I Sverige talar vi om deckare samt intilliggande genrer som kriminalberättelser och thrillers. I den engelskspråkiga världen talar man gärna om mysteries. Det är ett begrepp som innefattar det mesta. Därav deckarmagasin som Ellery Queen’s Mystery Magazine och Alfred Hitchcock’s Mystery Magazine. Om man tar till sig begreppet mystery så inbegriper det flera noveller av August Blanche som inte kan kallas deckare. Det gäller bl.a. Ifvarsson skall brinna och En mörk historia, som med tvekan platsar i ett deckarmagasin men utan tvekan i ett mysteriemagasin, eftersom de innehåller egendomliga händelser, mysterier som till och med kan leda tankarna i brottslig riktning. En historia som kunde ha varit en deckare om August Blanche turnerat den på ett annat sätt är emellertid Spökhuset vid Bryggaregatan (1863), en berättelse som präglas av Blanches sociala patos. Lägg märke till stadsfiskalens sakliga ”Det är synd om människorna”-monolog som likt ett drömspel ligger insprängd i novellen. Ett förebud om Strindberg, som bara var 15 år när Blanche-novellen kom ut. Anar man inte rentav en förtäckt attack mot kungahuset? Som mystery hör den hemma vid sidan om det av Johan Wopenka upptäckta upp-i-rök-mysteriet Lars Blom som Per Olaisen publicerat i CDM (3/1997), också den novellen från 1863.

Ungefär vid den tid jag lämnade skolan hade Stockholm mycket att göra med ett tvåvånings stenhus vid Bryggaregatan, om vilket de mest vidunderliga historier var i omlopp. Bord och stolar, som, överlämnade åt sig själva, annars håller sig så tysta och stilla, brukade uti det hus, varom fråga är, begagna sina fyra fötter även får att gå omkring och stöka i rummen till stort förfång får husmödrar och städerskor.

Så hade till exempel en ung kvinnlig figurant vid Kungliga teatern, som bebodde ett rum på nedre botten, vid hemkomsten från operan funnit sitt kaffebord stående mitt på golvet och dukat som till middag och hennes fyra stolar runtomkring, alla helgdagsklädda, det vill säga utan överdrag, oaktat detta suttit på och bordet stått vid fönstret samt bordduken legat i skänken, när hon gick ut om morgonen. Men icke blott en utan flera gånger hade samma bord och stolar på detta sätt lekt främmande under hennes bortovaro, fast hon haft både rum och skänk ordentligt igenlåsta och ingen i huset under hela dagen sett till någon främmande person.

Två trappor upp bodde en ung konstförvant, som tidigt varje morgon vintertiden brukade göra upp en liten brasa i sin kakelugn och där koka en kvarter mjölk, som han jämte en kaka bröd förtärde innan han begav sig ut till det tryckeri i staden där han arbetade. Men en morgon när han skulle sätta in i kakelugnen den ved, som han med vanlig omtänksamhet aftonen förut inburit i rummen, finner han till sin förskräckelse att kakelugnen gjort åt honom vad han mången gång gjort åt kakelugnen, nämligen vänt ryggen till, så att han, istället för kakelugnsluckorna och den trevliga nischen ovan dem, upptäcker blott en skrovlig mur, varutur här och där en tegelsten framtittar mellan remsor av lossnad kalk. Med ett rop av fasa störtar han ur rummet utför trappan till nedre våningen och berättar för folket där vad som hänt. Flera personer följer konstförvanten upp för att bevittna kakelugnens omvändelse, men inkomna i rummet finner de ingenting anmärkningsvärt, åtminstone i början. Kakelugnen hade under tiden gjort ”helt högerom” igen, veden av sig själv stigit in i kakelugnen och tänt sig, varefter pannan med sin mjölk likaledes av sig själv ställt sig på elden. Dock tyckte alla att lågorna hade ett något för blått sken och det föll en modig piga in att närma sig brasan och lyfta locket från mjölkpannan, då man fann densamma alldeles tom, oaktat konstförvanten bedyrade att han nyss ställt den på stenarna framför kakelugnen med den vanliga mjölkrationen uti. Att djävulen kunde elda en kakelugn, föreföll ingen det ringaste underligt, men att han var så begiven på mjölkmat, det förskräckte envar, så att alla hals över huvud rusade på dörren.

