Novell av ERIC WORÉN
Smålandspåg med John Bauer-komplex. Besatt av sagoväsen och allt de lär oss om livet. Efter debutnovellen Jultomten följde Vindväsen – där en flicka blir kär i en vind. Aktuell med Klockan som blev kär i en Matskål (Klockan och Matskålen) – även den om känsloliv bortom våra egna.
På Storytel och Nextory går det att hitta de tidigare novellerna.
____________________________________________

Sargade nissar drogs över den snöklädda isen. Kvällen hade varit lång. Nederlaget det största hittills. Den stigande månen blottade sår och tandlöst jämmer. Fyra tusen man hade slagit till mot älvornas högborg. Drygt hälften hade mött sitt öde.

Ändå smiddes nya vapen under människornas badbrygga. Det talades om ett sista, avgörande anfall. Man skulle attackera älvorna precis innan soluppgången, när de blev tvungna att lämna ifrån sig sina ugglor och fladdermöss. Planen krävde timing men skulle bli historisk om man lyckades. Det sista älvorna väntade sig var en offensiv från marken.

En timme senare kom det första utropet, som lät meddela att planen skulle bli verklighet. Älvorna var som mest sårbara när ugglorna såg dagens ljus, samtidigt som deras tilltro till fladdermössens ljuskänslighet varit naiv och överdriven. Självklart kunde dem fortfarande flyga själva, men nissarna skulle inte längre behöva fly ifrån klor, näbbar och dresserade huggtänder.

Förberedelser kavlades ut och snörades åt. Om bara några timmar skulle den första plutonen påbörja sitt anfall. Och i samma stund som kanonerna laddades med nya, nässeldoppade kottar, cirkulerade det sedvanliga mantrat genom leden: ”Sov lätt, sov snabbt, sov helst inte alls.”

Och så blev det. Skrik från sårade gjorde det omöjligt att sluta ögonen, än mindre drömma om en bättre framtid.

Cleo Birkö hade stoppat våt bark i öronen för att inte bli galen. Hon tillhörde fjärde plutonen och hade, precis som de allra flesta, blivit inkallad inför den senaste attacken mot älvornas högborg. I själva verket var hon bara ett tidningsbud på deltid. Men efter åratal av krig hade man inte haft något annat val än att framtvinga varje stridsduglig nisse. Oavsett hur många rullstolar som rullade fram i dem darrande leden.

Cleo drog ut en fjäderklädd flisa från axeln. Förmodligen var det bara tur att hon överlevt den senaste striden. Om sanningen kom fram – att hon gömt sig i en fågelholk – skulle Sergeanten skjuta henne på plats.

Hon tryckte den blodiga trasan hårdare mot axeln. Slöt sedan ögonen och fantiserade om en helt vanlig tidningsrunda. Utan stanken från nässeldoppade kottar.

***

 Sömnbrist och självmord turades om. Sergeanten, som misslyckats med att väcka sin yngsta dotter, var bland dem första att punktera gommen. Nakna bars de mot människornas intilliggande bastu, och vad som blivit ett provisoriskt krematorium. Att kasta in dem med döda med kläder var riskfyllt, då sårspriten i tyget kunde få elden att sprida sig utanför kaminen. Dessutom skulle kläderna få nya ägare i samma stund som de dragits av.

Cleo, som länge stirrat på liktågets växande längd, ryckte till av ljudet från krossat glas. Uppror härjade runt lägereldarna. Bredvid henne hade en nisse kastats omkull och fått sin whiskeyflaska krossad i fallet.

För misstänkta desertörer var straffet omedelbart. Men man ville samtidigt undvika att slå någon så hårt att denne förlorade sin förmåga att delta i nästa anfall. Brutna näsor verkade heller inte stå i vägen för den som önskade lapa i sig sin whiskey. Även när tänderna rullat ut som tärningar på tungan.

För nissar som ville uträtta sina behov krävdes eskort till andra sidan isen. Grupper om tio fick således lägga ifrån sig sina vapen, för att sedan slussas fram av vaktande soldater.

