Spindelskräck

Oct 11th, 2022 | By | Category: 2022-10 okt, Novell

Louise SahlbergNovell av LOUISE SAHLBERG och JOHN WIDE

Sahlberg & Wide. Två själar vars pennor flyter samman och skapar prosa de själva vill läsa. Louise bor och är verksam i Skövde. John… ja, han är lite hemlig av sig. De gillar novell-formatet. De har skrivit flera noveller för DAST.
_______________________________________________
En solstråle blänkte oväntat till i skärmen på Anitas arbetsdator. Lite förvånat vred hon ansiktet mot fönstret och blev då glatt överraskad. Det gråmulna molntäcke som under hela måndagseftermiddagen hade murat igen himlen började nu spricka upp. Den värmande augustisolen närmast flödade in i kontorsrummet.

Anita uppskattade verkligen väderomslaget men det var inte bara därför som hon kände sig lyckligare än på länge. Istället Sahlberg&Widevar det så att bitarna i hennes liv efter lång tid nu äntligen hade börjat falla på plats. Efter allt krångel med såväl jobb som bostadssökande hade hon till slut fått ordning på vardagen. Och helgens lyckade shoppingtur hade ju inte gjort saken sämre.

Ett uppfriskande luftdrag från takfläkten snuddade vid hennes hår då hon sträckte sig efter sin nyinköpta bruna skinnkappa. Anita hade hittat den i en liten undanskymd butik som låg i den lokala gallerian och genast blivit stormförtjust. Att vädret ännu var lite för varmt för att använda kappan brydde hon sig inte om. Den var ett vackert kap med dubbelknäppning och ett brett bälte som markerade midjan. Det var ett plagg som skulle bäras upp och visas, inte hängas undan.

Efter att ha stängt av datorn och släckt i taket så lämnade Anita sitt arbetsrum. Skyndsamt begav hon sig till entrén där hennes kollega Sara redan väntade.

– Där är du äntligen, skrattade väninnan. Har du sovit lika gott som jag?

Sin vana trogen visade Sara sin självironiska sida. Det hörde till hennes image att framställa sig själv som lat i de flesta sammanhang. Ofta skämtade Sara om att hon aldrig arbetade en minut i övertid och alltid var den som kom först till en rast. Men i själva verket var hon lite av en arbetsmyra och hade säkert varit nära att gå in i väggen ett antal gånger, överambitiös som hon var.

– Sovit? Nä du, jag har jobbat, sade Anita med spelad elakhet. Ett helt okänt begrepp för dig, antar jag.

– Ja, jag får nog allt ta och slå upp det där ordet, svarade Sara och log på sitt speciella vis med den högra mungipan lite längre upp än den vänstra.

De båda unga damerna följdes åt ut genom kontorsbyggnadens glasdörrar och stannade ett stycke utanför där Anita låste upp sin cykel.

– Jag är allt lite avundsjuk på dig, bekände Sara och sneglade på sin kollega. På din nya lägenhet alltså.

Anita tittade upp.

– Är du? Men du har ju inte varit där än.

– Nej det har jag inte, men jag vet ju var den ligger, påpekade Sara. Du är väl hemma på ett par minuter. Mina resor tar en evighet med alla byten som jag måste göra. För mig skulle det vara en önskedröm att bo så nära jobbet som du gör.

Det var lätt att förstå Saras frustration när det gällde boendet. Innan Anita hade hittat sin nuvarande bostad hade hon själv varit i en liknande situation med dyra andrahandshyror och långa avstånd till centrum. Därtill hade Anita även saknat fast anställning så hon visste mycket väl hur stressigt livet i staden kunde vara.

– Ja, jag har verkligen haft tur, medgav Anita och började leda sin cykel.

– Det är just där som problemet med bostadspolitiken ligger. Att det krävs tur. Boendet är det viktigaste i en människas liv, åtminstone när det gäller den materiella sektorn, och borde därför ha högsta prioritet.

Busshållplatsen låg endast ett par hundra meter bort från kontoret och medan de långsamt promenerade dit fortsatte diskussionen.

– Vad är det som behöver göras då? undrade Anita. Hur ska man lösa situationen? Rent konkret menar jag.

Sara svarade omedelbart. Tydligen var det här åsikter som hon burit på under en längre tid och nu tog chansen att dela med sig av.

