Språkläraren

Apr 7th, 2022 | By | Category: 2022-04 apr, Novell

Lily Burton Forssell

 

Novell av LILY BURTON FORSSELL

som är en “fritänkande västsvensk konstnär”. Hon har också en tidigare novell publicerad, Trappan, teamet och testamentet
______________________________________

Suzanne var nästan nere vid Mölndalsvägen nu – och den påminde med vattenytans bredd mer om Themsen i London än om lilla Seine i Paris, när Mölndalsån så rejält svämmat över sina bräddar. Här hade inte på över två veckor gått en enda röd spårvagn in åt centrala Göteborg.

Vore Mölndalsvägens övre trottoar brukbar? Skulle vattnet där överstiga hennes stövelskaft?

Taxin plumsade innerfilen in åt stanNjäää, det såg inte så omöjligt ut. Hon korsade en tvärgata och klafsade i vattnet fram på den asfalt, den trottoar, som självklart existerade en bit under vattnets mest perifera yta.

Avvärjande vinkade hon ”Nej, tack” åt en taxichaufför, som ändå redan hade en äldre dam i framsätet och en ung mamma med två tillsynes livliga småbarn i det bakre. Taxin svängde över, plumsade innerfilen norråt, in åt stan.

Det verkade vanskligt, då redan två övergivna bilar med dränkta motorer stod där och skulle passeras via den djupare ytterfilen.

Inte skulle bilägare försöka köra där. Men vad gjorde det en anställd chaffis om det tog stopp? Extra rast, en avlönad sådan? Tja, dyblött om skorna – och i princip upp till midjan i så fall, förstås.

Jajemen, trottoaren var gångbar! Med möda. Men gångbar. Flytande apelsinskal, en vilsen kondom, cigarrettfimpar och en gammaldags klädnypa av trä(!) vek undan för hennes stöveltramp. Asfalten hittills jämn och bra under vattnet. Hon var lite lagom på spänn och beredd på variationer – mutationer – i underlaget.

Uppehåll och himlen rätt så ljus, fastän grå, ljust blygrå, efter Uralska Regnens tre veckor av ihållande skurar. Suzanne kände en viss tillförsikt. Inte precis framtidtro men inte heller hopplöshet. Synd bara att hon lyssnat på så nedslående prognoser om smittoläget, spridningstakten, i radion innan hon stövlat hemifrån.

Hennes svarta stövlar var lite stora men inte så det störde. Och den ljust tegelbruna kappan matchade bra hennes mörkare och mer än axellånga kastanjebruna hår.

Konspirationsteoretiker hade mumlat i det fördolda att Uralska Regnen var vetenskapligt åstadkomna och primärt varit avsedda att dränka franska vingårdar, men att vädrets eviga makter antagit utmaningen och helt sonika vridit sydvästvindarna mer åt väst – över svenska Götaland och norra delarna av Polen, Östtyskland, Västtyskland, Danmark och Nederländerna.

Nyheter? Situationen i Sverige återgavs trovärdigt i fransk och brittisk radio, men hon kunde inte franska, och från en viss minut för någon vecka sedan hade envisa störningar gjort det i princip omöjligt att i konungariket Sverige ratta in och höra BBC.

Alltså var det Sveriges Radio hon pliktskyldigt lyssnat på. Och tyckte man där att åttonde vågen av corona häromåret varit den dödligaste och mest smittsamma hittills, så bedömde virologer i fria små närradiokanaler att åttonde vågen jämfört med den nalkande elfte och nyligen upptäckta mexikanska mutationen vore som att jämföra en flämtning med ett skri.

Göteborgska universitets- och högskoleelever hade tyvärr tagit efter de uppsalaiter, som under hela pandemin hållit kletigt kramiga fyllefester i diskret hyrda lokaler. Efter vad som sades tycktes dock lundensarna en smula ansvarsfulla. Kanske för att dessa i högre grad hörde hemma i sitt landskap och därför hade mormödrar, farbröder, fastrar och föräldrar att vara lite rädda om.