Till en sådan skara tillhörde Cleo Birkö, som nödig vankade fram i den kalla natten. Bredvid sig hade hon två skäggiga tvillingbröder och en guldlockig tjej, som inte verkade mycket yngre än hon själv. Flickans tårar dansade emellertid inte i månljuset, såsom hon sett poeter skriva, utan fastnade i näsa och mungipor som frusna klumpar. Det var nu så kallt att luften börjat värka i lungorna.

De var nästan framme när soldaterna knackade sina gevär mot deras ryggar. En sista varning för dem som sökte flyktvägar i vassen. Ingen i gruppen verkade dock särskilt flyktbenägen, varpå de snabbt spred ut sig mellan dem höga bladen.

Tvillingarna hade hostande vikt av från hennes sida, medan flickan följt efter en äldre kvinna för att huka sig bakom raden av frusna näckrosor.
Själv hade hon klättrat upp för en ansamling stenar, tätt följd av en av soldaterna. Men istället för att stanna hoppade soldaten förbi henne och pekade mot fågelboet på toppen.

”Jag kommer inte skjuta dig,” tillade hon, fortsatt pekande uppåt, ”men man kan väl få snacka lite ostört?”

Cleo såg förvånat på henne. Inte för att hon kände sig hotad, utan för att hon inte förstod varför en soldat ville prata med just henne, bara timmar innan deras stora offensiv. Hon följde dock efter soldaten som redan börjat klättra före.

De hoppade ner i boet och kastade en snabb blick på varandra. Därefter gick man åt varsitt håll för att slutligen huka sig vid dem rundade väggarna.

Cleo, som ännu inte landat i den märkliga situationen, sneglade mot soldaten som rest sig upp, men fortfarande stod tyst i sitt hörn.

Först när hon började gunga kroppen över krossat äggskal, svarade soldaten med att göra samma sak. För en kort stund kunde det knastrande ljudet liknas vid en majbrasa, som fått fyr under deras kängor.

Men så blev det tyst igen.

Cleo vände sig mot soldaten som fortfarande blickade ut över vassen. I månskenet kunde hon se dem kristalliserade blodspåren som runnit mellan hennes axlar. Blod som förmodligen kommit från en älva.

”Sannigen är att få kommer överleva natten.”

Cleo ryckte till av de plötsliga orden.

”Fast det tror jag du vet om innerst inne.”

Hon hade vänt sig om med ett uttryck som inte verkade söka något gensvar.

Trots detta nickade Cleo, med en krypande känsla av vemod. Sanningen var att hon inte vågat föreställa sig ett liv efter slaget, annat än i korta scener. Såsom att kasta sig i bergslagsviken efter en lång tidningsrunda. Eller att frenetiskt äta sig in i ett blåbär som dubbelrullats i kåda. Dem stunderna ville hon uppleva tills åldern tog det ifrån henne.

Soldaten fortsatte;

”Så låt mig ställa den enda fråga som betyder något. Om du fick chansen att sticka härifrån nu… skulle du ta den?”

Hon lät en nytänd cigarett vandra mellan fingrarna, utan att släppa henne med blicken.

Cleo, som anade oråd, kände hur orden klumpade ihop sig.

”Ja… eller kanske… eller va? Hur kommer det sig att… eller varför… varför undrar du det?”

”För att jag såg dig klättra in i fågelholken, och är betydligt mer liberal än mina kollegor. Det finns ingen anledning att ha med någon som ändå bara kommer att leta upp en ny holk.”

Cleo frös till, och kunde med ens känna hur hjärtslagen letade sig upp i halsen, där dem snabbt möttes av den kalla luften. Men soldaten såg lugnande på henne.

”Jag dömer dig inte. Vid det här laget tror jag att många av oss glömt bort varför vi fortfarande kämpar.”

Hon placerade cigaretten ledigt på läppen.