Uti ett rum i samma förstuga bodde en gammal lungsiktig jungfru som hostade hela dygnet igenom. En natt då hon som vanligt vrider sig på sitt sömnlösa läger ser hon fönstret öppnas och en av månen belyst gestalt böja sig inåt rummet, hållande i handen en basun snarlik dem hon på diverse träsnitt sett änglarna bära.

”Vem är det?” frågar hon med darrande röst.

”Jag har stigit ned blott för er skull, stackars människa!” svarar gestalten.

”Ni är då från himlen?” suckar jungfrun.

”Åtminstone inte långt därifrån … jag är Olsson, tornväktare i Clara och har i många år hört er hosta, i trots av tornurets knäppningar och den ljudande malmen … Min hustru, som säljer pepparakakor vid Skvalbänken, hade samma sjukdom som ni, men hon åt var morgon en tallrik lungmos och … Men vad nu? Klockan slår redan tolv och jag måste upp igen för att tuta, men glöm inte lungmosen!”

Därvid försvann tornväktaren, och nästan i samma andetag hördes hans lur tuta från tornet. Huruvida den stackars jungfrun, för närmare upplysnings vinnande, gjorde någon kontravisit hos tornväktaren eller hans hustru, känner man ej, men säkert är, att hon åt lungmos till morgon, middag och kväll, för att därigenom förskaffa sig ett par bättre lungor.

En skollärare, som hade ett rum en trappa upp, satt en natt och korrigerade en mängd temaböcker för den skola där han var anställd. Bäst han så sitter, hör han från bokhyllan ett förfärligt väsen. Han tittar dit och blir icke lite överraskad när han upptäcker att böckerna i hyllan, vilka vanligtvis vänder ryggarna åt rummet, nu svängt sig om, fläktande med bladen och knuffande till varandra med pärmarna, isynnerhet på den hylla där de olika språkens grammatikor hade sin plats, den latinska, grekiska, franska, tyska, engelska, svenska med flera störta sig från hyllan ner på golvet och börja där sinsemellan den vildaste strid, under det de vräka mot varandra sina vildaste interjektioner. Den bestörte skolläraren vill lämna kammaren, då han hejdas av en röst som ljuder i hans öron med domsbasunens kraft.

”När dessa väl hunnit sönderklösa varandra”, ljuder rösten, ”då skall det randas en lycksalighetens dag för skollärare och skolgossar, då skall all världen tala ett gemensamt språk och det skall varda slut på nationalisteter, despoter och förtryck … Men detta händer först om tusen år, så att nog får du sköta dina temaböcket och din rotting, så länge du lever.”

Skolläraren rusar ut ur rummet och väcker grannarna, men när han med dem återkommer, finner han allt på sitt rätta ställe, böckerna på hyllan med sina respektive ryggar utåt.

Ägaren till det hus, varuti ovan förda spökerier med flera ägde rum, var en gammal procentare, som själv bebodde tvenne rum i första våningen. Denne hade visserligen inga underbara syner att berätta, men stördes oupphörligen om nätterna av buller i trappan och knackningar i väggarna. Misstänkande att någon av hans hyresgäster kunde ha sin hand med i spelet, angav han saken hos polisen, som genast anställde förhör med samtliga i huset boende. Alla bekräftade i mer eller mindre mån de underbara berättelser som länge lupit från mun till mun, men ingen kunde upptäcka någon naturlig tråd till allt detta.

Man gjorde undersökningar från vinden till källaren, bröt upp golv, tak och tapeter från väggarna, men utan resultat. Värden blev förtvivlad, ty alla hans hyresgäster uppsade sig till avflyttning, och polisen, bekymrad för de folkmassor som dagligen trängdes och knuffades vid Bryggargatan för att bese spökhuset, beslöt att en natt inkvartera sig själv i samma hus. En gevaldiger och tvenne honom underordnade polisbetjänter smög sig dit in en afton mellan klockan nio och tio och tog, obemärkta av hyresgästerna, sitt huvudkvarter i värdens rum. Alla tre var beprövade handfasta karlar och beredda att med de medel som stod dem till buds besvärja all spöken i världen.

Värden ställde fram för sina gäster ett par buteljer punsch, en ovanlig företeelse i den gamle procentarens och pantbelånarens hem, men själv gick han till vila i rummet innanför det som nu innehades av de förra. I detta yttre rum fanns inga andra möbler än det bord vid vilket polisens tjänsteandar tagit plats, de tre stolar på vilka de satt, och en grönmålad kassakista av järn, som i ett av hörnen stod fastskruvad både vid vägg och golv samt väl tillbommad och låst med ett ofantligt hänglås.

