Stilla avsked

May 25th, 2022 | By | Category: 2022-05 maj, Novell

Karin TjäderNovell av KARIN TJÄDER

Karin Tjäder medverkar med bokanmälningar här i DAST, är pensionerad mångsysslare som skrivit av och till hela livet. Har studerat på universitetet och bland annat jobbat som vårdbiträde och spärrvakt. Skrivandet fick en ny skjuts efter det yrkesverksamma livet. Hennes förra novell här heter Alva.
_______________________________________

”När du har fått perspektiv kommer du att förstå att du aldrig egentligen älskade mig.”

Jag önskar mina ord kunde nå henne där nere. Hon ser sorglig ut där hon sitter. Med flor, det är ovanligt nuförtiden men jag kan förstå att hon vill gömma sig för världen. Gråter hon ska ingen kunna se hennes tårar, gråter hon inte ska ingen veta om det. Sådan har hon alltid varit, hon har rört sig genom livet som dold bakom en slöja, varit en som inte många tillåtits lära känna. Att komma för nära henne var som att riva stycken av hennes hud.

”Tro inte att jag ville straffa dig.”

Prästen mässar, orden blandar sig till dimmoln som stiger uppåt.

denne Eric Bergstedt … uppskattad som kollega och vän … som det är med många av dem som har hög integritet en människa som inte alltid gjorde sig förstådd men som hade lätt att hamna i konflikter trots hans i grunden outsägligt goda vilja … när jag talar med flera av hans kolleger nämner de hans ofta egenartade skämtlynne …

Det är inte utan att jag måste lyfta mungiporna även om det sker motvilligt. Trots allt, detta ska ju vara en sorgens dag. Men det här borde folk få uppleva oftare och förresten upplever jag knappast någon sorg. Jag kommer inte att sakna något här, jo henne, kanske lite, hon lyfter floret nu, bara mycket lätt, diskret så ingen ska märka, sådan som hon alltid är, där smygs en näsduk in mot hennes kinder, de som brukar vara ljust rosa och om vintrarna frostnariga, som nog är isigt snöbleka denna eftermiddag.

”Så du gråter över mig.”

Hon sitter ensam på bänkraden längst fram till höger. I övrigt är det glest. Uppskattad som kollega och vän, det är inget vi märker nu men kanske är det mitt skämtlynne som håller dem härifrån. De känner mig, de vet att jag kan fortsätta skämta när det passar mig. Någon obemärkt kontorsråtta ville jag aldrig vara, inte grå som den döda musen jag lade i Nickan Bengtssons stövlett och förresten tyckte jag det var en bra idé med surströmmingsspad för att få bort den äckliga vitlöksstanken från Teddy Palmgrens guacamole. Den där, han skulle alltid snobba med sin speciella mat. Jag är säker på att han inte ens tyckte om latinamerikanskt. Ganska skönt att slippa dem faktiskt. De gillade inte när jag tände eld i en papperskorg på senaste personalfesten heller, fattade inte att jag måste få stopp på saker innan Nickan blev för packad och hånglade upp hela jävla … Inte svära i kyrkan. Innan Nickan hånglade upp hela kontoret.

***

Vänder hon som sitter så stillsamt där nere på bänken inte ansiktet mot mig nu, tittar uppåt? Det är besvärande. Som om hon söker efter en förklaring här, under det vitkalkade valvet eller i himlen utanför men på någon Gud trodde hon aldrig.

… under vår korta stund på jorden förstår vi inte alltid Vår Herres avsikter, han som vi vet verkar i det fördolda … men vi ska vara klara över att Gud vill oss väl, också när han verkar vända sitt ansikte bort från oss … minns Bibelns ord: det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus … ljuset kan komma till oss på oväntade sätt …

Han som sitter bakom henne lägger en hand på hennes axel, hon vrider huvudet lätt och jag anar ett hastigt leende under floret. Inte ett leende i glädje, det var det länge sen man såg, mera det leende som kan lysa upp en människas ansikte när hon för en kort stund når insikt om att allt inte bara är mörker trots allt. Kanske ser hon en glimt av det där ljuset prästen mässar om, hon ser det blixtra till och så är det borta och när hon lyfter handen av sin axel tänker jag mig att hon gör det med en bestämdhet utan ovänlighet men bara med det stilla avvärjande som säger: du kan ändå inte hjälpa mig.