”Du gör som du vill. Men jag kan säga att livet som desertör inte är mycket bättre än alternativet. Du kommer bli hatad av båda sidor. Dessutom är det bara en tidsfråga innan du blir strimlad av en älva, eller ihjälslagen av en nisse som sett sina älskade dö framför sina ögon… för den nissen kommer inte vara förlåtande mot någon som övergett sina egna.”

Hon drog ett djupt, avslutande bloss.

”Men… nu har du i alla fall möjligheten att välja själv.”

Cleo, som precis misslyckats med att tända en egen cigarett, försökte smälta orden. Hon var lugnad över samtalets vändning, men samtidigt skakad av informationen som sköljt över henne. Betydde detta att hon… att hon var fri?

Soldaten fimpade, drog bort ett äggskal från kängan och hoppade upp på kanten.

”Du kan vara lugn. Jag säger bara att du sprang ifrån mig. Ingen kommer att leta efter dig. Åtminstone inte nu, när slaget är så pass nära.”

Cleo, som åter möttes av den blodiga ryggtavlan, stötte fram det enda ordet hon kunde komma på.

”Tack.”

Soldaten vände sig om med ett leende.

”Må skogens andar vaka över dig tjejen. För de kommer inte vaka över oss.”
Sekunden senare var hon borta. Soldaten som gett henne en ny himmel och ett lika närvarande helvete. I ett nerkissat fågelbo, på andra sidan isen.

***

Cleo andades tungt. Hon hade vandrat igenom vassen och klättrat uppför kanten som ramade in det sista av isen. Men innan hon fortsatte djupare in i skogen kände hon sig manad att ta fram kikaren, för att se vad hon lämnat bakom sig.

Med armbågarna vilande mot kanten sökte hon skärpa bland suddiga konturer. Temperaturen hade sjunkit snabbt och ruvade ihärdigt marken under de utspridda liken. Någon kö till krematoriet fanns inte längre. De korta, intensiva lågorna vittnade istället om att man börjat slänga in dem döda i lägereldarna, tillsammans med den dyrbara spriten.

I panik sänkte hon kikaren och rullade över på rygg. Men där den svarta rymden brukade finnas, fanns bara bilder av brinnande kroppar.
Hade hon begått ett fruktansvärt misstag? Eller var bilderna det motsatta, det vill säga en bekräftelse på att hon gjort rätt? Lättnad blev ånger, ånger blev skam. Kanske var det så som soldaten sagt – att hon var kedjad till krigets naturlagar, även i frihet.

Eller fanns det något annat sätt att leva ut sina dagar… utan att dö levande?

Hon kom att tänka på historierna om en underjordisk bunker, på andra sidan motorvägen. Det hade aldrig talats högt om det, men envisa rykten vittnade om nissar som skydde krigen så till den grad att de valt att leva under jorden med människor. Hur ett sådant samarbete kunde se ut var såklart svårt att föreställa sig. Då blotta tanken på att leva sida vid sida med människor kändes som ett svek, mot självaste skogen. Men om det fanns en sådan bunker, där nissar funnit en tillvaro bortom krigen, så kanske det var värt att lyssna på vad de hade att säga. För att sedan avgöra vilken sida som hade störst chans att besegra tvivlet.

Ett delmål, för en magkänsla i mörker.

Hoppfull tog hon upp kikaren för att utesluta faror i ett närliggande stenrös. Men förutom några skalade kottar verkade inget ha stört den snöpudrade mossan. Med lite tur skulle hon alltså kunna klättra över röset, istället för att behöva gå den långa vägen runt. Något som förhoppningsvis skulle ta henne till motorvägen innan gryning.

För säkerhets skull vred hon fram skärpan en extra gång. Förbi domherrarnas bröstande mot ett kort, subtilt jämrande som kommit från tallen till höger om henne. Ljudet hade inte låtit särskilt farligt, men det vore samtidigt dumt att ha spenderat en timme i frihet, bara för att gå rakt in i en fälla.

Således började hon runda tallen. Försiktigt trevande, likt en kräfta i sidled, med blicken fäst på isfläcken framför det ringlande rotfästet. Hon la märke till att en skugga stack ut mer än dem andra. Som om något lutade mot stammen.

