Novell av Ulf Durling

 

I skymningen hade de försiktigt närmat sig torpet och stannat så snart mosterns folkilskna byracka började skälla.

– Ring henne, sade den äldre av dem. Säg att vi är på väg, så hon hinner koppla fanskapet.

Iakttagelserna var entydiga. Eva föreföll okoncentrerad, pratade ibland i nattmössan och hade uppträtt i kläder som doftade malmedel och senast varit moderna före kriget, om ens då.

Från vägen hade man under kvällar och nätter sett ljus i vindsutrymmets gavelfönster. Vad gjorde hon där? Sökte hon i kistor och koffertar efter avlagringar från sitt förflutna för att kunna återerövra det? Med risk för att ställa till brand och själv omkomma i lågorna!

Saken var klar. De måste ingripa, få henne omyndigförklarad och inspärrad på Solgläntan. Kaffe, wienerbröd och bromsmediciner.
Varpå egendomen kunde säljas till Helmuth Schultz från Stuttgart som i förtroende meddelat sina planer på att ersätta kåken med en bungalow och anlägga en swimmingpool på tomten.

Eva svarade på fjärde signalen. Efter lång övertalning lät hon dem komma in.

– Vad skådar mitt norra öga, utbrast hon med överspelad förvåning som om hon glömt att de just aviserat sin visit. Båda bröderna Brothers!

Gravt minnesstörd, konstaterade de belåtet och klev in.

***

Jag gav plats för ett mellanparti. Det skulle småningom konststoppas med lite allmogeprylar för miljöns skull – spinnrock eller vävstol, järnspis i köket – men framför allt behövdes fler missvisande tecken på Evas demens så att läsarna blev överraskade när det rätta förhållandet avslöjades.

Så jag gick rakt på upplösningen. Det tomma avsnittet – max tusen tecken – fick fyllas senare.

***

Hennes virrighet märktes direkt. Men när hon äntligen lyckades samla sig blev erkännandet uppenbarligen till lättnad för henne. Hon meddelade nyheten med ett flickaktigt fnitter.

– Jag körde ut han i vedbon, sade hon.

Larsson var en flintskallig och plirig gubbe. Hur de träffats ville de inte gå in på. De var ett par, påstod de med en mun, rentav trolovade, och försäkrade att de trivdes fenomenalt bra ihop.

– I alla avseenden, klargjorde Larsson.
– Om man säger, tillade hans flickvän okynnigt.

***

Här låste det sig för mig. Jag stirrade på skärmen, blundade och tog mig en funderare. Var detta värt att satsa på? Borde jag hellre låta den hemliga inackorderingen vara en tungt arvsberättigad släkting, exempelvis Evas okände sonson, som en gång av ekobrottsliga skäl flytt till Australien? Nej, den varianten var om möjligt ännu fjantigare!

Kanske Larsson ändå kunde duga? Men hur skulle jag då förklara varför det ibland lyste under nocken? Var det rimligt att Eva förvisade sin sängkamrat dit och lät honom genomlida natten på övre planet med en fotogenlykta som ledljus i skumrasket? Snarkade han så öronbedövande att …

Nej, jag fick nog hitta på något bättre. Tyvärr lackade det sedan länge mot deadline. Inom en timme eller två förväntades min novell vara klar och inläst på redaktionens telefonsvarare och tålamodet hos Number One, Helgmagasinets chef, var definitivt på upphällningen.

Samtidigt stördes jag av tjo och tjim på villans nedre plan och strax därpå hustruns gälla stämma:

– Kom äntligen ner! Dom är här nu, alla släktingarna!

– Om ett ögonblick, ropade jag. Håll ut, Hjärtat!

Jaså, hela snyltargänget hade anlänt! Inklusive dotterns senaste fästman, förstås. Vad hette han, Ingvar? En trist typ från … kunde det vara Kävlinge? Som visst låg i närheten av kärnkraftverket i Barsebäck. Vad betydde det för idiotens inställt sig vid vårens folkomröstning? Strunt sanna, förresten. Jag brydde mig inte.