– Först och främst så måste man anpassa utbudet till efterfrågan. Ofta är det brist på mindre, enkla och billiga hyresrätter. Inte minst studenter och ungdomar som flyttar hemifrån har behov av dessa. Men det som byggs idag är stora och dyra bostadsrätter. Människor utan kapital har ingen chans att komma in på bostadsmarknaden. Och inte blir det bättre av att hyreshus omvandlas till bostadsrättsföreningar. Nej du, om det ska bli någon ordning så får allt samhället anpassa byggandet efter folks önskemål.

De stannade en bit innan busshållplatsen för att slippa hamna i kön av väntande passagerare som stod och tryckte vid busskuren. Anita begrundade sin väninnas ord och frågade:

– Hur kommer det sig att den här skillnaden har uppstått? Den mellan vad folk vill ha och vad de faktiskt får eller erbjuds, menar jag. Är det inte konsumenterna som har makten i en marknadsekonomi?

– Nej, hävdade Sara bestämt. Det är pengarna som styr. Varför hyra ut en billig bostad när man tjänar pengar på att upplåta en dyr?

Förmodligen skulle Sara ha utvecklat sig ytterligare om inte bussen just då börjat bromsa in vid hållplatsen. Istället valde hon att göra en kort avrundning som alla i busskön måste ha uppmärksammat.

– Den här felaktiga bostadspolitiken leder till att folk blir desperata. De gör vad som helst för att få tag i en bra lägenhet. Så var rädd om den du har fått tag i.

– Det kan du ge dig på att jag ska! lovade Anita och hann precis besvara Saras vinkning innan denne trängde sig på bussen. Själv klev Anita lugnt upp på cykeln. I ett behagligt tempo inledde hon hemfärden med att försiktigt rulla nedför backen.

***

Med skjortärmarna uppkavlade till armbågarna satt de båda pensionerade herrarna på träbänken framför ett av punkthusen. Fastigheterna tillhörde inte det grå och slarvigt uppförda miljonprogrammet. De här husen var modernare och väsentligt mer välplanerade. Färgen, formen och omgivningen samverkade till en smakfull enhet. De vita fasaderna med de kornblå balkongerna gjorde sig mycket bra till de fina planteringarna runt gårdsplanen. Det vilade ett välkomnande drag över kvarteret men Nils, den magrare av de två männen, var ändå inte nöjd.

– Jag kan inte förstå varför vuxna människor måste skräpa ner så förbaskat, klagade han. Det finns faktiskt papperskorgar som inte bara är stora. De är illgröna också så att de verkligen syns.

Carl-Johan, hans betydligt kraftigare kamrat skrattade till och skakade på huvudet. Att Nils gjorde små utspel rörande personers uppförande i allmänhet, och grannar i synnerhet, tillhörde vanligheten.

– Det kan ju ha blåst ur, föreslog Carl-Johan men fick genast ett skarpt mothugg.

– Struntprat! De här soporna har slängts direkt på marken. Många i grannskapet är nonchalanta och slarviga. Det har jag sett du! Och där har vi förresten en av dem.

Nils nickade åt höger.

Ur porten till det närmaste huset hade just en ung man kommit ut. För dagen var han klädd i en röd träningsoverall och runt halsen hängde en mobiltelefon. Efter att ha gjort några tänjande rörelser försvann han runt hörnet i riktning mot elljusspåret som låg en bit ifrån området.

– Erik? frågade Carl-Johan och lät uppriktigt förvånad. Men det tycker jag verkar vara en ordentlig grabb.

Nils fnös till.

– Det kan jag inte hålla med om. Pojkspolingen har en kolonilott i samma område som jag och Maggan. Fast han är nästan aldrig där. Du skulle se hur det ser ut med allt ogräs som växer både vilt och högt.

Även detta var något som Carl-Johan hört många gånger förut. Enligt Nils var det ingen förutom han själv som behärskade konsten att hålla ordning på både trädgård och bostadsområde.

– Men titta, utbrast Nils plötsligt och lät genast gladare. Där kommer ju den nyinflyttade. Det är däremot en ordentlig flicka.

Carl-Johan följde Nils blick och fick syn på Anita som kom trampandes på sin cykel. Så snart hon kommit inom hörhåll grep Nils tag i en liten plastpåse han hade bredvid sig på bänken och ropade:

– Hallå fröken! Jag har färska morötter åt er.

Den unga damen ändrade riktning och åkte emot dem med ett stort leende på läpparna.

***

När Anita stängde dörren till sin nya lägenhet bakom sig kom ett lyckorus över henne. Den stora och ljusa tvåan med sin öppna planlösning och balkong var precis det hem hon länge hade önskat sig. Här kunde hon känna sig trygg och slappna av.

