Novell av PÄR DUNGE

Ett par fjäderlätta snöflingor singlade ner genom decembermörkret och lade sig på trottoaren. Med sitt ny inslagna paket i handen kom Orvar Halvarsson ut ur bokhandeln. Där stannade han upp, tog ett djupt andetag och lät stressen rinna av honom.

Orvar var nöjd med sitt inköp. Trots att det ännu var flera dagar kvar till julhelgen behövde han en present redan idag. Hans gamla vän Gunnar Wahlsten hade bjudit in honom på eftermiddagsglögg och då passade det inte att komma tomhänt. Efter en del letande hade Orvar hittat det han var ute efter. En kultiverad engelsk detektivroman. Helt i Gunnars smak.

För att slippa jäkta gav sig Orvar genast av mot den väntande tillställningen. Därmed skulle det räcka med en lugn promenad för att han skulle nå sitt mål på utsatt tid.

Att det lackade mot jul märktes tydligt. Över gågatorna hängde offentliga belysningar och i fönstren lyste adventsstjärnor eller sjuarmade ljusstakar. Affärernas skyltningar präglades av glitter, färgade kulor och jultomtar.

På tal om tomtar så var han faktiskt på väg till en. I glada vänners lag kallades Gunnar för just tomten. Inte så märkligt med tanke på hans framtoning. Kroppen hade med åren fått en alltmer tilltagande rondör, ansiktet hade en aning skägg och på nästippen vilade oftast ett par läsglasögon.

I nästan hela sitt yrkesverksamma liv hade Gunnar varit verksam som journalist. Hans specialitet var inlevelsefulla kriminalreportage som han skrev för olika magasin. Även om Orvar fann dessa utmärkta så var de ändå ingenting mot att höra Gunnar i levande livet. Då kunde han med sin djupa, karismatiska röst få historierna att växa ytterligare. Likt en skådespelare hade han förmågan att trollbinda sin publik.

Full av förväntningar inför deras sammankomst tog sig Orvar fram till fastigheten där Gunnar bodde. Genast som Orvar tagit sig innanför porten stampade han av sig kramsnön som fastnat under skosulorna.

Hissen var av äldre modell och rörde sig inuti en nättrumma i trapphusets mitt. Den fungerade säkert som den skulle men Orvar fann det ändå alltid säkrast att ta trappan vid sina besök.

***

Väl uppe på rätt våning behövde han inte vänta länge. Gunnar öppnade nästan genast och föreföll vara på ett särdeles gott humör.

– God dag, god dag, hälsade Orvar. Finns det några elaka barn här?

Värden mötte honom med ett bullrande skratt.

– Det kan du ge dig på. Välkommen in i min enkla boning.

– Tackar. Och god jul.

Orvar klev in och räckte över sin gåva.

– Oj, ett hårt paket, sade Gunnar förtjust. Jag är på samma nivå som när jag var barn. Mjuka presenter var inget att ha.

– Precis så var det. Fast ibland hände det att kläder låg i en hård kartong. Besvikelsen blev enorm.

Hans vän nickade nostalgiskt.

– Barndomen var verkligen en magisk tid, pustade han. Ta nu och sjunk ner i en fåtölj så ska du få något varmt i dig.

Efter att ha sagt detta försvann han ut i köket. Orvar hängde av sig och följde sedan uppmaningen han fått.

I vardagsrummet var det redan dukat med ett stort fat pepparkakor och en skål med chokladpraliner. Som van gäst i Gunnars hem visste han var denne hade sin favoritplats. Orvar valde därför att sätta sig mitt emot.

Från köket nåddes han av ljudet från en radio. Där klingade just en julsång till sitt slut för att nästan omedelbart ersättas av en ny.

När Gunnar återvände bar han på två stora muggar som det ångade om. Försiktigt satte han ner dessa på bordsskivan.

– Jag förstår inte varför folk envisas med de där små glöggkopparna, muttrade han. Kan man dricka kaffe och te i normalt porslin så ska det väl gå att använda till glöggen också.

– Det är väl traditionens makt, analyserade Orvar.

– Förmodligen. Men den traditionen är inget för oss frossare. Dessutom ska det vara pepparkakor till. Inte fåniga russin och nötter. Varsågod och smaka!

En kraftig duns blev resultatet då Gunnar ramlade ner i soffan. Magen gav ett intryck av att vara större nu när han satt ner. Den, tillsammans med hans rödrutiga skjorta och svarta väst, gjorde att han själv nästan såg ut som en julprydnad.

– Du har rätt, konstaterade Orvar. Pepparkakor passar faktiskt perfekt till glöggen.

– Jag har alltid rätt när det gäller livets goda.

De båda vännerna fortsatte att smutta på den upphettade drycken. Stunden var på det hela taget angenäm och Orvar kunde inte låta bli att påtala detta.

– Julen är nog inte så dum ändå. Den lyser bokstavligen upp en mörk årstid. Och så får den folk att komma samman, umgås och ha det mysigt.

– Jo, det äger nog sin riktighet. Även om det inte alltid slutar idylliskt.

Ett pillemariskt drag skymtade hos den andre. Orvar tolkade detta som att denne hade en historia på lut.