Det hade förvånat mig om hon hade fått komma hit utan följeslagare.

Den där vänligheten var alltid hennes speciella kännetecken. Jag minns julmiddagarna, de som träddes på radband med pärlor av större och mindre katastrofer. Jag var en katt bland hermeliner i Djursholm, en kanin bland minkar, ett djur med ett sämre pälsslag, en som kurade vid middagsbordet men kring henne var alltid ett sällsamt skimmer, speciellt de första åren. Jag tror hon var den som gav ljuset åt de andra. Hon gav, hon hade råd att ge för inuti henne växte det ljusa men hos de andra måste det slocknat så snart vi rört oss ut genom dörren och i ostadig armkrok gått nedför stentrappan, pulsat mellan högväxta enar i snön mot en svindyr taxi, så vänt oss tillbaka mot sällskapet i dörren, vinkat, ropat något om ”nästa år, nästa år …”.

”Du kan inte ha älskat mig. Jag var en råtta bland siameser.”

De där middagarna utfördes i en gammaldags matsal, runt ett ovalt bord där det kändes som kilometrar mellan kortsidorna där hennes mamma och den där Gösta tronade mitt emot varandra. Det var som i någon gammal film där man skickar telegram i stället för att prata. En bit in på varmrätterna brukade stämningen lätta upp, hennes svåger Christer tog för sig av ölen medan systern Maja sprang mellan bord och kök och de där ungarna lyfte blickarna från prinskorven. Hur många kan de varit? Tre, fyra eller fem? Jag kände ogillandet sticka som nålar från deras otäcka kornögon. De tyckte väl inte om presenterna jag gav dem. Men jag tycker barn ska hålla sig rena. Hon kunde vara lite ledsen över barnens julklappar och då brukade jag förklara för henne att utan hygien skulle de inte komma någon vart här i världen, speciellt inte i Djursholm, och att det var praktiskt att dela upp en storförpackning tvålar när det var flera av barnen. Jag har alltid gillat Palmolive, den har en grön och frisk doft som passar både pojkar och flickor.

Hon tyckte inte om att jag gav hennes mamma Mr Muscle heller så jag fick förklara att det var lika bra att köpa allt på en gång när jag ändå var på Ö&B och förresten tyckte jag mamman kunde städa själv i stället för att underbetalda estländskor skulle göra det åt henne. Det bodde en liten kommunist i mig.

Vid osten brukade Christer vara full. Det var praktiskt för då behövde ingen annan prata. Han gillade att berätta om sin karriär på banken, för varje år var han en något mindre nedtryckt mellanchef och fortsatte det så här skulle han nog ha en riktig topposition lagom till pensionen. En plågad Maja bar in Ris a la Malta och barnen såg ut som om de alla skulle kräkas kollektivt varefter den där Gösta skulle ut i något ärende. ”In kommer Gösta”, tänkte jag när han var tillbaka i fullskalig tomtemundering. Jag brukade hoppas att han skulle få en hjärtattack eller något och dö när han kom där och tjoade. Tyckte det skulle vara effektfullt att se honom ligga utsträckt över paketen, lite som en julinstallation. Men det sa jag förstås aldrig till henne.

Christer tyckte inte heller om mina presenter. Jag jobbade i vården förut, så ett år plockade jag på mig Rohypnol till en hel samling. Jag lade dem i en liten glasburk som jag hade diskat och gjort fin och skrev något om att ”även kontorets kung kan stundtals behöva ett lugn”. Det rimmade inte riktigt men det gjorde ingenting för Christer var ändå full, men glad blev han inte ändå. Jag försökte med Vansinnets historia av Foucault ett annat år men det gick inte heller hem fast jag förklarade att det var en fin och intellektuell bok han kunde snobba med på sitt mellanchefskrivbord. Den kanske till och med skulle kunna få honom att klättra några pinnhål extra snabbt.

