Detta nummers novellförfattare är ingen ung debutant, han är 75 år, Men han har skrivit länge, Han säger att hittills har ambitionen varit att skriva enbart för egen byrålåda.

– Mest för att hålla demensen stången. Jag är i den åldern. Det har varit skönt att skriva för skojs skull; när lusten fallit på. Inget tvång. Inga måsten. Kändes det inte roligt gjorde jag något roligare.

Men så fick han infallet att anmäla sig till Helena Siganders Deckarskola, mest för att få en utomståendes syn.

– Det mådde mitt skrivande bra av. Jag fick massor med tips och nya infallsvinklar. Oj, vad man kan stryka och ändra i en text; mängder av ord som läsaren kan vara utan. Allt detta har resulterat i lusten att sätta skräck i andra läsare och mitt skrivande har fått en allvarligare mening. Så nu har jag väl att se fram emot skrivkramp alternativt överfyllda papperskorgar. Jag är emellertid igång och ännu så länge är det enbart roligt.

Han har fyllt på byrålådan under årens lopp med en del ofullbordat och en och annan färdig novell (och sedan har han glömt bort den). Publicerat sig har han gjort i fackpress. I lokaltidningen, BLT, har han bidragit med en serie kåserier under rubriken “Vi som flyger och far”.

Men så:

– Jag skrev en dokumentär, “Arsenik och fosfor”, som ett bidrag till TV-serien “Din Släktsaga”. Den blev antagen och filmad – och jag blev “TV-kändis”.

_____________________________________________________________________

Av Nils G Olsson

Dröjande stod hon kvar på trappan utanför farstukvisten och lyssnade på tystnaden. Mellan trädens vindstilla grenar skymtade tjärnen över vilken det låg ett dis som morgonsolens strålar höll på att bryta igenom. Några insekter började surra utan att stillheten stördes. Detta var något annat än stadens larm. Detta var balsam för själen.

Hon vred om låset i dörren på sin sommarstuga, tog kaffekorgen på armen och började vandra längs stigen, bort till grannen.

Det hade blivit en kär morgonrutin att bjuda den gamle vithårige mannen, som bodde ensam i sin stuga, på morgonkaffe och få lyssna till hans berättelser från guldgrävaräventyr världen runt. Ibland visade han sina ”nuggets”, en stor burk med guld som han vaskat ihop. Nu hade han slagit sig till ro i den ursvenska skogen, i en enslig koja vid en porlande bäck. Ibland sökte hans vaskpanna lyckan där men om han fann guld ville han inte berätta.

Hon råkade trampa på en torr gren som bröts av och smällde som ett pistolskott. Hon ryckte till. Några änder flög upp från tjärnen. Hon tyckte sig också höra bortflyende steg.

Mellan träden skymtade stugan och hon såg att dörren stod på vid gavel.

– Hej Axel! ropade hon, när hon kommit tillräckligt nära.

När ingen svarade steg hon in i stugans enda rum och såg Axel ligga över bordet. Rakt under takkronan av smide låg han med huvudet vilande på armarna. Det såg ut som han sov.

– Axel! här kommer jag med frukosten.

Hon kramade hans axel. Han sjönk mer ihop. Då förstod hon att något var fel. Med sina vana sjuksköterskehänder letade hon efter pulsen. Han var död. En hjärtattack, blev hennes första tanke.

Det hade blivit tyst i rummet; en flugas surrande hade upphört. Den hade sökt sig till en röd rännil som rann från Axels huvud och vidare ner bakom örat och under skjortkragen. Ett slag hade träffat hjässan. Någon hade mördat Axel.

Hon tog tag i bordskanten för att få stöd. Döden var hon van att möta, inte mord. Vad hade hänt här inne? Sängen vid väggen tvärs emot fönstret var obäddad som vanligt. Jaktgeväret och den slitna läderväskan med patronerna hängde på sin plats. Solstrålarna, som letade sig in genom den öppna dörren, lyste på en solkig bänk längst bort på vilket det stod ett spritkök, några odiskade kastruller och en tallrik. Lutad mot ett bordsben stod vaskpannan. Ovanpå det höga skåpet vid sidan om dörren stod burken med guldklimparna. Allt fanns kvar. Allt verkade orört.