Varsamt hängde hon upp kappan och ställde ner sin handväska på golvet bredvid de svarta bootsen i ormskinn. Morötterna som hon fått av grannen nere på gården tog hon med sig till köket. Nils hade sagt att han hade odlat dem på sin kolonilott. Det var mysiga gubbar det där. Nästan varje dag satt de på bänken utanför hennes port, skvallrandes om allt och alla. På något sätt hörde de ihop med området.

– Usch, vad tråkigt det skulle vara om de flyttade, viskade hon för sig själv.

Till middag hade Anita tänkt laga en av sina verkliga favoriträtter. En fisksoppa som hennes mormor lärt henne. Förutom själva fisken bestod huvudingredienserna av potatis, purjolök och krossade tomater. I originalreceptet ingick även saffran men så här till vardags brukade Anita hoppa över den kryddan. Soppan var fantastiskt god ändå.

Det var när Anita hade fått kastrullen på spisen och soppan stod och småputtrade som hon fick syn på dem. Längs kanten på diskbänken kröp två spindlar.

Anita tog genast ett steg tillbaka och blev alldeles orörlig.

Det hjälpte inte att hon visste att det rörde sig om helt ofarliga insekter. Ända sedan barndomen hade hon varit livrädd för dem. Som liten hade hon vaknat en morgon med en spindel innanför nattlinnet och skrikande rusat in i föräldrarnas sovrum. Den känsla hon då upplevde var densamma som infann sig nu. Det var en känsla av skräck som hon aldrig skulle glömma. En känsla som ständigt skulle göra sig påmind varje gång hon såg det svarta djuret komma krypandes med sina läskiga ben.

En lång stund stod Anita och stirrade på de små varelserna. Att plocka bort dem skulle vara det enklaste sättet att bli av med eländet, men det klarade hon helt enkelt inte av. Varenda led i kroppen var stel och hon försökte febrilt komma på en ursäkt för att skjuta upp den obehagliga plikten, och hittade en. Soporna! De behövde kastas. Om hon gjorde det först så kunde hon ta hand om spindlarna sedan.

Lättad av den tillfälliga respiten samlade Anita ihop potatisskalen i plastpåsen och knöt igen. Därefter begav hon sig ut i trapphuset och släppte ner kassen i sopnedkastet. Men när hon vände sig om för att återvända in i lägenheten så kom ångesten över henne igen. Benen blev som förstenade. De ville inte gå in i lägenheten.

Medan Anita stod där och försökte besegra sin inre rädsla så slamrade det till nere i porten. Snabba steg hördes i trappan och plötsligt var hon inte ensam längre. Hennes granne Erik var tillbaka efter sin dagliga motionsrunda.

– Hej, inledde han glatt men blev genast allvarligare. Har det hänt något? Mår du inte bra?

Tydligen syntes rädslan i hennes ögon och grannen märkte att hon inte var i balans. Anita bestämde sig för att strunta i prestigen och förklarade precis så som det var. Att hon led av en fobi mot spindlar och just nu befann sig två stycken i hennes kök.

– Oj då, vad obehagligt för dig. Kan jag hjälpa till kanske? Visa mig var de är så ska jag ta bort dem.

Erbjudandet hade en befriande inverkan på Anita som genast tackade ja till Eriks hjälp. De följdes åt in i lägenheten och när de nådde köket tog Erik upp spindlarna med en bit hushållspapper. Därefter lämnade han henne en kort stund för att spola ned ohyran i toaletten. Åter i köket sade han:

– Då var vi av med dem. Men det kan ju finnas fler i närheten. Så om det skulle dyka upp några så var inte rädd för att besvära mig. Jag kommer gärna över och plockar bort dem åt dig.

Anita tackade och fick plötsligt ett infall.

– Får jag bjuda på lite mat? frågade hon. Jag har en stor kastrull med fisksoppa som snart är färdig.

Erik funderade ett ögonblick.

– Tack, gärna. Det doftar väldigt gott här inne.

– Det är mormors hemliga recept.

Erik undrade om han behövde gå och byta kläder först men Anita log mot honom och sade att det gick bra ändå. Medan hon dukade tittade Erik sig nyfiket omkring.

– Vilken fin och luftig lägenhet du har, sade han. Det är nästan så att man blir lite avundsjuk.

Anita kände sig stolt och ställde fram den av värmen rykande soppan på bordet.

