop paraplyet och rusade lite genomskinlig med detta och sin kasse uppför trappan.

Bengan torkade på nytt sina brillor. Vid en titt från ingången, utan att gå ombord, såg han att hon mellan hyllorna hade gått till den lilla disk där en gladlynt kvinna, alltså bibliotekarien, baktill i bussen tog emot återlämnade böcker:

bild 2Och nu du, Jennifer, ska du få se! Vi har packat med oss alla åtta Kitty- och Mysterieböckerna du beställde! Kitty och diamantstölden, Mysteriet med det hemliga rummet, det blir nåt för Fatty och dom andra deckarna att bita i, ska du se.

Glatt litet skratt. Bengt behövde inte bekymra sig mer för den unga bokslukerskan. Säkert bodde hon i närheten. Men paraplyet ville han allt ha tillbaka. Han beslöt att vänta där utanför, inte gå in och störa.

***

Ursäkta, sa en plötslig kvinnoröst så Bengt klev åt sidan och släppte kvinnan uppför lilla trappan.

Kvinnan i så där hans egen ålder gick väl ärende åt något barn denna lovdag. Svarta skinnjackan klädde henne bra.

Halva veckan hade vädret varit uselt, fram tills för bara en minut sen. Inga barn på skidor eller tefat. All snö bortrunnen. Kvinnan i svart var i hans egen ålder. Inte en unge synlig, förutom tösen som gått in i bussen, återlämnat läsupplevda äventyr och höll på att få de nya stämplade.

Bild 3Efter fyra, fem minuter var den vuxna ute igen. Med bara en tunn enda bok i famnen. Men ännu inte tösen Jennifer. Kvinnan hejdade sig i steget ner från bussen, glodde rakt på Bengt, inte ovänligt, inte heller vänligt. Så gick hon, rakt över vägen, nästan sömngångaraktigt in i en grådaskig trädgård.

Äsch…nu började en skur igen. Kraftfullt. Så han måste gå ombord på bussen och hämta paraplyet sitt, i alla fall.

Då han snubblade till en smula uppför trappan, hakade han upp sig i dörröppningen – och märkte att det som tog emot var paraplyet. Han hade det ihopfällt under armen!

Inte kunde tösen ha stoppat det under hans arm. Han hade sett henne ta det med sig när hon rusat in.

Han stirrde på paraplyet som om han väntat sig det varit ett annat. Men utan tvekan var det hans, eller rättare sagt hans hustrus nästan alltför färgstarka exemplar.

***

Chauffören kom i vätan inte ut, satt innanför den breda framrutan kvar vid ratten, tände sig och började röka en cigarrett…som för en sekund sett nästan ut att sväva fritt…

Bengt klev in. Han häpnade. Flickan fanns inte längre i bussen…

Vad kan jag hjälpa min herre med?

Han kom sig inte för att besvara den bleka, underligt skälvande och lite omodernt klädda bibliotekariens leende, bara mumlade att han ”bara tog en titt”…och så var han ute i regnet igen, spände upp paraplyet, gick vidare.

Efter kanske tjugo sekunder blickade han tillbaka.

Bussen stod inte kvar!

Nog borde den ha stannat i åtminstone en kvart eller halvtimme där på sin lilla specialhållplats, tyckte han. Och kunde den ha startat och kört…utan att han skulle hört det?

Inte gärna. Regnet smattrade mot paraplyets syntetiska tyg, men bussmotorn borde ha hörts. Och så långt ögat nådde fanns ingen röd liten flickjacka.

En koltrast sjöng från en lövlös björk att regnet i varje fall var ett vårtecken.

***

Villan var liten och klädd med dystert våt eternit. Men andades trivsel. Oves fru, kallad Nettan, bjöd på en välkomnande fika. Varmt svart kaffe, enkla men välmenta mackor med endera ost och kaviarklick eller leverpastej med gurka. Han tog en av varje och berättade lite lätt, tämligen knappordigt, om tösen som lånat paraplyet.

Vilka tider brukar bussen egentligen komma? Barnbokbussen, menar jag. Men ni har kanske ingen anledning att hålla reda på sånt.

Ove skakade lätt på huvudet, hade aldrig ens sett den, brukade vara på jobbet.

Nej, våra två småttingar är inte i läsåldern ännu, log den unga industriarbetarhustrun. Men så vitt jag vet kör väl ingen bokbuss här i trakterna. I alla fall inte dom fyra år vi har bott här. Vi flyttade hit pingsten ’89 när Ove började på Volvo.

Ingen buss med böcker alls? Men jag såg ju…jag klev ju in i… Och varför stannade den i bara några minuter? Jag har för mig att inne i stan så…

Vi har då aldrig sett till nån, avbröt Ove och tog sig en macka till.

Det ringde på dörren.

Nettan gick och öppnade för en grannfru, som lämnade tillbaka en Ellos-katalog och två, tre Hemmets Journal och tackade för lånet.

Jo, förresten. Vet du om här brukar komma nån bokbuss borta på Solängsvägen? frågade Nettan.

Bokbuss, sa den andra eftertänksamt. Det där var allt bra längesen, kära du. Här har väl inte vart en bokbuss…efter att biblioteket byggdes. För över dussinet år sen. Kanske tjugo. Åren går så fort så man inte håller räkning i min ålder. Det kommer du själv att märka en gång.

Grannfrun lommade i väg och den närmaste minuten yppades inte ett ord där vid kaffebordet, förrän Nettan lite nervöst skrattade till:

Du Bengan, du tyckte bussen hade för brått iväg från hållplatsen. Men om den redan var uppemot tjuge år försenad, så himla långt efter schemat sitt, är det väl klart den hade bråttom.

***

På lunchrasten nästa dag, dryga veckan in i mars anno 1993, ringde Bengt från Volvo-måleriets mynttelefon till huvudbiblioteket, det stora stolta vid Götaplatsen. Den första person han frågade visste inget om flydda dar. Men han hade turen att då bli kopplad till en veteran:

Jo du, jo du, låt se här, låt seee. Jo, vanliga bokbussar alltså…började köra ut till Solängsvägen i Nolered 1962. Och särskilda barnbokbussen kom från och med 1966 och ställde sig på hållplatsen där. Himla otäck, mystisk historia med den nioåriga flickan som…Du är inte reporter för GT eller nåt, va?

Nä, inte alls, garanterade Bengt. Bara lite nyfiken på bussen.

Vad bra. För flickans föräldrar har lidit mer än nog i alla dessa år. Inget att dra upp igen. Flickan gick hemifrån, skulle till bokbussen en dag, men bara spårlöst försvann. Återfanns aldrig. Inga vittnen, inte ett spår, stora eftersökningar i veckor…

Så fruktansvärt. Det låter verkligen…Kunde någon verkligen…

Ja, sannerligen fruktansvärt. Men alltså, Torslanda kommun med bondgårdar, flygplats, fabriker och allt blev ju införlivad med vårt glupska Göteborg från nyårsdagen ’67. Bokbussarna slutade köra dit när Torslanda bibliotek blivit byggt. Det invigdes…låt se…ganska lagom före påsken…år 1974.

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22