Hon följde skuggan bakom högen av granris, där lugnet byttes ut mot en skenande puls.

Något var… en någon.

Hon kände igen synen, som också förstärktes av en blodig stridshjälm.

Det var en nisse. Lutad mot en rot som slagit knut på sig själv.

Plötsligt kunde hon känna hur hon sprang. Som om benen fattat beslutet åt henne.

Med ryggsäcken bakom sig var farten tillräcklig för att kunna glida över isfläcken på mage, vilket hon gjorde genom att styra kroppen mot den hopflätade roten. Därefter rullade hon snabbt över snökanten och sprang de sista decimetrarna mot den skadade soldaten, som nu såg rakt på henne.

Mannen, som var helt utom sig av smärta, verkade först inte kunna kommunicera annat än med ögonen. Den spruckna hjälmen hade glidit ner mot hans axel, där hon tydligt kunde se de många blåmärkena runt halsen.

Situationen var kritisk, men hade inte stoppat henne från att krama hans hand samtidigt som hon letade febrilt i sina fickor.

Efter flera skälvande andetag lyckades han till slut väsa fram orden i etapper.

“Snälla… du måste… hjälpa mig… jag… jag vill inte… dö… såhär…”

Cleo såg på mannen, som blödde kraftigt från pannan. Hon hade hittat en oanvänd trasa och pressade den mot mannen som stönade till.

“Nej… nej… strunta i det…”

Cleo tittade förvånat på honom.

“Men, du blöder ju..?”

“Jag vet… men det är… ryggen… hjälp mig ta hand om… ryggen…”

I en ålande ansträngning försökte han vända på sig, men den kraftiga smärtan hindrade honom från att röra sig.

Alltså var det upp till henne. Utan att övertänka situationen placerade hon hans arm över sin axel och drog upp hans hopsjunkna kropp i en långsam, svepande rörelse. Därefter böjde hon sig tillräckligt mycket för att kunna sänka ner honom försiktigt på mage, där han fortsatte att andas tungt.

Medtagen sjönk hon ner vid hans sida.

“Vad… vad kan jag göra?”

Mannens ögonlock föll ner över tårarna.

“Ryggen… det är något… som sitter fast… i ryggen…”

I desperation försökte han vrida armarna för att kunna peka mot såret. Utan att lyckas.

”Vänta…,” inflikade hon med sökande händer, ”jag ska se vad jag kan göra…”

I själva verket hade hon ingen aning om vad hon skulle göra. Men då mannens liv hamnat i hennes händer tänkte hon åtminstone försöka.
I ett bestämt drag drog hon upp kniven från hans militärjacka och skar igenom två korsade läderband för att kunna se närmare på ryggen. Mycket riktigt satt träflisan på ett sätt som gjort att hon missat den.

“Jo… du har en grej i din rygg här… men jag ska dra ut den… okej?”

Hon borstade av en intilliggande barkbit.

“Bit tag i den här…”

Hon placerade barkbiten i hans mun och tog ett djupt, förberedande andetag. Därefter började hon långsamt dra ut flisan, som satt djupt inne mellan skulderbladen.

Bara sekunder senare hade han bitit igenom barkbiten och skrek nu rakt ut.

”Dra uuuut! Draa uuuuuut!”

Förtvivlad kastade han sig mot hennes hand och pressade ner tänderna tills de skrek ut sin smärta tillsammans, och hon föll bakåt med träflisan i handen.

Operationen hade lyckats.

Chockad, och med bultande hand, kunde hon höra honom hosta för att sedan ta ett djupt, förlösande andetag. Som om han tagit sitt första andetag i livet.

”Gud… tack… tack snälla…”

Glädjetårarna rann mot ett leende.

”Och förlåt… det var inte meningen att bita dig sådär…”

Han vände ansiktet mot henne, men bet snabbt ihop läpparna när hon pressade trasan mot hans öppna sår.