”Du ska inte tro att jag försökte hålla dig instängd.”

Det enda jag ville var ju att skydda henne. Min lilla duva, hon förstod aldrig sig själv, var aldrig medveten om sig själv. Inte om det ljus hon spred omkring sig, hade jag trott på Gud hade jag sett det som gudomligt och det gör jag kanske ändå. Det gudomliga kan väl finnas här utan en Gud. Gud kan vara död sedan årtusenden tillbaka men hans glans kanske lever kvar i punkter i världen, studsar och bollas mellan oss, glimtar till här och där, i den där Jesus, hos Maria Magdalena, i henne …

… herrens vägar är svårutgrundliga … vår Gud utgav sin enfödde son för att de som tror ska ha evigt liv … vi ska minnas att Jesus inte var förstådd av sina samtida … in i det sista på korset var han hånad och bespottad och för vissa av oss är det så, jag tänker nu på denne Bergstedt vars goda vilja inte alltid uppskattats, men jag vet att kvinnan han levt med i många år kommer fortsätta vittna om den …

***

Beskäftig typ, den där prästen. Guds enfödde svin lät det som han sa, jag måste le igen och jag hoppas hon räcker ut tungan åt honom under floret. Hon kunde när hon ville, ett litet styng då och då även om hon för det mesta bestod av ett milt skimmer, det jag lade märke till redan första dagen i personalmatsalen. Det var underligt att hon ville gå ut med en typ som jag men hon hade nyss blivit dumpad och jag antar att hon drogs till sin motsats. Ju mer hon ondgjorde sig över den spända atmosfären i hennes hem, desto mer nyfiken blev jag på att få komma dit.

Naturligtvis tyckte de inte om mig. Jag var en hamster bland chinchillor, en näbbmus bland angoror. Jag tror jag förstärkte den dåliga stämningen när jag kom dit, i de stunder jag inte vred åt tystnaden hårdare fick jag Christer att lyfta hakspetsen och orera än högre.

Den där Christer, han var ständigt på henne med sina klistriga blickar, jag märkte det redan den första julen, hur ögonen följde efter hennes stjärt när hon rörde sig och jag såg väl också det sorgsna i Majas ögon på sin make. Jag tror det var av sympati med Maja som jag blandade fikonsirap i hans saftsås till juldagens Ris à la Malta. Så behändigt; jag spelade chevaleresk och erbjöd mig att servera, såg till att såsen var slut när jag kommit till Christer och fixade till min laxerkompott ute i köket. Christer var över fullgränsen så han kände inte bismaken. Men hans mage såg till att det behövde röjas rejält i övernattningsrummet dagen efter. Jag hoppas städerskan fick övertidsersättning. Det var förresten året efter som jag började ge hennes mamma Mr Muscle.

Christers blickar var inte de enda jag måste skydda henne från. I själva verket hade alla män ögonen på henne. Jag tror de drogs till det ljus hon utstrålade, eller utstrålar, jag förnimmer det svagt från hennes bänk nu när handen hon lite tafatt sträcker ut bakåt möts av en hand från mannen på bänken bakom. Jag har svårt att se om han är ung eller gammal, kan inte riktigt urskilja hans drag på det här avståndet. Jag tycker väl att hans hjässa blänker till men det säger ju inget, de tappar håret så tidigt nuförtiden och gör de inte det så rakar de av det. Jag är … Jag var själv stolt över mitt hår som fortsatte växa tjockt och ymnigt upp i åren. Jag klippte mig inte gärna och det hände att hon retade mig för min uteliggarfrisyr som hon brukade kalla den.

”Någon annan kunde älskat mig. Men min uppgift var att ta hand om dig.”