Mina tankar hann vandra ganska vilse innan en ny idé förunnades mig, denna gång utan jycke.

***

De båda poliserna knackade på och blev efter sent omsider insläppta. Anföraren var en kvinna i yngre medelåldern. Hon presenterade sig som Samira och hade ett konstigt efternamn, möjligen orientaliskt.

– Vad gäller saken? frågade Eva.

– En anonym anmälan. Vi söker en efterlyst person. På sistone har det lyst i gavelfönstret på andra våningen efter mörkrets inbrott. Bor ni ensam?

– Naturligtvis. Det måste ha varit månen som reflekterades i glasrutan.

Tvärsigenom molntäcket? Nej, knappast. Vi tror att ni har en inhysing. Som gömmer sig här och inte bara får logi hos er. På ICA nere i byn påstår dom nämligen att ni handlat ovanligt mycket matvaror under hösten.

Även om Samira betedde sig vänligt och korrekt gick det inte att blunda för hennes allvarliga uppsyn och döva sig för misstänksamheten i rösten när hon åter tog till orda.

– Så ni har säkert inget emot att vi tar oss en titt i vindskontoret. Eller hur?

– Jo. Jag protester bestämt mot att …

– Se så, vi vill helst slippa en formell husrannsakan. Det skulle fördröja det hela i onödan.

Deras värdinna suckade uppgivet och visade dem en uppfällbar stege under en lucka i taket.

Samira äntrade den, tittade in i det låga och mörka utrymmet, lät en ficklampa panorera bland skrymslena och flämtade sedan plötsligt till. Detta hade hon sannerligen inte räknat med.

En ung familj satt hopkurad vid den varma skorstensstocken, ett spädbarn och ett förskräckt föräldrapar. Mannen skakade på huvudet när Samira tilltalade honom. Han tycktes varken förstå svenska, engelska eller arabiska.

Hon drog sig tillbaka och sänkte luckan efter sig.

– Flyktingar? frågade hon.

– Ja, från Afghanistan. Landet är krigshärjat, deras stad ligger i ruiner. Dom har inte beviljats uppehållstillstånd. Så vad skulle jag göra? Låta dem förfrysa i skogen?

Efter en stunds tystnad nickade Samira.

– Okej, sade hon. Vi avskriver ärendet, falskt alarm. Jag har två småttingar som väntar där hemma så jag … ja, ursäkta att vi störde.

De gjorde honnör och avtågade.

***

Ganska snart ansattes mig starka tvivel. Var detta verkligen i prenumeranternas smak? Nej, de krävde underhållning och spänning och gärna en förnimmelse av snabbt förflyktigad otrygghet – inga snyftvalser, inget samhällsengagemang.

Och att, dagen till ära, krydda anrättningen med referenser till Maria, Josef och Jesusbarnet i krubban eller låta en Sions stjärna från Österlandet lysa över hela härligheten – från ett gråmulet himlafäste dessutom! – skulle inte hjälpa, tvärtom.

Inget att diskutera, med andra ord. Tillbaka på ruta ett.

Just som jag raderat utkastet kallade hustrun återigen på mig. Hon stod i korridoren utanför, arg som ett bi:

– Varsågod, på med paltorna i rödaste rappet. Säcken ligger färdigpackad i farstun och ungarna hoppar av otålighet. Högst en minut, herr skriftställare, annars får du med mig och alla våra gäster att göra!

– Tack för påminnelsen, Hjärtat! Kommer på direkten. Har precis satt punkt.

Jag drog demonstrativt ut stolen under mig. Den avgav ett skrapljud vid friktionen mot golvets furubrädor. Det överröstade i viss mån den skur av invektiv jag som hörde henne ösa över mig.

Varpå jag, till min lättnad, nåddes av hennas klampande och allt svagare fotsteg.

Inom kort drog kreativiteten igång och manade mina fingrar att dansa över tangentbordet.

