Novell av LOUISE SAHLBERG & JOHN WIDE

Sahlberg & Wide. Två själar vars pennor flyter samman och skapar prosa de själva vill läsa. Louise bor och är verksam i Skövde. John… ja, han är lite hemlig av sig. De gillar novell-formatet. Deras förra novell utspelade sig vintertid, Vintergatan. Den här i sensommartid.
_______________________________________

Solen stod högt och värmen dallrade över fälten.

Mannen som kom vandrande längs vägen gillade inte sommarvädret. Årstiden var överreklamerad ansåg han. Och i slutet på september? Då borde väl hösten redan ha börjat sätta ner temperaturen och inlett utsugandet av lövens gröna klorofyll. Hur folk kunde dyrka de varma månaderna trots alla plågor var för honom en gåta.

Trots att det bara var förmiddag kändes hettan redan tryckande. Då skulle det säkert komma att bli ännu värre längre fram på dagen. Men det fick bli ett senare bekymmer. Innan klockan slog tolv hade han två stopp till som skulle klaras av.

Till viss del var obehaget mannens eget fel. Klädseln han bar var onödigt tjock. Ändå hade han inga planer på att byta om. Plaggen var lite som en uniform för honom. De skapade trygghet.

***

På baksidan av villan hade ägaren Albin sträckt ut sig i en solstol som han ännu inte burit in  i skjulet för vinterförvaring. Tröjan hade han tagit av sig så att magen, med sin rondör, kom fram i full frihet.

– Är du inte rädd att få hudcancer? frågade hans vän Ricky som själv hade tagit plats under bordsparasollet.

– Trams, sade Albin självsäkert. Den svenska sommaren är för kort för det. Det gäller att njuta medan vi kan. Snart blir det blött. Och kallt.

De båda herrarna kände varandra väl och fann ett nöje i att diskutera olika saker. Gärna i tuffa ordalag.

– Somrarna ska ju bli ännu längre, påpekade Ricky. Till följd av växthuseffekten.

Albin fnyste ljudligt.

– Löjligt! För det första så pågår det ingen global uppvärmning. Och för det andra så har den naturliga orsaker.

– Klimatforskarna hävdar ju att det är människans utsläpp som ligger bakom, framhöll Ricky.

– Ännu fånigare. De vill bara göra sig märkvärdiga och hamna i tidningen. Meteorologerna ger jag inte mycket för. De kan ju inte ens förutspå sina egna väderspänningar. Njut av solen istället, säger jag.

Demonstrativt höll Albin ut armarna som inför en omfamning.

***

Terrängen var öppen så mannen skymtade villan redan på långt håll. Den var först ut av de båda åtaganden som återstod innan rasten.

Mannens plikter förde honom till många olika miljöer. Det här huset såg exklusivt ut. Annat var det nog med ålderdomshemmet som stod sist på förmiddagens schema. Där skulle han förmodligen komma att få beskåda en mer spartansk tillvaro.

På något sätt föredrog mannen att besöka välbärgade ställen. Ingripanden hos fattiga hade alltid ett drag av orättvisa över sig och kunde göra honom en aning beklämd. Fast det här verkade ju vara ett rikt hus.

Med bestämda steg fortsatte mannen framåt för att utföra sitt uppdrag.

***

Uteplatsen badade fortfarande i solljuset. Ricky tog ännu en chans att argumentera mot sin värd.

– Verkar det inte konstigt? Att alla världens vetenskapsmän skulle ha slutit sig samman till en stor konspiration och ljugit om klimatet.

Albin lät sig inte påverkas.

– Inte alls. De tjänar ju på att frågan uppmärksammas. Deras yrke blir betraktat som mer betydelsefullt då.

Eftersom ytterligare försök att övertyga sin kamrat föreföll meningslösa lät Ricky saken bero.

– Nej, nu måste jag börja dra mig hemåt, förklarade han och reste sig. Frugan blir inte glad om jag kommer för sent till lunchen.

– Jag förstår. Toffelhjälte har du alltid varit.

Ricky stannade till i höjd med solstolen.

– Stek dig inte för länge nu, varnade han. Då får du väl solsting eller hjärtinfarkt.

Orden hade ingen avskräckande effekt på den tilltalade.

– Ja, för det sistnämnda löper jag nog allt en risk. Gourmé som jag är.

Albin klappade sig på sin så kallade kalaskula och tillade:

– Den har kostat mycket pengar.

Ett belåtet skratt avslutade meningen och klingade över uteplatsen medan hans gäst i långsam takt avlägsnade sig.

I sin ensamhet slöt Albin ögonen och halvdåsade i värmen. Men plötsligt kände han sig oförklarligt kall. Vad i all världen kunde detta bero på?

***

Mannen var nöjd med sin insats. Han log för sig själv. Som vanligt hade allt gått bra. Nu skulle det inte bli några problem med att hinna i tid till ålderdomshemmet.

Innan mannen lämnade uteplatsen kastade han en sista blick på den livlösa gestalten i solstolen. Kraftig pjäs det där, tänkte han. Men denne såg så fridfull ut. Uppenbarligen var han en soldyrkare och borde därför ha dött lycklig.

Från den gulnande gräsmattan plockade mannen upp lien som han lagt där. Sedan lutade han skaftet mot axeln, rättade till den svarta kåpan och gav sig åter ut på vägen med brittsommarens varma vindar piskandes i ansiktet.