Novell av FREDRIK HARDENBORG

Författaren har en tidigare novell i Dast, Pappan som inte kom. Här en med julanknytning.

_______________________

Två veckor innan julafton började det.

”Pappa…”

”Ja, älskling?”

”Du. Måste. Lova.”

Lo var så där fantastiskt stenhård men samtidigt så oemotståndligt gullig som man bara kunde vara när man var åtta år. Jag förstod att jag inte skulle komma undan. Jag höll upp vänster lång- och pekfinger likt en scout och placerade den högra handen över hjärtat.

”Jag lovar.”

Jag vet inte vem det var som hade berättat för Lo att tomten inte kom med några julklappar om man inte ställde ut havregrynsgröt till honom dan före dopparedan, men ända sedan hon var fyra hade hon burit med sig detta som en absolut sanning.

”Säg det högt!”

”Jag lovar att inte glömma bort att ställa ut gröten på balkongen kvällen innan julafton.”

***

Tomtens julklapp till Lo fick bli en rosaglittrig trollstav samt ett prinsessdiadem. Min julklapp till Lo blev ett stort hus i Lego som man kunde bygga i tre olika versioner med samma bitar. Den presenten var naturligtvis lika mycket till mig som till Lo. Det fanns ingenting som jag tyckte mer om än att sitta på vardagsrumsgolvet i vår lilla tvåa och lyssna på musik och bygga lego tillsammans med min dotter.

Jag hann med att inhandla en flaska glögg på Systembolaget samt äta en snabb sandwich på ett enkelt café innan det var dags att återvända till jobbet.

På parkeringen slängde jag en orolig blick upp mot himlen som om jag förväntade mig att Malin skulle kika fram bakom ett moln och hytta med ett strängt pekfinger.

”Rosaglittrig trollstav? Prinsessdiadem? Hur tänkte du nu?”

***

”Pappa!”

”Ja, älskling?”

”Vi måste göra julgröten!”

”Vi kanske kan äta frukost först, eller vad säger du?”

Änglakören i papper stod sammanlänkade på fönsterbläcket i vardagsrummet och sjöng med stora O-formade munnar. Pelle gris stod på vakt under den klädda granen. I sovrummet hade Tiger, Kaninis och alla de tre hästarna fått varsin tomtemössa. Det var dan före dopparedan och allt var på plats. Allt, utom det viktigaste.

”Men nu kan vi väl göra gröten?”

”Vi äter lunch först.”

”Men det sa du ju efter frukosten!”

”Om vi ställer ut gröten för tidigt fryser den fast i skålen, och det vill vi ju inte. Eller hur?”

Lo plutade med munnen och la armarna i kors. De smala ögonbrynen formade i ett argt utdraget V.

”Har du någonsin hört talas om isglass med havregrynssmak?”

Plutmunnen slappnade av en aning, det arga V-et var inte längre så utdraget.

”Skulle du äta en sån glass?”

”Aldrig i livet och döden därefter”, sa Lo och sprack upp i en äcklad grimas.

***

”Pappa?”

”Ja älskling?”

”Firar dom jul i himlen?”

”Det tror jag nog”, sa jag och rörde runt med träsleven i kastrullen.

Lo var åtta och frågorna om döden och vad som hände sedan kom allt oftare. Än så länge nöjde hon sig med att mamma var en ängel i himlen men jag visste att det bara var en tidsfråga innan det skulle ändras. Vi hade redan pratat en hel del om Malin och det hade redan fällts en hel del tårar, ändå visste jag att de riktigt långa och tuffa samtalen låg framför oss.

”Får jag provsmaka?”

Lo skulle alltid provsmaka.

”Självklart”, sa jag och drog av kastrullen med havregrynsgröt från plattan.

Lo tog fram en tesked.

”Inte så mycket!” protesterade hon.

Jag skrapade bort hälften.

”Gott?” frågade jag men såg på hennes tillskrynklade grimas vad hon tyckte.

”Mmmm… ska vi ha i lingonsylt också?”

”Självklart.”

”Får jag provsmaka?”

”Visst.”

Lo tog fram en matsked.

När vi ställde ut skålen med gröt på den lilla trästolen på balkongen frågade Lo:

”Tror du att dom har gröt i himlen?”

”Det vet jag att dom har”, sa jag och kramade om henne. ”I himlen har dom den godaste gröten.”

***

När jag hade läst för henne och sjungit Vem Kan Segla Förutan Vind? för henne och hon hade sagt Godnatt pappa tre gånger och varit upp och kissat och sagt Godnatt pappa en extra gång gick jag ut i köket och värmde en kopp glögg.

”Pappa, kan du sätta på lite ljud?”

Hon ville alltid ha lite ljud i bakgrunden när hon skulle sova. Jag satte på tv-n men allt var uppesittarkvällar. Så jag slog av ljudet och plockade fram en vinylskiva. Det hade blivit mitt sätt att koppla av. När Lo skulle sova zappade jag fram en amerikansk tv-serie, tryckte bort ljudet och satte på en skiva. Oftast var det, precis som ikväll, en med Bob Dylan. Dylan, en stum tv och en kopp rött te fungerade lika bra som yoga.