Gevaldigern och hans bägge underlydande drack och höll sig muntra, men tystlåtna och spetsande öronen vid det ringaste ljud, övertygade som de var att slutligen råka på ett spöke av kött och blod. Emellertid led det mot midnatten, utan att de hört annat än pantlånarens röst, som uti rummet innanför immerfort pratade i sömnen om kontrollerat och okontrollerat guld, om räfflade och oräfflade silverskedar och mera sådant.

Bägge punschbuteljerna var nästan tömda och gevaldigern skulle just svälja de sista dropparna, då han såg sina bägge kamrater sträcka på sig, gäspa och sjunka från stolarna ner på golvet där de förblev liggande. Förargad nöp han dem i armarna, i näsan och drog dem vid håret, som han var van att göra med vakna syndare, men allt förgäves.

”De uslingarna!” mumlade han för sig själv, ”jag har gett dem för mycket punsch!”

”Det har ni Westerlund”, intygade en röst från dörren.

Gevaldigern spratt till, reste sig och igenkände förste stadsfiskalen.

”Låt dem sova!” fortfor denne, ”ty endast ni har bildning och hjärta nog för att uppfatta och känna vad som föregår i detta olyckliga hus.”

Gevaldigern stirrade på fiskalen. Det var för första gången han hörde ett så milt språk från en polistjänstemans mun och själv hade han glömt att tala detsamma, oaktat den tid funnits då han icke helt och hållet var obekant därmed. Westerlund hade nämligen i sin ungdom fått en tämligen vårdad uppfostran, hade till och med varit student i två år, men, till följd av oordentligt levnadssätt, tagit värvning vid Svea garde, varifrån han efter slutad kapitulationstid gått in vid polisen, där han dock tjänat sig upp till gevaldiger och som sådan utmärkt sig både för mod, raskhet och ordentlighet.

”Hör ni ingenting?” viskade fiskalen.

”Nej.”

”Hör ni inte hur det suckar där borta i hörnet?”

”Jag hör ingenting,”

”Följ!” tillsade fiskalen, i det han närmade sig den gröna kassakistan och lade sitt öra intill densamma.

Westerlund lade även sitt öra intill och trodde sig verkligen höra suckar från kistans inre.

”Det är besynnerligt!” anmärkte han.

”Det är inte så besynnerligt”, menade fiskalen, ”ty vänta, så ska ni också få se.”

Därvid framtog fiskalen en nyckel, låste upp det stora hänglåset och lyfte upp kistans tunga lock. Westerlund tog ett steg tillbaka, ty det var som hade en kall fuktig dimma slagit emot honom.

”Jojomän”, yttrade fiskalen, ”där suckar bo där bo även tårar och här har vi ett helt träsk därav, men så ligger det också mycket guld på botten. Se bara vad ringar, örhängen, silverskedar och Gud vet icke allt! … det mesta av det här var fattigt folks enda smycken och har spritt glädje för några dagar, för att sedan saknas under ett helt liv. Den där tunna vigselringen till exempel bar för många år sedan en fattig hantverkares unga brud på sin bröllopsdag, men några dagar därefter var den pantsatt. För varje barn, som föddes inom samma familj, löstes den ut för att pryda moderns finger under döpelseakten, men pantsattes åter följande dagen. När äldsta dottern för första gången konfirmerades, löstes den åter ut och gavs åt henne, men veckan därpå kom den hit igen. På mannens begravningsdag prydde den ånyo den änkans hand, men den gick snart samma väg tillbaka och skall aldrig lösas mer. Den har genom dessa förnyade omsättningar kostat tio gånger mer än den är värd. Ingenting är så dyrt och smärtsamt som att ha det man icke äger.”

Gevaldigern stod allt mer och mer förbluffad, mindre dock av vad han såg än vad han hörde.

”Börjar nu polisen bli känslofull”, sa han för sig själv, ”hur går det då med polisförfattningarna och böteslängden?”