Utåt sett skulle Journalisthögskolans Fria Ord-afton i Stockholm bli endast digital. Men med fest- och närvarokänsla ändå? Det relativt enkla firandet i huvudstan – kryddat av en expansiv religions ritualer – skulle väl gå hem rätt så tydligt på Facebook, Leonid, YouTube, Unigram och allt vad det var. Göteborgs blivande reportrar tänkte dock hålla en “fysisk” sammankomst.

Inga privatbilar ute sedan bensinförbudet införts. Endast visst partifolk samt rättrogna åkerier, busslinjer, taxi och utryckningsfordon hade fått dispens. Suzanne behövde inte se sig om åt sidorna för att korsa de ödsliga övergångsställen, där trafikljusen slocknat, dragit sin sista suck redan under vintern.

Högst var fjärde människa hon mötte bar mask.

Rikets nyligen adlade hälsominiser Andreas von Tegnelius var helt emot användandet av munskydd. Man borde enligt honom inte heller skölja händerna mer än 2–4 gånger per dag, då det visat sig att huden i så fall kunde mista sitt naturliga fett. Men Suzanne och många andra följde hellre råden från EU:s hälsoministerium och från WHO, som bortom alla tvivel bevisat att munskydd minskade smittorisken med 60–70 procent.

Studentbostadernas glittrande våta natursluttningHon kom förbi studentbostädernas glittrande våta glänta av överbliven natur, vidare utmed stängslet längs ett sorgset koloniområdes vattensjuka nedre täppor, innan mer stadslik bebyggelse åter tog vid, den var grågul, hög…och nästan ful. En mörkögd parkeringsvakt stövlade sysslolös men såg sig myndigt omkring.

Asfalten under vattenytan övergick i en lång och bred sträcka av betongplattor, där vissa skarvar emellan blivit lite besvärande. Hon passerade en nedlagd matbutik, en öppen cykel- och sportaffär, en osande vrå med ryska piroger…ett arkitektkontor, kinesrestaurang…och ett gym där kvinnor i stramiga trikåer frivilligt satt och kämpade på motionscyklar ända ute i det välputsade skyltfönstret. Hon gav dem knappt en blick. Och för övrigt var det ju mestadels unga män, oavsett härkomst, som dessa något svettande pinuppor försökte attrahera.

Trottoarens smutsiga vatten var här lite grundare; man såg var man trampade – förbi ännu en kinesrestaurang, en MosCozz New Look-butik med praktiska vårmodet skyltat, en spelbutik, en hamburgerbar. På andra sidan gatan pumpades vatten bort från Lisebergs lilla Södra Entrén. Men ännu hade nöjesparken inte öppnat för säsongen.

Promenaden till jobbet blev lika lång som vanligt och förmodligen lika stärkande, via Korsvägen och hela den förr så pampiga Avenyn ner mot maktens hjärta – Gustaf Adolfs Torg.

Här på Avenyn fungerade dock spårvägen. En rödblänkande vagn rasslade från klassiska Vasagatan ut på den kära paradgatan. Statliga Konservdepån, inrymd i vad som en gång varit varuhuset Domus Avenyn, stod stängd i brist på konserver. Generalkonsulatets ryska röda fanor hängde slaka i lä. Från den pigga norskägda byrån Vaccinova, vars skyltdocka var en slank och raffig sköterska med kanylen redo i näven, dunkade rockmusik ut genom entrén varje gång dörrarna gled i sär för ut- eller inpasserande.

Ferenc Neumanners kappaffär Foxy Lady släppte in kvinnor med ID-kort och bjöd dem på äkta kaffe. Under forna biografen Cosmoramas baldakin stod en grupp unga österlänningar och rökte. Tillsynes svenska karlar körde in handkärror med stora lådor socker, troligen från ett lastbilsflak runt hörnet.

Varannan hissad flagga längs paradgatan var nordisk. Alltså rysk, svensk, rysk, norsk, rysk, dansk, rysk, svensk… En grupp skolbarn stojade på ojämna led bakom fröken, skvättande på varandra. En buss osade etanol. Stora Teatern stod livlös, hade inte på många år beträtts av någon tenor eller ballerina.

Vallgravens vatten var grådaskigt militärgrönt. Gamla kära tidningskiosken sålde piroger och faktiskt fish’n’chips, men kraftigt löksaltad sådan i föga brittisk originalstil.