”Vad är det som luktar?”

”Det är glögg, älskling.”

”Vad är glögg?”

”Det är som vin som man värmer.”

Ikväll hade jag bytt ut det röda teet mot glögg. Det var ju trots allt jul. Annars drack jag sällan alkohol. Det var ett löfte som jag gett mig och Lo under Malins sista dagar i livet. Jag skulle inte dränka mina sorger i sprit, jag skulle inte supa ner mig. Jag hade Lo, ett litet liv, som var beroende av mig.

”Pappa?”

”Ja älskling?”

”Är du full?”

Jag skrattade till. ”Nej, älskling. Jag är inte full. Jag dricker bara en kopp glögg, det blir man inte full av.”

”För jag vill inte att du ska vara full när tomten kommer.”

”Det är ingen fara, Lo.”

”Sov gott världens bästa pappa.”

”Sov gott världens bästa dotter.”

En gång på bussen från stan frågade Lo vad cancer var för något. Jag berättade att det var en sjukdom som gjorde att man ibland blev så sjuk att inte ens läkarna och doktorerna på sjukhuset kunde rädda en. Jag berättade om Malin, om hur hon en morgon vaknat och haft fruktansvärt ont i ryggen. Hon hade först trott att det var en sträckning eller att hon hade fått ryggskott. Till slut hade hon så ont att hon var tvungen att ta en taxi till sjukhuset. Där gjorde de en rad tester och kom fram till att det onda inte satt i skelettet eller någon muskel.

Det satt i blodet.

Sedan gick allting väldigt fort. Nio månader efter den där morgonen stod jag och höll Lo i handen vid en öppen grav medan prästen förkunnade att Malin var av jord kommen och att hon av jord åter skulle varda.

När det var dags för oss att kliva av och bussen hade stannat vid vår hållplats vände jag mig om och möttes av en halv busslast rödgråtna ögon.

Lo hade varit tyst i tjugo minuter nu. Det betydde med allra största säkerhet att hon hade somnat. Dylan skulle få sjunga färdigt sin Visions of Johanna först, sedan skulle jag slå in den rosaglittrande trollstaven och prinsessdiademet och ställa ut dem bredvid gröten på balkongen.

Jag skulle bara sträcka ut mig först. Bara en liten stund. Bara blunda en sekund.

Bara vila

lite.

***

Jag vaknade med ett ryck. Jag låg i soffan fullt påklädd. På den tysta tv-n hade morgonprogrammen börjat.

Tomten! Gröten! Rosaglittrande trollstav! Prinsessdiadem!

Jag for upp ur soffan, men hejdade mig och bromsade in och smög sedan försiktigt genom sovrummet till balkongdörren.

Bakom mig hörde jag Los röst, halvt kvar i en dröm.

”Pappa?”

Vad skulle jag göra? Och framförallt: hur skulle jag förklara för Lo att tomten missat oss den här julaftonen?

”Har tomten kommit?”

Plötsligt stod hon bredvid mig i sitt Snobben-nattlinne och sömnruffsiga hår.

”Jag, eeeh …” började jag, men innan jag hunnit hindra henne hade hon tryckt ner dörrhandtaget och öppnat balkongdörren.

Decemberkylan ringlade sig in över golvet och paniken var total. Allt var försent, allt var förstört.

”Pappa!”

Jag skulle berätta allt, det fanns inget annat sätt. Jag skulle berätta för Lo att det här med gröten var totalt bortkastat eftersom det inte existerade någon tomte, hade aldrig gjort det, skulle aldrig komma att göra det. Det var en myt, en berättelse inte mer verklig än Kalle Anka, tomten var inte mer levande än Los samling med gosedjur.

Jag skulle berätta allt. Hon var åtta år. Hon förtjänade att höra sanningen.

”Pappa, titta! Du fick också en julklapp av tomten i år!”

Lo höll upp en stor platt present till mig. Jag tog emot paketet och tittade förvirrat på etiketten. God Jul Thomas, stod det i röda bokstäver med en handstil som jag inte kände igen.

”Titta vad jag fick!” sa Lo och höll upp ett litet gosedjur som föreställde en enhörning. ”Ska inte du öppna din present?”

”Jo…”, sa jag och slet försiktigt av ena hörnet på det röda julpappret. Det var en vinylskiva, Bob Dylans senaste med tio Frank Sinatra-låtar. Jag hade läst om den, funderat på att inhandla den men inte kommit mig för.

”Vad var det för nåt?” undrade Lo ivrigt.

”En Bob Dylan-skiva”, sa jag och gick fram till balkongräcket och kikade ned.

Tre våningar.

Hur var det möjligt?

Jag vände mig om. Och där stod skålen med gröt på den lilla trästolen. Skålen var tom. Den var mer än bara tom. Den var renslickad.

”Vad roligt att tomten visste att du gillade Bob Dylan!” kvittrade Lo bakom mig.

”Ja”, sa jag och tittade upp mot den molnfria himlen, som om jag förväntade mig att se tomten där uppe som vinkade från sin släde. Men det fanns naturligtvis ingen där. ”Det var lite roligt.”