***

Regnet smattrade intensivt mot Anitas fönsterbleck på kontoret när Sara stormade in.

– Är du redo för lunch min sköna?

Innan Anita hann svara kom Sara med en ny fråga.

– Du ser orolig ut. Hur är det med dig egentligen?

Att försöka undanhålla sanningen var ingen idé. Sara kände henne alltför bra för att låta sig luras. Dessutom behövde Anita verkligen någon att prata med.

– Det är lägenheten…, började hon men kom inte längre på sin mening.

– Lägenheten? undrade Sara förbryllat. Men du var ju så nöjd med den.

– Jo, det är jag fortfarande. Det är bara det att jag har en invasion av spindlar. Och jag är livrädd för dem.

Sara stirrade på henne i ett par sekunder för att sedan brista ut i skratt.

– Är du skraj för spindlar? De sticks ju inte ens. Eller bits inte heller för den delen.

Då brast det för Anita. Alla de känslor som hon hållit inom sig välde fram och tårarna rann nedför kinderna.
Reaktionen chockade Sara som förtvivlat bad om ursäkt.

– Det gör inget, snyftade Anita. Du kunde inte veta.

– Jag är ledsen ändå, det var inte meningen. Men berätta nu från början vad det är som har hänt. Sa du invasion?

Anita återfick sitt lugn och snöt sig i en servett hon hittade i handväskan.

– Jag har varit rädd för spindlar ända sedan jag var liten, förklarade hon. Det är en fobi. Så fort jag ser en så känner jag paniken komma. Men som tur är så har jag sluppit bli utsatt för dem på flera år. Ända tills härom veckan vill säga. Då var det två stycken på diskbänken och jag var tvungen att fly ut i trapphuset. Lyckligtvis träffade jag på min granne Erik där som tog bort dem åt mig.

– Så snällt av honom, sade Sara och lät lite förvånad.

Anita mindes att Sara vid tidigare pratstunder hävdat att hon själv hade ganska otrevliga grannar som knappt hälsade.

– Ja, Erik är väldigt omtänksam. Om det skulle dyka upp fler spindlar så var det bara att höra av sig igen, sa han. Och det gjorde det! När jag kom hem dagen därpå så kröp det fem stycken på golvet i hallen.

– Hur gick det då? undrade Sara. Fick du hjälp av grannen igen?

– Det fick jag faktiskt. Men det värsta är att de där äckliga insekterna verkar ha ett stort bo hemma hos mig. Erik har fått komma till undsättning ett halvdussin gånger till och rensat hallen från spindlar. Och dessutom blir de fler till antalet för varje gång. Vid det sista tillfället räknade jag till nitton stycken.

Sara verkade ha förstått allvaret i situationen och såg nu på Anita med en blandning av oro och medlidande.

– Usch vad hemskt det låter. Men sa du sista tillfället? Betyder det att du har blivit av med problemet?

– Nej, om det vore så väl ändå. Däremot har vi kommit på ett bra sätt att hantera det. Erik är som sagt otroligt hjälpsam och eftersom han kommer hem från jobbet tidigare än mig så hinner han gå ett varv i min lägenhet. På hans förslag har jag lånat ut en nyckel till honom. Med den kan han själv ta sig in och städa undan alla små inkräktare så att jag slipper utsättas för dem. Och det har tydligen varit rätt många. Erik har hittat spindlar varje dag och inte bara i hallen. De har spritt sig och huserar numera i alla rummen.

Trots att Sara inte själv led av insektsfobi bleknade hon av Anitas berättelse.

– Herregud! utbrast hon. Så här kan du ju inte ha det. Du måste göra någonting.

– Det har jag faktiskt gjort, påpekade Anita. I och med att Erik plockar bort ohyran innan jag kommer hem så hinner jag aldrig se dem.
Sara funderade en stund.

– Men om du haft det här bekymret i flera veckor utan att jag märkt något på dig. Hur kommer det då sig att du såg så väldigt orolig ut nyss?
Svaret dröjde lite. Som om Anita drog sig för att behöva formulera det.

– Erik har åkt bort några dagar. Så idag kan han inte hjälpa mig. Därför är jag orolig. Jag är skräckslagen inför vad som kanske väntar mig där hemma.

Hennes kollega föreföll lättad.

– Det är nog inte så farligt, tröstade hon. Din käre granne har nog tagit bort så många spindlar att det inte finns några kvar.