***

Hon hörde en gren knäckas. Sedan inget mer. Andlöst stilla lyssnade hon. Endast flugans surrande och lukten av gammalt damm uppfyllde henne. Hon ville smyga fram och stänga stugdörren. Som en länk mellan döden i det unkna rummet och det levande livet behövde hon öppenheten till världen utanför; den porlande bäcken, fåglar som kvittrade, ändernas vingslag över tjärnens spegelblanka yta. Det var ljudet av steg som skrämde henne.

Spegeln på väggen, med sitt spruckna glas, fångade hennes ansikte. Hon såg skräck i sina uppspärrade ögon. Varför hade hon inte tagit mobiltelefonen med? Hon sneglade på geväret, men visste ingenting om vapen.

En skugga drog förbi och ett ögonblick skymdes ljuset i dörröppningen. Instängdheten gastkramade henne. Vad fanns att försvara sig med? Hon såg kastrullerna och tallriken, ingen kniv.

Oväntat och overkligt hörde hon barnröster. De kom bortifrån bäcken. Hon vred huvudet mot fönstret. Vid bäckkanten satt granngårdens två barn, en pojke och en flicka, på huk och lekte. Hon kunde se hur de släppte träpinnar i det porlande vattnet. För ett ögonblick glömde hon sin egen belägenhet och förflyttades till sin egen barndoms bäck. Den, som i leken blev stor som Mississippi, med båtar som kastade sig ut i de dånande forsarna.

Hon rycktes tillbaka till verkligheten när hon såg ryggtavlan av en man, på väg mot de bägge barnen. Ett ljust, tovigt hår hängde ner över kragen på den långa svarta lodenrocken han hade på sig trots värmen. Tydligen sa han något vänligt för de tittade upp och flickan skrattade till. Han satte sig på huk mellan dem och tog upp något från gräset och kastade ut det i bäcken.

Alla tre reste sig. Barnen började springa bort från bäcken, mot hemmet till. Mannen vände sig mot stugan. Nu kunde hon se att han hade virat en lång halsduk kring halsen. En minnesbild dök upp i hennes huvud men försvann lika snabbt.

***

Hon blev alldeles ifrån sig till när han med snabba steg närmade sig. Vem var han? Vilka var hans avsikter? Hon backade bort från fönstret, bort till andra sidan och tryckte sig tätt upp mot väggens ohyvlade furubräder. En impuls fick henne att ta ner jaktgeväret. Hon tryckte det hårt mot bröstet och väntade.

I evighet upphörde andningen innan mannen dök upp i dörröppningen.

– Vem är du? frågade hon hest.

Mannen tvekade och såg överraskad ut när han fick syn på henne. Gevärspipan som pekade mot hans mage fick honom att höja händerna en aning.

– Lugn, gör inget överilat, sa han med släpig röst. Det är inte som du tror. Låt mig förklara.

Villrådig om hur hon skulle agera lät hon honom ta ett steg in i stugan. Hon släppte honom inte med blicken. Mannen kastade en hastig blick mot Axel.

– Är han död?

Hon nickade.

– Axel var min bästa vän. En gång i tiden kamperade vi ihop och har upplevt många strapatser tillsammans under jakten på guld. Efter många år ville jag söka upp honom och återknyta bekantskapen. Här hittade jag honom. Får jag sätta mig ner och berätta vad som sedan hände?

Åter nickade hon och mannen satte sig försiktigt ner.

Ett ögonblick verkade han leta efter orden innan han började förklara:

– Axel blev väldigt överraskad och glad när jag stod där i dörröppningen. Gamle Jimmy! utropade han och flög upp från stolen med utsträckta armar. I ivern över återseendet reste han sig så hastigt att huvudet slog i den tunga järnkronan. Han segnade ner över bordet och blev liggande livlös.

– Vad gjorde du då?

– Jag greps av panik, fortsatte mannen, och sprang ut för att skaffa hjälp. Planlöst irrade jag omkring och när jag återsåg bäcken begrep jag att jag sprungit i cirkel. Barnen, som lekte där, bad jag springa hem och hämta sin pappa för att det skett en olycka. Han bör väl snart vara här.

