Av SUNE E OLSSON

Detta är författarens andra novell i Dast. Den första hette Den meningslösa stölden.

——
En vacker vit byggnad i centrala Göteborg rymde Stora Teatern, eller som den kallades i dagligt tal, Storan. Teaterns fasad var belyst under kvällstid, den livliga trafiken av spårvagnar och bilar som färdades på ströget utanför omgärdade parken och skapade tillsammans med träd och buskar en spännande kuliss.

Inne i teatern satte sig den internationellt kände privatspanaren Peter Ingemarsson på en plats på parketten. Sorlet i salongen dämpades och tystnade när ljudet av tre slamrande ringsignaler hördes genom den tunga ridån framför scenen. Plats på scen för finalen, sista ringningen. Högljudda röster och ord sagda i en sista utandning drunknade i ljudet av ringklockorna.

– Ni! Nej! Vad håller ni på med? Vad gör du!

Peter Ingmarson njöt av en utmärkt föreställning. En gästensemble på besök gav den nyskrivna musikalen ”Bankrånet”. Ett spännande stycke baserat på kriminalförfattaren Helena Sigundersons roman med samma namn, publicerad som en absolut lättläst roman.

En fribiljett från vännen och teaterdirektören von Vogle tillsammans med femhundra kronor i överskott på senaste arvodet borgade för en angenäm kväll som Peter sett fram mot under veckan. Han satte sig förväntansfullt tillrätta i stolen när dirigenten höjde taktpinnen. Ridån gled åt sidan, musik strömmade ut från orkesterdiket och finalen tog sin början. Ljus och färgsättning i samverkan med en spartansk dekor visade att stor konst var att vänta.

Privatspanaren räknade takterna; sju, åtta, nio. NU! Där ska huvudpersonen, solisten och tenoren, Jan Fredrik Solo komma in! Men scenen stod tom. Taktpinnen i dirigentens hand stannade upp för ett ögonblick och ett lågt sorl steg upp från den sakkunniga publiken men tystnade då huvudrollsinnehavaren hastade in på scenen. Han snubblade till, återfann balansen, tog ytterligare några steg och stannade upp mitt på scengolvet. Han höjde armarna i en grandios gest och väntade in en ny takt.

Toner av porlande silver steg mot taket över publiken och fyllde rummet. Finalen var räddad och ingen publiken väntade sig annat. Jan Fredrik Solo, den rutinerade hjältetenoren från mängder av roller skulle aldrig missa sin entré med mer än sekunder.

Peter Ingemarsson skruvade på sig. Det var något som inte stämde. Scenkostymen var rätt men figuren fel. Rösten var bra men inte lika klar och välsjungande som Solos röst brukade vara. Solisten var utbytt! Per Falkscalle, Solos ständige andreman, sjöng i finalen!

Finalen
Ridån gick ner och ovationer bröt ut. Artisterna ropades in gång på gång men Solo saknades. Peter undrade vad som kunde ha hänt. En enkel halsåkomma kan stoppa en sångares framträdande men knappast på det här viset. Hade han råkat ut för en olycka?

Peter sökte sig mot dörren som ledde till scenen från foajén och kom huvudstupa in i ett kaos av människor och skräckblandade rop.

– Peter! En röst trängde genom myllret. Sean von Vogle, teaterdirektören, gestikulerade för att väcka detektivens uppmärksamhet. Peter skyndade fram till sin vän.

– Vad har hänt, Sean? Varför är det sådan uppståndelse?

– Solo är död. Han är mördad. Se!

Peter såg i den riktning som vännen pekade. En kropp omgiven av alltför många människor låg på rygg med en dolk i bröstet. Under kroppen spred sig en stor blodpöl. Ett hav av blod eller ett blodhav skulle man kunna kalla det om man var lite mer teatralisk, tänkte Peter. Och här är ju rätta platsen för det. Överraskningen släppte och Peter höjde rösten.

– Hej, hej, hej! Gå tillbaka, backa från kroppen. Ni trampar ju ner den döde!

Med förenade krafter fick Peter och Sean von Vogle åskådarna att flytta sig.

En första polispatrull anlände till teatern. Kort därefter steg en storväxt man klädd i långrock av skinn och en mjuk hatt in på scenen. Han sköt bak hatten i nacken.

– Mitt namn är Öhrn, kriminalkommissarie och jag är ansvarig för den här mordutredningen. Får jag be att alla går till sina loger eller stationer. Ingen lämnar teatern. Vi måste inhämta era vittnesmål innan ni tillåts gå hem.

Medan kommissarien pratade med ensemble och scenarbetare skyndade tre vitklädda män med stora väskor fram till den döde. Kriminalteknikerna och en rättsläkare avskärmade platsen för mordet och undersökte offret.

Kommissarien upptäckte Peter i vimlet.

– Har vi en privatsnok på plats redan, morrade han, vad sjutton har du här att göra Ingemarsson?

– Jag satt i publiken och efter föreställningen gick jag hit för att träffa direktör von Vogel.

– När avbröt man föreställningen.