– Är det ett kriminalfall du syftar på? I så fall måste jag få höra. Du vet ju hur mycket jag uppskattar dina verklighetsskildringar.

Gunnar övervägde saken för ett ögonblick.

– Okej då, sade han sedan. Den här tycker jag du har gjort dig förtjänt av att få ta del av.

Som en förberedelse läppjade han lite mera glögg, tog upp sin snusdosa och tryckte in en prilla under överläppen. Därefter inledde tomten sin berättelse.

***

– Vad är det egentligen som får en människa att begå ett brott? Och då syftar jag på allvarligare handlingar som mord. Anledningarna kan vara många. Det de oftast har gemensamt är att gärningsmannen anser sig ha goda skäl för att göra sig av med någon. Vanligen rör det sig om starka känslor. Hat, hämnd, svek eller så finns ekonomiska motiv. Personen står på något sätt i vägen för den egna framgången. Det finns alltså en uppsjö av olika motiveringar. Så mot bakgrund av detta kan man ställa sig frågan varför inte fler gör slag i saken. Vad är det som hindrar dem?

– Det är väl inte så konstigt, invände Orvar. Innan någon tar till så drastiska åtgärder ska det väl ändå mycket till. Vanligt folk är knappast mördare till naturen.

Tomten grymtade bekräftande.

– Du har en poäng där. Fast jag tror ändå det finns något mer än den egna moralen som får dem att avhålla sig. Som risken att åka fast. Om inte den juridiska faktorn fanns så skulle nog långt fler ta och verkställa sina önskemål på det här området. I vart fall var den aspekten central i det fall vi här har att göra med.

Under den konstpaus som följde växte Orvars otålighet. Förmodligen var just detta också avsikten med den.

– Även om finalen i vårt drama utspelade sig mitt under julrushen så går trådarna långt tillbaka i tiden. Två personer var inblandade. Jag kan inte använda mig av deras rätta namn. Låt oss för enkelhets skull kalla dem för herr Mördare och herr Offer.

Denna omdöpning var inget som minskade Orvars intresse. Tvärt om, hans koncentration skärptes ytterligare.

– Trots att herr Offer faktiskt aldrig hade gjort honom något så väckte han herr Mördares hat. De hade mycket med varandra att göra och sågs ofta. Så småningom började en form av irritation gro inom herr Mördare. Av någon anledning tålde han inte sin väns personlighet. Inte ens han själv kunde förklara varför. Herr Offers blotta närvaro blev till en plåga för honom.

– Det låter inte klokt, sköt Orvar in.

– Brott är sällan kloka, påpekade Gunnar. Om förövarna agerade logiskt skulle de ju välja att avstå från sina dåd. Herr Mördare lät till exempel sina känslor få företräde framför förnuftet. Ändå lyckades han hålla i det närmaste vetenskaplig precision på sitt kriminella planerande. Allt i avsikt att inte åka fast.

Skildringen avbröts igen medan Gunnar försåg sig av förtäringen.

– I många år förberedde herr Mördare sin gärning. Att tänka på den blev på något sätt en tröst för honom. Men hur mycket han än längtade efter att bli av med herr Offer så var det inte värt ett fängelsestraff. Vad är det vanligaste misstag en mördare kan göra, skulle du säga?

Orvar funderade som hastigast.

– Att lämna bevis på brottsplatsen. Fingeravtryck eller så.

– Jo, det händer ofta, medgav Gunnar. Fast lika betydelsefullt är det här med motivet. Om alla misstankar pekar mot en enskild person kan polisen rikta all sin uppmärksamhet mot denne och till slut hitta ett avgörande bevis. Detta var herr Mördare medveten om och var därför noga med att alltid dölja vad han innerst inne tyckte om herr Offer. Frågade man någon i deras närhet skulle denne säga att de båda herrarna var de allra bästa vänner. Ingen kunde ens ana det hat som herr Mördare kände.

– Så iskallt agerat.

– Verkligen. Därtill valde han mordmetoden noga. Hur gjorde han tror du?

– Ja du…, sade Orvar tvekande. Förmodligen behövde han leva ut allt som fanns inom honom. Jag skulle gissa på en yxa i nacken.

Gunnar skakade på huvudet.

– Nej, det skulle leda till blodstänk och andra bevis. Istället valde han gift. Ett noga utvalt sådant som dessutom var införskaffat två år i förväg. Ingen skulle titta så långt bakåt. Sedan inverterade han in herr Offer till sitt hem, bjöd på lie starkt för att dölja smaken och njöt av att se herr Offer gå hädan.

– En otrolig historia. Hur åkte han fast?

– Det gjorde han nog inte, svarade Gunnar. Vad jag vet så har han klarat sig hittills.

Orvar fick inte ihop det riktigt.

– Hittills? Det låter som ett färskt brott. När hände det?

Hans värd log mot honom.

– Precis just nu…

Det lät obegripligt så Orvar skulle just be om ett förtydligande. Men munnen lydde honom inte. Kroppen kändes förlamad, blicken blev suddig och rummet tycktes snurra runt. Från radion hördes ännu en julsång som snart överröstades av tomtens skratt.