Hon pekade med bössan och rörde sig inte. Kunde hon lita på honom? Om han var mördaren skulle han väl inte ha bett barnen hämta pappan, försökte hon lugna sig. Kanske han bara ville få bort dem för att snabbt roffa åt sig guldet och försvinna? Hade hennes ankomst stört honom så att han inte hade hunnit ta med sig bytet? Tankarna virvlade runt.

Hon tittade begrundande på Axel. Kunde kollisionen med lampkronan bli så förödande att han dött? Fast kanske den utlöste en hjärtattack eller stroke? Hon vågade inte gå fram för se om det fanns spår av blod på någon av lampans svarta järnarmar.

Jimmy, Axel hade i någon av sina historier berättat om honom, mindes hon svagt. Var det som vän eller fiende?

Måtte Björn, barnens pappa, skynda sig. Annars visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Paniken kröp i kroppen men hon höll stadigt geväret riktat mot mannen på stolen. Han visste inte att det var oladdat. Hon letade förtvivlat efter minnesbilder av vad Axel berättat Den långa, virade halsduken kring halsen gav henne till slut ett fragment. Det var något om ett elakt skärsår på halsen efter ett knivhugg. Var det detta han dolde? Hon ville be honom visa märket men hejdade sig. Det skulle inte hjälpa henne ett dugg.

***

Äntligen klev Björn in i stugan som nu verkade krympa på grund av hans resliga kroppshydda.

Hon slappnade av och berättade lugnt vad som hänt sedan hon kommit på besök med sin kaffekorg. Jimmy fick också upprepa sin version av händelseförloppet.

– Vi får naturligtvis ta hit polisen som får reda ut det här, sa Björn. Till dess måste vi stanna kvar. Är det någon som har en mobiltelefon? Min tappade jag i sjön i går, tyvärr.

– Min ligger kvar borta i stugan, sa hon. Jag kan springa och hämta den.

– Ja, det blir det bästa, sa Björn. Gör du så!

Det kändes befriande att komma ut i det fria igen. Hon kände spänningen släppa; förstod att hennes kropp varit spänd som en stålfjäder. Hon småsprang längs stigen. Solen lekte mellan trädkronorna och på marken skulle hjortronen snart locka med sitt guld. På tjärnen landade änder och krusade ytan.

Inne i stugan fann hon sin mobil på köksbänken. Hon skrattade till vid minnet av hur svårt det varit att prata i telefon samtidigt som hon försökt hacka lök med kökskniven.

Kniven …, nu kom hon ihåg. Pusselbitarna föll på plats. Med darrande händer slog hon numret till larmcentralen. Med luren mot örat sprang hon ut; knuffade igen dörren utan att bry sig om att låsa. Snubblande tog hon sig ner för förstukvisten och sprang tillbaka mot kojan. Hon måste hinna varna Björn. När larmoperatören svarade fick hon flämtande fram sitt meddelande.

Fullständigt utpumpad nådde hon stugan och såg Björn böja sig ner för att ta en skopa vatten från en hink. Jimmy stod tätt bakom med en kulhammare i handen.

– Björn, flämtade hon.

Jimmy vände sig om och smusslade samtidigt ner hammaren i fickan. Björn rätade på sig och såg frågande ut. Hon såg geväret stå vid väggen och grep tag i det.

– Jimmy är mördaren. Håll fast honom.

Björn handlade snabbt; tog ett stadigt livtag och låste fast Jimmys armar. Han gjorde inget motstånd. Med ett gevär riktat mot sig och i famnen på en bjässe insåg han nog det meningslösa.

I väntan på polisen berättade hon för Björn hur hon kom sanningen på spåret. Kökskniven hade fått henne att minnas vad hennes gamle guldgrävarvän en gång berättat.

Axel hade orsakat skärsåret på halsen. Under tiden de kamperat ihop hade Jimmy överfallit honom en natt i ett försök att roffa åt sig hans guld. Axel hade lyckats försvara sig och Jimmy hade flytt.