”Och det här briljanterade gulduret”, fortfor fiskalen, ”det gavs av ryska kejsaren åt en svensk diplomat, som efter hemkomsten skänkte den åt en dansös, som satte det på assistansen. På en auktion inropat av en urmakare, såldes det till en rik köpmansfru, som gav det åt sin son vid dennes resa till akademien. Där spelade sonen bort det på kille, och den som vann avyttrade det till en juvelerare, som sålde det jämte andra nipper till hovet. Sedan gav konungen detsamma åt ett av sina statsråd, i försoning för en spark som högst densamme dagen förut givit denne sin rådgivare, vilken i sin ordning skänkte det åt en tidningsskrivare, för det han, under sin våldsamma opposition mot regeringen, åtminstone skulle hålla denne minister fri. Tidningsskrivaren gav det åt en aktris, som lämnade det i en sidenbod såsom hypotek för utborgade sidenvaror. Sidenkramhandlaren bar det dagligen på sig och visade det för hela världen, vilket hade till följd att samma ur en afton blev honom frånrövat och han själv ihjälslagen. Så har det gått eller slitits hand ur hand, kostat tårar och blod och ännu har det icke slutat sin bana.”

”Jojomen”, tillade fiskalen, ”dvärgarna som bebo och behärska metallernas rike, söka oupphörligen draga ner till sig de skatter man rövat från dem, och de draga icke blott skatterna, utan även dem som sätta sin lit och förtröstan till desamma.”

Efter dessa ord låste fiskalen till kassakistan och närmade sig dörren för att gå. ”Westerlund, känner ni Goethe?” frågade han, vändande sig om.

”Destillatorn vid Luntmakaregatan?” frågade Westerlund.

”Åhnej, Goethe den store skalden … Läs Werthers lidanden, det skall göra er gott!” tillstyrkte fiskalen och lämnade därvid rummet.

”Det står aldrig rätt till med stadsfiskalen!” anmärkte med skäl gevaldigern.

I detsamma slog klockan tolv i Clara kyrktorn. Gevaldigern räknade slagen med en viss beklämning om hjärtat, och som han fann ensamheten alltmer obehaglig, så sökte han ånyo få liv i sina kamrater.

”Låt dem sova!” ljöd återigen en röst bakom honom.

Gevaldigern skådade åt dörren och han blev icke litet överraskad när han fann sig öga mot öga med ingen mindre än själva polismästaren och det i full uniform.

”Har någon hörts av?” frågade denne.

”Intet”, stammade gevaldigern, ty han tyckte att polismästaren såg mycket mörk och vredgad ut.

”Gott! Jag kommer från ett annat spökhus där det inte avlöper så lätt”, förklarade polisens chef, ”jag blev nyss väckt mitt ur min goda sömn och befalld upp på slottet där man inte ser annat än spöken, där man spanar konspirationer i alla vinklar och vrår, man talar ej om annat, drömmer ej om annat … Nåväl, de ska få en konspiration som världen ej sett maken till. Jag tänker konspirera själv, tänker själv göra mig till kung, och sedan ska jag, min själ, akta mig för att väcka polismästare och björn när de sova. Och blir jag kung, Westerlund, då ska du bli överståthållare, och som du tjänat vid Svea livgarde, så ser jag inget hinder för att du på samma gång kan bli chef för detsamma, två lönande befattningar eller hur? Vad säger du om det, Westerlund.”

Westerlund studsade och kände sina kinder blekna. Har då alla blivit galna denna fördömda natt?

”Sedan”, fortfor polismästaren, ”ska vi se till att du kan bli gift med en grevinna.

Tycker du om grevinnor, Westerlund?”

Westerlund hade i sin ungdom drömt om både grevinnor och prinsessor, men drömmen hade upphört sedan han tagit värvning vid gardet och hade icke återkommit, fast han blivit befordrad till polisgevaldiger. Han teg och bara gapade på sin höga förman.

”Aux armes, citoyens!” ropade polismästaren, drog värjan och marscherade ut med raska steg.

Westerlund stod en lång stund liksom fastnaglad vid golvet. Han hörde en stark sångkör från gatan och skyndade till fönstret som han öppnade. Där såg han polismästaren i spetsen för hela polisstationen, notarier, registratorer, fiskaler och uppsyningsmän samt hela stadsvakten dels med huggare och dels med käpp, tåga uppåt Drottninggatan, alla med facklor och sjungande Marseljäsen så att det skallade i gathörnen.

Mot sin vilja elektriserad, ville gevaldigern rusa ut för att taga överståthållarresidenset i besittning, då hans uppmärksamhet fästes vid ett litet runt hål mitt på golvet, men som allt mer vidgades så att det slutligen med sin periferi nådde hans fot. Han tittade ner i djupet och tyckte sig skåda genom flera våningar, varuti slumrade folk av alla stånd och åldrar.