I början gav hon mig mycket. Jag tror hon gjorde det som revolt mot det där hemmet, mamman som såg ut som om ansiktet skulle rämna som ett sprucket hölje trolldeg om man tryckte knogarna mot det, den där Gösta, den ständigt lika olyckliga Maja med sina korslagda ben, Christer. Var är de förresten, borde de inte vara här, borde de inte sörja med henne? Mig bryr de sig inte om förstås, jag var en ökenråtta bland kungspudlar, men de kunde väl tänka på henne även om hon var pudelvalpen som lyste aprikosröd i en klan av grå. Hon ser så ensam ut på sin bänk, fast hon fortfarande håller mannen bakom henne i handen och jag tänker att det är bra att de sett till att hon fått med sig en stödperson. Den sista tiden var hon så skör. Min önskan var hon skulle ha människor som skyddade henne omkring sig när jag inte gjorde det längre. Tillbaka till Djursholm skulle hon aldrig behöva komma.

Lekar var hon speciellt road av. Hon tyckte om ljuset, tyckte om att gå utan kläder på dagtid med fråndragna gardiner på nedre botten. Jag tror hon önskade att hennes familj skulle vara utanför, att de skulle stå uppradade vid fönstret och flämta, var och en av sin egen anledning, mamman av chock, Maja av avund, Christer av kåthet, Gösta som en hund som inte får vatten.

Jag fick förklara för henne att det inte var tryggt med de fråndragna gardinerna. Att det fanns andra som ville ge henne blickar. Hon hade ju den där speciella lyskraften.

***

Sedan flyttade vi till en lägenhet högt uppe. Det var för hennes skull, för att hon skulle vara säker från ögon. Men hon tappade en del av energin i kärleken, då. Hon miste rörligheten hon haft till en början, hungern, den hunger som kunde väcka ett sånt våldsamt begär i mig. Samtidigt som jag kunde undra om mitt begär var till henne eller till hennes längtan efter mig, till vetskapen om att hon, eller bara någon, åtrådde mig, jag som oftast kände mig som något oansenligt grått, som de små djur som ränner på öppen gata i mörkertimmarna men flyr in i sina håligheter när ljuset bryter in.

Hon ville ändå fortfarande ha mig. På sjätte våningen drog vi inte för gardiner. Utan kläder gick hon runt i rummet, med halvslutna ögon, lite som försjunken i en dröm, som om hon ville reta mig med sin svala oåtkomlighet. Jag undrade om hennes tankar var hos männen, de vi brukade möta ute, dystra män med sänkta blickar. Kanske såg hon dem utanför fönstret, tänkte sig dem klängande där, anade det blixtra till under deras ögonlock som det kunde göra vid de korta mötena på gatorna och i köpcentret.

Hon måste skyddas. Man känner inte människornas avsikter.

Men hon kröp upp hos mig. Hon tyckte om att reta mig, komma nära intill för att sedan dra sig undan gång på gång. När hon till sist gav upp leken klarade jag sällan att hålla igen länge, medan hon hade en extrem uthållighet. Så vi låg bredvid varandra som barn, hon arbetade försiktigt med mig tills jag var redo på nytt. Vi höll på så tills morgonljuset kravlade sig in genom fönstren.

Det hände att jag somnade på kontoret dagen efteråt. De väckte mig sällan. De tyckte väl det var skönt att slippa mig.

Andra tider skulle komma. Hon accepterade att jag inte ville att hon arbetade. Förstod mig när jag sa att hon kunde unna sig att ta det lugnt. Hon hade nyligen brutit upp ur en svår relation, och min lön räckte åt oss båda även om vi inte hade det fett. Att jag ville att hon skulle spara sin energi till våra nätter sa jag aldrig till henne. Hon fick det svårare när jag ville att hon skulle sluta gå ut. Förstod inte att det var för hennes skull, jag såg ju hur de tittade på henne, lystern i ögonen, tänkte speciellt på en som följde efter henne från sociala bänken vid centrum med en ölburk i handen, han smög sin inpå henne, väste ”knullbar, knullbar”. Det värsta var att han gjorde det som om jag inte var där. Jag gav honom en smäll på käften och vi sprang hem. Efter den händelsen höll jag henne inomhus. Man visste inte vad de kunde hitta på, de där.