De vänliga orden hjälpte för stunden och under lunchen var alla dystra tankar som bortblåsta. Men när Anita väl var tillbaka vid skrivbordet kom oron över henne igen och växte sig allt starkare ju närmare hemfärden hon kom.

***

Framåt eftermiddagen upphörde regnet och solen skymtade fram igen. Carl-Johan och Nils hade otåligt väntat på uppehållet och kunde nu äntligen slå sig ner på sin favoritbänk.

– Vet du vad Calle, sade Nils uppspelt. Jag tror att vi har fått en romans här i kvarteret.

– Du pratar…

– Nej, det är säkert, hävdade Nils mycket bestämt. Jag har sett killen med kolonilotten gå in med egen nyckel i den nyinflyttade flickans lägenhet.

Carl-Johan vred sig om och tittade häpet på sin kamrat.

– Det gick fort må jag säga. Hon har ju bara bott här i några veckor.

– Just det, instämde Nils. Erik har också börjat dyka upp mer ute på koloniområdet. Jag fattar bara inte vad han gör där. Trädgården rensar han inte utan håller mest till inne i skjulet.

Ett stort leende syntes plötsligt på Carl-Johans läppar.

– Kan det möjligen vara så att han bränner sprit där inne?

Förslaget fick Nils att spärra upp ögonen.

– Naturligtvis! Så måste det ju vara. Varför skulle han annars ränna till skjulet hela tiden?

– Ta reda på om han gör det, uppmanade Carl-Johan. Och om vi har rätt så kan du ju göra affärer med honom.

De båda gubbarna skrattade gott samtidigt som de såg en välbekant cykel närma sig.

***

Med handen skakandes av nervositet öppnade Anita dörren till lägenheten. Länge stod hon utanför tröskeln och andades tungt. Sedan övervann hon sin rädsla och rusade genom hallen utan att se sig om. Väl ute i köket skyndade hon sig att öppna fönstret på vid gavel.

Den svala kvällsluften som strömmade mot henne var både behaglig och uppiggande. Anitas mod återvände och hon vred sig runt. Med några snabba ögonkast studerade hon diskbänken, köksbordet och golvet. Ingen spindel syntes till.

Pulsen gick tillbaka till det normala på några sekunder och nerverna slappnade av. En flyktig blick ut i hallen stärkte henne ytterligare. Det fanns inga kryp där heller.

En enorm lättnadskänsla genomfor henne och hon beslöt att unna sig en härlig kopp kaffe före maten. På hemvägen hade Anita köpt ett paket färskmalda kaffebönor som hon nu hällde i kaffekokaren.

Det började bli lite småkyligt så hon sköt igen fönstret och gick in i sovrummet för att hämta en kofta. Då Anita passerade sängen uppfattade hon en rörelse där och stannade genast. Den pläd som normalt låg snyggt ihopvikt vid fotändan var nu slängd på sängens mitt. Och under den fanns något som gjorde små krusningar på tyget. Förbryllad försökte Anita komma på en logisk förklaring till fenomenet. Kunde det röra sig om ett djur? I området fanns det många katter som strök omkring och grannen bredvid hade två. Det var inte helt omöjligt att en av dessa hade smugit sig in hos henne.

Vad det än var så måste hon få veta. Med en resolut rörelse ryckte Anita bort pläden. Chocken som drabbade henne när hon fick se vad som låg på överkastet var nära att få hjärtat att stanna. Det fullkomligt myllrade av spindlar. De låg i en stor hög och måste ha varit ett hundratal.

Anita ryggade bakåt och kände paniken stiga i bröstet. Hennes enda tanke var att hon måste bort från dem. I ett nästan svimfärdigt tillstånd stapplade hon ut i hallen. Ytterdörren var hennes mål men så långt kom hon inte. På mattan innanför tröskeln låg en annan jättehög med spindlar.

– Vad är det som händer? skrek Anita förtvivlat men det fanns ingen som hörde henne.

Illamåendet kom över Anita och hon öppnade dörren till badrummet för att ta sig en klunk vatten. Men där inne var det ännu värre. Spindlarna fanns överallt. På tvättstället, väggarna och i badkaret. Det var rena mardrömmen.

Med en smäll slog Anita igen badrumsdörren och kämpade för att inte bli hysterisk. Förtvivlat försökte hon komma på en ny tillflyktsort och hittade faktiskt en. Balkongen!

Tog hon sig bara ut dit så skulle allt ordna sig. Där skulle hon slippa odjuren och kanske också kunna få hjälp. Nils och Carl-Johan brukade ju jämt sitta på bänken och prata. Om hon ropade till dem så skulle de säkert komma till undsättning.