”Tänk inte på mig,” svarade hon och torkade bort en ensam tår, ”du har inte lika vassa tänder som man kan tro.”

Mannen log genom ett nytt, förlösande andetag.

”Förresten så… så finns det en salva som jag gjort själv… knåda bara ihop den och stryk på ryggen, så kommer det lösa sig… allt finns i väskan där borta… jag tappade den… men precis bakom trädet där…”

Lättad slöt han ögonen, och hade redan somnat när hon kom tillbaka.

***

Han stönade till men sov fortfarande djupt när hon slätade ut det sista av salvan. För att hålla honom varm hade hon låtit ett tjockt lager vila över hans axlar, samtidigt som nya partier masserades med försiktighet.

Hans mörbultade kropp var ett slagfält under hennes händer. Och förutom blåmärken och sår kunde hon se spåren av två avlånga ärr, symmetriskt placerade mellan skulderbladen. Hon vågade knappt tänka på hur de tillkommit, eller varför de var så symmetriskt utformade, men lyckligtvis såg de så pass gamla ut att hon inte behövde oroa sig för dem.

Istället lutade hon sig fram för att badda hans panna. Ömsint duttades trasan runt den blonda luggen, förbi rivsåren ner mot hans kind, där hon slutligen torkade bort de frusna tårarna med baksidan av handen.

Rörelsen förde med sig ett märkligt lugn. Som om adrenalinet bytts ut mot en känsla av samhörighet. Kanske var det därför som hon klappat hans kind en extra gång. För att världen förenat dem genom grymhet. Och för att en kall kind var värd mer än en uppvärmd hand. Oavsett vad som väntade, så hade hans smilgropar växt när hon råkat kittla hans näsa.

För att säkerställa att han höll värmen tog hon av sig sin tjockaste tröja och vek ihop den med en filt från hans väska. Men just som hon satt redo att täcka över axlarna, kunde hon känna hur något rörde sig under tröjans dubbelvikta ärmar.

Skräckslagen kastade hon den åt sidan för att fokusera på ärren mellan skulderbladen, där tydliga bulor börjat växa under själva huden. I en rasande fart spände dem upp hans ryggrad, och hade snart förvandlat ärren till stora, vidöppna dragkedjor.

Innan hon hann reagera ytterligare hade han fällt ut en gnistrande fjäderdräkt, som stillsamt sjönk ner som ett täckte över den bara ryggen.

Cleo Birkö spärrade upp ögonen. Den sovande mannen, vars kind hon klappat med baksidan av handen, var en livs levande älva.

***

Kniven från hans militärjacka, var densamma som räddat hans liv.

Ändå blänkte det sågtandade bladet i hennes händer. För andra gången.

Hur kunde hon varit så dum? Ja så naiv att hon blundat för sin fiendes skepnad, trots att denne låg och snarkade vid hennes fötter?

Att han filat ner sina tänder var uppenbart. Liksom den kamouflerande utstyrseln, med nissarnas emblem på axeln. Men ärren. Borde hon inte dragit kopplingen vid dem symmetriska ärren?

Hon kramade kniven och studerade häpet de glittrande raderna på hans vingar, som förmodligen fällts ut som en reflex för att skydda honom mot kylan.

Hur hade det blivit så fel?

För bara en stund sen hade hon fantiserat om en nisse vid sin sida. Ett scenario där dem tillsammans tagit sig över motorvägen för att söka lyckan, i ett nytt kapitel. Rimligen hade han skällt ut henne för att hon valt fågelholken före strid, men också förlåtit henne efter att hon räddat hans liv. Trötta på krigets blodtörst hade de sedan vandrat mot nya röster, som med lite tur kunde hjälpa dem att besegra tvivlet.

Ett delmål, för magkänslor i mörker.

”Ska du studsa länge till?”

Mannen hade vaknat av hennes försök att knyta kängan på stående fot.

”Eller… eller ska du döda mig?”

Han nickade mot kniven på marken, men sökte snabbt svaret i hennes ögon.