Denna fullträff skulle inledas med en snygg referens till Runeberg, avsedd som en blinkning åt den bildade minoriteten i läsekretsen. Det var ju viktigt att slå vakt om en hög litterär svansföring:

***

Snön lyste vit på taket och månen vandrade spöklikt blek bland vinddrivna skyar ovanom. De tre pulsade fram på den oskottade stigen och nådde bron. Eva, som måste ha fått ett varsel om deras framryckning, upplät en snål dörrspringa åt dem och såg med motvilja sällskapet slinka in.

– Storfrämmande! muttrade hon. Det var inte igår! Tjugo år sen, minst. Och syrran har ni släpat med er! Kommer du och pojkarna för att gratulera mig på namnsdagen?

– Bland annat, svarade hennes storasyster. Det gäller också ryktena som florerar i bygden. Det lär skrikas här och signaleras med tomtebloss från övervåningen. Så vi undrar hur du mår. Du hör spökröster och blinkar efter hjälp, är det demoner som plågar dig?

– Dumheter. Ni är ju helt sjuka i era dumma huven och …

– Vi insisterar, kära du. Och tänker inte ge oss.

Eva märkte deras beslutsamhet och kapitulerade med en uppgiven gest.

I samlad tropp närmade de sig trappan. Den var spärrad av en grind som kunde öppnas med en hasp på utsidan., uppenbarligen en säkerhetsåtgärd i händelse av … ja, vad?

En kuslig oro bemäktigade sig besökarna, var och en hade en klump i halsgropen och kalla kårar i nacken.

Väl uppe famlade de i blindo tills Eva fick fyr på en tändsticka och en tjock talgdank. Den kan ha varit ett gravljus av den modell som brukar långlysa överallt på kyrkogårdarna vid särskilda högtider, de bortgångna till åminnelse.

Blodet isades i deras ådror vid åsynen av liket i rullstolen. Den avlidna var iförd en vit klädnad och hade en krans av torkade ängsblommor runt sitt glesnade, vita hår.

Herregud, hade Eva bevarat henne i balsamerat skick, ungefär som motellägaren Norman Bates gjort med mor sin i Psycho? Varför? Och vem var den döda?

Jo minsann, nog var hon knäpp så det räckte och blev över, Eva alltså.

Plötsligt slog kadavret upp ögonen och hälsade dem med ett lika brett som tandlöst leende.

– Hejsan, sade hon glatt. Tjocka släkten! Hur är läget?

***

I detta nu, om inte förr, stod det definitivt och bortom varje invändning klart för mig hur dödfött mitt senaste klichétyngda projekt var.

Det vore förslösad möda att beskriva hur tanternas mellansyster, som tidigt blivit bindgalen och intagits på hospitalet, inte kommit till ro förrän hon underkastats något slags kirurgiskt ingrepp i hjärnan. Som en gång på 50-talet, under en obevakad rast i parken, förirrat sig ut från området och försvunnit för gott. Varpå hon antogs ha funnit sin permanenta vila i en skogstjärns bottenslam eller dränkt sig i älven och sedan förts vidare mot havet med underströmmarna …

Medan sanningen var att hon – surprise, surprise! – i själva verket enleverats av Eva som tröttnat på att varje vecka resa tio mil i vardera riktningen för att sitta och tiga med henne i avdelningens dagrum tillsammans med vissnade krukväxter i fönstersmygen och en fyrfärgsplansch på väggen föreställande Den Gode Herden bland fromma lamm på en av Sarons liljeprydda ängder.

Jag hade tänkt avsluta berättelsen med att den stackars kvinnan mot alla odds funnit sig tillrätta i vindskupan tack vare sitt förbättrade tillstånd. Största problemet var en tilltagande dövhet som tvingat henne att påkalla sin privatsköterskas uppmärksamhet med höga rop och bankningar.

Och någon retur till mentalsjukhuset skulle Eva aldrig tillåta. Aldrig, under ina omständigheter!

För att göra en kort och tråkig historia ännu kortare: Mitt utkast hamnade där det hörde hemma, i den digitala sophinken.