Benen skakade när Anita halvblundande sprang genom sovrummet. Med en knuff tog hon sig ut på den räddande balkongen och grep tag om räcket. Förväntansfullt tittade hon ner mot bänken men blev genast besviken. Den var tom och gubbarna syntes inte till.

Trots att hon andades häftigt ville syret inte ta sig genom hennes kropp. Anita märkte att hon var nära att börja hyperventilera och sänkte blicken mot golvet.

Synen som mötte henne där tog skräcken till helt nya dimensioner. På det ljusgrå betonggolvet låg spindlarna så tätt att de liknade en svart matta som sakta rörde sig framåt. Flera av dem hade redan börjat krypa upp för hennes fötter och vidare längs benen.

Av ren fasa hoppade Anita upp och satte sig på metallräcket. Från balkongen ovanför föll spindlarna ner en efter en. Med alltmer desperata rörelser försökte hon befria sig från dem. Plötsligt kände hon hur en av dem landade på hennes underarm. För att vifta bort spindeln var Anita tvungen att släppa greppet vilket gjorde att hon tappade balansen och ramlade baklänges.

Anitas skrik ekade mellan husen medan hon föll de fyra våningarna ner mot marken. Först när kroppen med en smäll slog emot den hårda asfalten upphörde skriket. Det blev åter lugnt och stilla igen och allt som hördes var det svaga rasslet från insekterna på balkongen.

***

Bänken skakade till när Carl-Johan med ett dunsande satte sig bredvid Nils. Kamraten vred på huvudet och skulle just till att säga något när en glad hälsning hördes. Det var Erik som for förbi dem på en mångväxlad cykel. De besvarade hälsningen och väntade tills Erik försvunnit utom synhåll.

– Han är allt en märklig pojke den där, kommenterade Carl-Johan. Kan du tänka dig att han har flyttat in i flickans gamla lägenhet? Efter vad jag hört så var han på värden redan dagen efter. Är inte det lite väl makabert?

– Jo, instämde Nils och böjde sig framåt. Från plastkassen som var placerad mellan hans fötter drog han upp en ölburk. Den togs rutinmässigt emot av Carl-Johan varpå Nils öppnade en ny till sig själv.

– En tragisk historia det där, sade Carl-Johan dystert. Var det självmord tror du?

Nils tog en stadig klunk ur burken medan han funderade.

– Svårt att säga… Det kan ju ha varit en olycka också.

– Jo, det är klart. Men lite konstigt är det.

Ämnet gjorde Nils lite illa till mods, så han valde att ta upp ett annat.

– Nu vet jag förresten vad pojken gör i skjulet på kolonilotten.

– Jaså! utropade Carl-Johan entusiastiskt. Blir det några spritaffärer med grabben?

– Tyvärr inte, meddelade Nils besviket och tittade nedåt hörnet där systembolagets gröna skylt hängde invid ICA-butiken. Vi får nog fortsätta att köpa till överpris. Om vi inte börjar med att åka till Tyskland några gånger om året.

– Så, vad gör han då där inne i skjulet, undrade Carl-Johan lite otåligt.

Nils tvekade ett ögonblick och tog ytterligare en klunk av ölen.

– Du kommer inte tro det här men pojken föder upp spindlar.

– Vad sa du? Spindlar?

Carl-Johan stirrade oförstående på sin vän som om han trodde sig ha hört fel.

– Visst är det knäppt. Jag fick reda på det av en slump. I normala fall håller han skjulet väl låst men härom veckan fick jag min chans att se efter lite närmare. Erik var där och rotade. Plötsligt gick han iväg till bilen för att hämta något. Och eftersom hänglåset inte satt på sin vanliga plats så tog jag vara på tillfället och kikade in. Vad tror du jag fick se? Spindlar! Det kryllade av dem. Hinkar och baljor var överfulla. Jag har aldrig sett så många på en och samma gång. Synen var verkligen skräckinjagande.

– Åh herregud! Helt otroligt, sade Carl-Johan häpet. Vilken tur att det var du som fick se krypen och inte någon med insektsfobi.

– Precis vad jag tänkte. Då hade ju vad som helst kunnat hända med den stackaren.

De smuttade under tystnad på ölen och lutade sig bakåt mot bänken. Sedan höjde de båda sina blickar mot husets fasad där solen oväntat blänkte till i räcket på Anitas gamla balkong.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22