Han såg barn leende i drömmen, flickor som kastade slängkyssar, äldre ansikten som oroligt vred sig och grimaserade på sina örngott, älskande under täcken av siden samt brottslingar i kedjor av järn, över vilka alla guden med vallmokransen svävade, ströende rosor här och törnen där, men skänkande några timmars förgätenhet åt alla. Han såg allt djupare och djupare och upptäckte slutligen en ofantlig jordvåning, där säng stod vid säng, men alla de sovande var fasligt bleka, ingen log, men ingen vred sig på sin kudde, allt var tyst och orörligt där, men kring varje förbleknad tinning slöt sig en krans av friska immorteller.

Han som såg allt detta, kände sitt eget hjärta stanna, förlorade sansen och föll.

När han återfick sansen och öppnade ögonen, fann gevaldigern sig liggande på golvet bredvid sina bägge kamrater och hade solen mitt i ansiktet. Tyst och grubblande lämnade han spökhuset och avgav sin rapport.

Rapporten, som ligger till grund för denna berättelse, förvånade naturligtvis hela världen och icke minst stadsfiskalen och polismästaren, den förra lika litet drömmande om Werthers lidanden, som den senare om att störta en tron.

Westerlund höll på att bli utstruken ur polisen, men slapp med en allvarlig skrapa, däruti han på det strängaste anbefalldes att hädanefter drömma mindre känslofullt och mera laglikmätigt.

Vad spökhuset särskilt beträffade, så är det klart att dess vanrykte skulle få ökad fart.

Alla hyresgästerna avflyttade, procentaren fick ett slaganfall av grämelse och huset stod en längre tid obebott med tillbommad port och tillskruvade luckor.

Några år därefter sökte jag en sadelmakare, som skulle bo i ett hus vid Bryggargränd. Jag fann snart huset, i vilket jag genast igenkände just samma spökhus som jag under skoltiden, jämte massor av andra nyfikna, mer än en gång hade tagit i ögonsikte, men varom numera ingen talade. Jag gick in till sadelmakaren som bodde på nedre botten, och sedan jag med denne avhandlat mitt ärende, frågade jag honom, vem som nu var ägare av spökhuset?

”Jo, boktryckaren som bor en trappaupp”, upplyste sadelmakaren, ”han köpte det i höstas för en spottstyver av förra ägaren, som var glad att få något för ett hus som ingen ville bebo ej ens mot betalning, men för vilket han icke desto mindre måste erlägga skatt både till kronan och staden … Vill man köpa hus för rampris, så måste man antingen ha spöken till kommissionärer eller också den där affären och jag vet nog vad jag vet.”

”Och vad vet herrn?”

”Åhjo, att boktryckaren, som nu bor en trappa upp, under förra ägarens tid bodde så som konstförvant en trappa högre och där såg vad ingen annan hade sett, men som likväl alla trodde på.”

”Aha, ni menar att nuvarande värden var ett av de spöken som då huserade där. Men han disponerade väl icke över alla rum i huset heller? Jag minns ganska väl att just i detta rum, där ni nu har er verkstad, var det inte en bit bättre än i de övriga.”

”Ganska riktigt. Men när spöket flyttar upp i första våningen, då behöver det inte mera husera på nedre botten.”

”Vad menar ni med det?. “

”Jo, att den där operadamen, som då bodde här och även berättade en hel hoper trollerier som också alla trodde på, nu är gift med boktryckaren där uppe. De bor nu under samma tak, efter att säkerligen länge ha kokat i samma gryta, och vore jag i den förre husägarens ställe, så tror jag nästan att jag hängde mig av förargelse, fast jag endast skurit remmar ur hästars hud och icke, som han, ur människors.”

Folk som inkom på verkstaden avbröt vårt samtal, och jag måste gå.

Det är mycket troligt att sadelmakarens påstående var grundat och att det nygifta herrskapet förstått att på det underbaraste sätt skaffa sig ett tvåvånings stenhus nästan för intet. Boktryckerikonsten och teatern har var för sig vänt upp och ned på mycket här i världen, att man icke bör betvivla deras trollkraft, helst när de är förenade.

Ingenting smittas så lätt som fantasien, och det behövs bara att en påstår sig ha sett något övernaturligt, för att genast rätt många ska tro sig ha sett detsamma eller dylikt.

Gevaldiger Westerlund, som jag flera gånger talat med om saken, tror fortfarande att han den där natten varit både nykter och vaken, ehuru han icke mer tror på möjligheten att bli överståthållare.