Bra pumpsystem på närmast venetianskt manér. Vattenfria, endast lite fuktiga trottoarer i stadsdelen kallad Inom Vallgraven.
Östra Hamngatan. Inte en tillstymmelse av forna dagars liv. Löpsedlar som var flera dagar gamla; PRINS DANIEL TILLFRISKNAD, guldskiva till Arvingarna, Laleh redo för Mello, Zürich-gerillan gäckar fienden, Finansministern SMITTAD, 11-åring vinner 48 minjoner”…

Sport-Fjodor skyltade ännu skridskor, vid tröskeln till april.

Skridsko? Sverige hade under vintern blivit utan medalj vid EM i Ryssland, där den nya staden Leograd fyra mil öster om Helsinki stått för värdskapet. Ännu sämre hade det gått för de blågula i OS, trots att ledande skridskonationen Nederländerna hade bojkottat spelen i protest mot att OS “utan rimligt motiv” hade flyttats från italienska Cortina till Peking, som därmed fått arrangera vinter-OS två gånger i rad.

Det Fria Ordets dag – benämnt så i radion men bland göteborgare lite slarvigt kallad Journalisthögskolans dag – skulle utan restriktioner firas under kvällen i en sal i kommunens högborg vid Gustsf Adolfs Torg.

Under den röda fana de svurit trohetRedan nu på förmiddan hade tillresta själsfränder från mindre orter hittat torget och börjat samlas lite vilset, inte under kungastatyn utan under den röda fana de svurit trohet. Drygt en tredjedel studerande, som var någorlunda neutrala eller rent av västorienterade, hade “proklamerat” att de ämnade utebli. Den neutrale rektorn väntades hålla ett bara allmänt inledningstal. Visste någon åt vilken sida hen hade hjärtat politiskt?

Suzanne korsade torget, vek in på en 70-talistisk tegelhusgata där bakom.

ID-kontroll, uniformerade vakter… inte alldeles vid den tillsynes oskyldiga port hon tänkt sig till i längan, men hon stegade in i en närmare port, fyra nummer före. Genom Folkbageriets hetta från de många ugnarna i vad som förr varit Stadsbyggnadskontoret. Hon hejade, blinkade åt förestånderskan, gick trappan ner till källaren.

Lång korridor, kulvert. Svagt surrande lysrör. Dörrar till dubiösa förråd. Brandsläckare. Skyddsrum, för fastighetens anställda endast. Glatt smällande av krockande små klot då kvinnliga veteraner spelade biljard i ett rum med dörren på glänt.

Nygammal affisch: En Svensk Tiger.

Suzanne höll sin gula plastnyckel mot en fotocell intill en dörr längre bort.

Pensionären Helena i munskyddDet surrade, klickade till. Hon såg sig över axeln och gick in. Välkomnades av blonda, lite trötta pensionären Helena, som med sitt trevliga finska tonfall genom ljusgröna munskyddet berättade lite “senaste nytt” man med speciell antenn snappat upp från tyska Südwest-Funk.
En snabb kaffe, några Örebro-kex, hårdare och tjockare än vanliga Göteborgs Marie-kex.

Alltid lika punktlig. Suzanne klev in i salen, där Charlie som vanligt öppnade en Ramlösa och placerade denna samt en bok, block och penna på hennes plats vid bordets kortända.

Charlie hade fått ett glatt besked, att hans yngsta syster Lindsey i Florida fött en pojkbaby vägande 7 lbs, 11 oz och som var “19 inches long”.
Elva av hennes elever var närvarande, alltså i dag endast två frånvarande i denna eviga corona.

Stjärnbanéret, EU-flaggan och Sveriges blå med gula korset på väggen. Samt ett litet standar med Wästgötha Lejon uppe på en väggbokhylla.

Brad fick börja högläsningen. Dessa amerikanska toppagenter hade förbluffande lätt att anamma svenska språket. Sällan behövde Suzanne korrigera ett uttal, Såvida det inte gällde Sheila, vars MidWest-accent ännu lät alldeles hopplös.

Henne hade språklärare Suzanne “för sina synder” alltså fått som elev. Men det skulle funka, skulle funka, skulle funka till sist…att åstadkomma en gnutta av vad läget i världen krävde.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22