Till råga på eländet var visst dikten, som jag inledningsvis travesterat, skriven av Viktor Rydberg.

Annars tyckte jag faktiskt att anspelningen på ett av skräckgenrens klassiska teman, The Mad Woman in the Attic, inte skämdes för sig. Det erkännandet ville jag gärna förbehålla mig.

Fast det ska förstås nämnas att de trogna som följer mig i spalterna inte trakteras av olika slags kusligheter. De tillhör en äldre generation och vill varken bli skrämda eller påminda om livets flyktighet. Så texter om Den Andra Sidan anses i princip vara bannlysta. Även vålnader och osaliga andar är förbjudna, likaså typer som Frankenstein, Dracula och fan och hans moster.

Utmattad unnade jag mig en stunds kraftsamling i min bekväma länstol. Jag blundade och

En signal väckte mig. Tio sekunder efter att ha lyft telefonluren slängde jag på den.

Number One hade varit tydlig. Mina tjänster åt Helgmagasinet var inte längre önskvärda.

Än mer oroande var den ödslighet som mötte mig i vardagsrummet. Överallt låg hopknycklat leksakspapper, granen måste ha fått sig en törn – såvida den inte var snedvuxen redan vid inköpet – och spillt kladd här och var luktade svagt av glögg.

Kalaset var över. Kalle Anka, Piff och Puff, Benjamin Syrsa, Karl Bertil Jonson hade gjort sitt för året, Karl Bertil Jonson likaså. Taffeln var hävd, avdukningen klar, gästerna skingrade.

Vid entrén låg ett bylte med tomtemask och rödluva överst.

Någon harklade sig bakom mig. Det var Hjärtat. Hennes blick svedde mig som eldslågor.

– Jaså, röt jag som lärt mig att anfall är bästa försvar. En vikarie har ryckt in!

– Stämmer bra. Knappt hade Ivar hunnit gå ut för att köpa tidningen förrän en mycket efterlängtad karaktär råkade anlända! Han kom hit med släde från Nordpolen.

Hennes kommentar gjorde mig att heligt förbannad. Hade jag inte gjort värnplikten i Boden, elva månader på I 19, och pratade perfekt norrländska? Skulle min roll ha övertagits av strunt från Kävlinge! Som haft mage att dela ut paket och läsa våra grötrim på sin bräkiga skånska!

– Tidningen? undrade jag hånfullt. Sydsvenska Dagbladet, får man förmoda?

– Kanske det. För inte lär mågstumpen ha lockats ut i kylan av Helgmagasinet.

– Glöm den blaskan. Den har jag släppt. Kraven och alla okänsliga strykningar fick mig att …

– Vad rör det mig? Du kan ta över disken. Hittar du till köket? Jag sover i gästrummet.

Det var svårt att uppfatta min ställning som annat än mer än lovligt svag. Jag stod på ruta noll.

– Ursäkta, mumlade jag försonligt. Varför är du så … vad har jag gjort dig? Ingenting!

– Precis! Ingenting! Mitt i prick! Huvet på spiken och spiken i kistan!

Varpå hon kränkte mig ytterligare genom att cirkla med pekfingret vid sin ena tinning och sedan åstadkomma en svepande åtbörd i min riktning, som för att presentera mig för en osynlig publik.

Goda råd var dyra och med ens fick jag en ljus idé. Den kan ha inspirerats av ABBAs nysläppta studioalbum Super Trouper. En av låtarna, Happy New Year, hade just börjat eka inom mig.

– Är lite efter i min planering, sade jag. Har ingen julklapp till dig men … om vecka däremot! Då du! På nyårsafton vankas det ett stort fång rosor, supé med hummer och bubbel, mysumgänge i soffan och Tennisons Nyårsklockan från Sollidens scen strax före tolvslaget, deklamerad av Georg Rydberg i vargskinnspäls och …

Hon bevärdigade mig inte med en blick, bara med några ord, innan hon gled ur synhåll för mig.

– Rydeberg, snäste hon mig. God Jul, förresten. Och Glad Påsk om vi inte ses före dess.