”Jag… jag vet inte…,” svarade hon, märkbart skakad av hans uppvaknande, ”jag har inte bestämt mig än…”

Hon tittade på mannen. Ville hata hans växande pupiller och allt som gjorde honom till någon… någon som måste dö. Men ju längre hon stod där, iklädd rollen som bödel, desto längre blev avståndet till hatet. Hon visste att kniven låg där. Redo att plockas upp för tredje gången. Men hade hon inte också bestämt sig för att lyssna, på just det otänkbara? Hade inte det blivit hela poängen med hennes resa, att söka sig bort från det hon redan visste?

Trevande ställde hon den första frågan, i hopp om att förstå vad som egentligen hade hänt.

”Hur…”

”Hur jag hamnade här?”

Mannen suckade tungt.

”… Jag och några andra fick uppdraget att smälta in, för att kunna samla information. Det var därför vi vann förra slaget så enkelt, för att ni alltid förväntar er att vi ska komma från luften. Men… men så blev jag påkommen…”

Han sänkte blicken.

”Sen så… sen så flög jag så långt jag orkade… tills jag kraschade med ryggen före… och… och här är jag nu…”

Cleo tog in orden. Men kunde samtidigt känna en olustig känsla i kroppen. Som en febertopp som slagit till med full styrka.

Vimmelkantig föll hon ner på knä, oförmögen att se längre än sina fingrar.

”Jag… jag blev visst lite yr…”

Hon slöt ögonen för att samla sig, då det verkade som att utmattningen hunnit ifatt henne.

”Kom,” sa mannen plötsligt, ”kom och lägg dig här hos mig…”

Hans röst ekade i fjärran. Tillsammans med ljuset från hans mjölkvita vingar.

”Låt mig hjälpa dig,” fortsatte han, ”låt mig hjälpa dig… såsom du hjälpte mig.”

”Men…,” stammade hon andfått.

”Men… vadå?”, svarade han.

”… men… är vi inte… fiender?”

En tystnad uppstod, varpå hans röst började dansa runt en uppsjö av färger.

”Jag tror vi är förbi det stadiet. Och innerst inne… så tror jag du känner samma sak.”

Han hade rätt. För trots att skepsisen låg som en hinna över deras möte, så fanns det ingen plats hon hellre ville vara, än under hans värmande vingar. Oavsett orden från ett härskande facit.

Långsamt kröp hon mot en förbjuden känsla av trygghet, med en magkänsla som redan var framme.

Hon behövde inte öppna ögonen för att se den uppfällda vingen, som omedelbart omslöt henne likt en kokong.

”Såja,” viskade han, ”det är slut snart…”

Hans röst värmde genom kramen, men hade också kittlat hennes nacke så till den grad att hon brustit ut i skratt.

”Förlåt, förlåt vad sa du… vad är slut snart?”

”Salvan…”

”Jaha…,” avbröt hon, ”förlåt… jag trodde… jag trodde den var helt slut… har du mer i din väska? Vill du att jag smörjer in såret mer?”

”Nej…,” svarade han, ”salvan… salvan var ett nervgift.”

Cleo ryckte till, och öppnade ögonen i en stigande värme.

”Vad… vad sa du..?”

”Ja… jag ville verkligen inte dö… i plågor…”

Han tystnade för att leta sig fram till hennes hand.

”Men så kom du… och så blev det som det blev…”

Orden färdades genom rymder, samtidigt som hon försökte med det omöjliga. Att hålla tillbaka tårarna.

”Så vi… kommer att… dö?”

Mannen kramade åt hennes hand.

”Jag gör det här för oss båda…”

Hans tårar föll mot den våta strömmen på hennes kind.

”Älskade nisse… förstår du inte… att det här… är den enda utvägen? Annars… annars hade vi bara dött… i händerna på någon annan…”

Snyftande kröp han tätt intill Cleo Birkö, som redan sprungit före över motorvägen, i en dröm som bara var hennes egen.

För dem var det slutet. För andra hade kriget bara börjat.