Hon protesterade i början, blev orolig. Under en tid var vårt förhållande svårt tyngt av konflikter. Men sen såg jag till att hon fick lugnande tabletter. Det var inte så svårt, läkarna skrev gärna ut när de såg hur nervös hon var och vi åkte runt till några olika så vi fick ihop till ett lager.

Hon fick en sorts balans. Men hon tappade något. Hon ville inte längre. Låg mest på sängen och bad om mera medicin.

” … när en människa tar sitt liv är det alltid en stor tragik, och en sorg för de efterlevande … vi ska inte döma … att ta sitt liv är ofta följden av en stor och obegriplig smärta, en situation där inga andra vägar är att finna … Gud i sin vishet som ser i det fördolda vet det och förlåter …”

***

Sånt trams. Jag tog ut henne en gång, tog henne med till en sjö i närheten. Jag var inte ens säker på att hon ville det. Det var som om hon inte ville någonting alls längre. Kanske hade hennes kinder just denna dag ändå lite av den där rosa glansen, kanske blänkte det ändå till i hennes blick när hon såg ut över sjön där bara lätta krusningar störde den lugna ytan, när hon såg på himlen där molnen buffade på varandra som andungar. Vi satt stilla. Jag såg på hennes profil, orörlig.

Jag visste att hon inte ville med på en roddtur. Jag lät ekan glida ut på sjön, mer än att jag rodde den. Höll blicken kvar hos henne som jag har den på henne nu där hon sitter på kyrkbänken. Hon satt blickstilla på stranden, såg på mig.

Tyngderna hade jag sytt in under rockfodret. De fick säkert vattnet att rinna in fortare genom hålet jag borrat kvällen innan i den lilla roddbåten som alltid låg övergiven i vassen vid sjön. Den krängde till, en gång, två gånger, tre gånger. Jag ville vinka till henne men jag lät bli. Hon rörde sig fortfarande inte när jag föll i vattnet.

Det var inte kallt, inte varmt, bara ett töcken och en bultande, sprängande smärta.

”När du har fått perspektiv ska du förstå att du aldrig egentligen älskade mig.”

Och jag; älskade jag henne? Jag älskade begäret. Jag släckte det. Jag hade tagit saker dit jag kunde ta dem, vi skulle inte komma vidare. Jag var övertygad om att verkligheten skulle bli den jag önskade. Hon skulle bli omhändertagen, men ingen skulle äga henne efter mig.

” … av jord är du kommen, jord ska du åter …”

Av kött är du kommen, av kött och små celler. Vad ska man bli, jag vet inte men jag dalar, det är som om jag är i vattnet igen, jag fortsätter sjunka mot kistan som står i altargången. Jag stannar upp alldeles ovanför den grälla buketten som ligger på kistlockets mitt. Fäst på den är ett band med texten ”Farväl från kollegorna på kontoret” i sirlig skrift. På en felstämd orgel spelas någon outhärdligt gråtmild psalm. Inuti kistan är den kropp som var min, den kropp som en gång älskade hennes.

Hon rör sig närmare. Mannen som, liksom jag anade, har en begynnande flint, har lagt en arm om hennes midja. Hon tar tag i hans hand och låter huvudet vila mot hans axel. Han vänder ansiktet mot henne och när han ger henne en puss på kinden ser jag hennes fria hand snudda vid hans ljumske. Vid kistans kortända stannar de upp, så nära att jag hör henne andas och ser hennes kinder som är frostnariga och blekrosa.

De står stilla utan att göra något en stund som känns alldeles för lång. Till sist lutar hon sig framåt som om hon tänker kyssa kistan, eller kanske kasta sig över den. Men hon avbryter rörelsen, fäster ett par viljeglödande ögon i kistlocket, räcker ut tungan i en utdragen rörelse och håller den kvar så, länge.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22