– Man avbröt aldrig.

– Blev Solo mördad efter föreställningen? Det stämmer inte med vad jag meddelats.

– Han blev mördad före finalen. Per Falkscalle slutförde musikalen.

– Så intressant.

– Han var omklädd och gjorde entré ett par takter in på tredje akten.

Kommissarien vände sig till direktör Vogle.

– Är det brukligt att ha reserven omklädd och klar att hoppa in?

– Nej, bara om man är förvarnad om att en sjukdom kan bryta ut.

– Hm, jag tror jag vill byta några ord med herr Falkscalle. Vill ni visa mig vägen till hans loge?

Innan kommissarien avlägsnade sig vände han sig till Peter.

– Du är så vänlig att väntar här, privatsnoken. Men lägg dig inte i!

Peter studerade de som fortfarande fanns kvar bakom scenen. Han la märke till en gråtande kvinna som tröstades av en lång bredaxlad man. Kvinnan, klädd som en bankkassörska, la huvudet på mannens axel och grät. Han höll om henne och strök henne tröstande över rygg och sida. Mannens klädsel som bankkund tydde på att han tillhörde kören. Peter tog fram programbladet och ögnade diskret igenom rollistan. Kvinnan kunde vara Inga-Lisa Solo, den mördades hustru. Mannen i sin tur kunde vara Anders Kjulle. Peter kände instinktivt obehag av att se paret. Självklart var kvinnan ledsen när hennes man just blivit tagen av daga. Men ändå. Kjulles tröstande kramar och klappande såg för intimt ut. Han smekte änkan som vore hon bästa vännens kvinna. Vilket hon de facto var!

Nachspiel

Peter såg sig om efter Annalena Lisen, kriminalinspektör och kommissariens ständiga följeslagare. Han fann henne i samspråk med en uniformerad polis. Han tog Annalena Lisen under armen och förde ett lågmält samtal med henne.  Slutligen nickade hon kort.

– Sätt dig i baren och vänta Peter, den är fortfarande ostängd.

Hon gick mot logerna. 

Peter läppjade på sin tredje Dry Martini när kriminalinspektören kom tillbaka i sällskap med sin chef.

– Saken är klar, sa kommissarien. Den skyldige är på väg till häktet.

– Jaha, och vem är den skyldige, frågade Peter.

– Andratenoren som hoppade in, Per Falkscalle.

– Jasså, jaha, har han erkänt?

– Inte än, men det kommer han att göra när jag förhör honom på polishuset. Det gör de alltid.

– Men hur kunde han vara på plats på scenen så snabbt om han mördat Solo? Utan att ens vara i affekt?

– Han påstår att inspicienten hade förvarnat honom att Solo blivit illamående. Självklart förnekar hon att så skett. Han ljuger!

Kommissarien slog hårt med knuten hand i handflata.

– Inspektören får avsluta de andra förhören, jag åker till högkvarteret.

– Visst chefen, jag skall förhöra alla sextiofem. Grundligt. Men får jag i mitt oförstånd fråga efter motivet till dådet?

– Avundsjuka, åkomman som drabbar de flesta som tvingas stå tillbaka för genier.

Kommissarie såg menande på inspektör Lisen. Vände sig sedan om och lämnade dem smågnolande och tillsynes mycket tillfredsställd med sig själv och utredningens snabba resultat.

– Nå, vad fick du fram Annalena? frågade Peter.

– Du har säkert rätt, Peter. Fru Solo och Anders Kjulle kan ha ett förhållande. De flesta jag pratade med var ovetande men några få kunde vittna om förstulna möten dem mellan.

– Vem av dem är mördaren tror du, eller kanske båda?

– Jag tror gärningsmannen är stark. Vi börjar med Kjulle.

Peter följde inspektören tillbaka in bakom scenen och till logerna.
 Annalena Lisen knackade på en dörr och öppnade den snabbt utan att vänta på svar. Inne i logen vände sig två personer om och tog ett steg från varandra. Fru Solo formade sin mun till ett överraskat Oh, följt av en rodnadens färg som spred sig över ansiktet. Herr Kjulle vitnade om kinderna och rättade till sin klädsel.

– Oj, log Annalena Lisen, kom vi olägligt?

Hon fick inget svar.

– Så ryktet om att ni två är ett par är olögn trots allt?

– Nej, det är en lögn, utbrast Kjulle, en förbannad lögn dessutom.

– Jaha, då är det inte olögn att ni syntes tillsammans på brottsplatsen omedelbart före sista ringningen också då?

– Förlåt, jag förstår inte riktigt.

– Man har sett er på brottsplatsen strax innan mordet. En stund tidigare sågs fru Solo knacka på herr Falkscalles loge. Hur förklarar ni det fru Solo?

Fru Solo hade ingen förklaring. Det såta kärleksparet fördes till häktet av uniformerad polis.

Annalena Lisen suckade. Det svåra återstod.

– Hur ska jag förklara för Göteborgspolisens eget geni, kommissarie Öhrn, att han gripit fel person?