God Jul kära Dast-läsare. I år har vi hela tre noveller med jultema: Tomten måste få sin gröt och Glada galaxen eller Love is in the Air. Och här kommer den tredje. Gott Nytt Deckarår!

Novell av KJELL E GENBERG

När Petter Jönsson på julaftonens morgon mördade sin hustru trodde han att hans bekymmer därmed var över. Men snart märkte han att bekymren bara börjat. Och de var av ett helt annat slag än vad han hade väntat sig.

Petter Jönsson hade tänkt ta död på det elaka huskorset Erika i många år – faktiskt sedan dagen efter bröllopet på pingstaftonen 1944, den dag då hon började visa sitt rätta ansikte. Men drömmarna om hennes död hade alltid slutat i ett förklarat skimmer med att hon låg lik vid hans fötter. När hon nu äntligen gjorde det efter snart 50 år fanns inget skimmer, bara blod och rädsla.

Man blir rädd när man återfår sina sinnen och finner sin döda hustru på golvet i vardagsrummet en julaftonsmorgon, när det bara är fem timmar kvar tills släkten kommer på besök och granen inte är mer än halvklädd.

Petter Jönsson satte sig tungt på den röda, fabrikstillverkade pinnstolen i köket. Han var  kall invärtes, mycket kallare än de tolv minusgrader som termometern i köksfönstret visade. Barnen som lekte på den halvtomma parkeringsplatsen utanför hade luvorna nerdragna och andningsluften stod som skyar ur deras munnar dem. De byggde vidare på den snögubbe de haft under konstruktion sedan det första riktiga snöfallet dagarna efter Lucia. Nu var snögubben den bamsigaste i grannskapet, bred över rumpan som en rejäl bondmora och över magen som den värste ölgubbe. Den var styvt två meter hög och blickade sig ilsket kring med två svarta kolögon. Morotsnäsan hade skrumpnat som en poetlever de senaste dagarna.

Petter stirrade på allt detta utan att egentligen se det. Han tänkte på gumman sin som låg i en röd fläck på parketten. Sedan fick han fatt i den stora vaxduken i skafferiet, skyndade in i vardagsrummet och rullade in Erika i den. Han hämtade varmvatten och Ajax med citronlukt och började skrubba bort det elakt röda.

***

Det kändes lite lättare när kärringen var inlindad i vaxduken och inte kunde glo på honom med ögon som var leda och vrånga ända in i döden. Rödfläcken försvann från parketten och när han ändå var igång letade han rätt på resten av krimskramset och klädde granen färdigt. Det blev inte så symmetriskt som annars vid juletid, men nu han ändå inte skulle få skäll för det.

När julgransljusen glimmade i granen satte Petter på den röda pinnstolen igen. Utanför började det skymma. På köksbordet stod fat med hemlagade aladåber, handrullade små köttbullar, egenhändigt tillverkad fläskkorv och en stor skinka som griljerats efter konstens alla regler. Här fanns fat med korvar i olika dimensioner, tre sorters sylta, ostar med och utan röd yttergarnering, leverpastej, rödbetor och två olika inläggningar gurka. Hela bordet var inlindat i gladpac, för nästan det sista Erika yttrat i jordelivet var: ”Här ska ingen gå och noppa av det goda innan mina släktingar kommer!”

De skulle komma rätt snart, så Petter Jönsson var tvungen att göra nånting åt saker och ting. Vaxduksbyltet fick minsann inte ligga och skräpa hur som helst.

”Nu när kärringen äntligen blivit någorlunda hanterlig ska hon ut ur mitt hus! sa Petter för sig själv. Men hur?”

Han såg ut genom köksfönstret. Det hade dykt upp en del vuxna bland barnen på parkeringsplatsen, men de var inte där för att hjälpa till med snögubben utan för att tala om att det strax var dags för Kalle Anka och hans vänner på TV. Det tog inte ens fem minuter innan parkeringsplatsen var tom på folk. Nu skulle ingen riktig svensk slita sig från julerutan den närmaste timmen. Det gick upp för Petter att han nu hade sin chans. Längst inne i städskrubben fanns tomtemask och röd luva, lurvig lusekofta från Lofoten och ett par slitna vadmalsbyxor. Han iklädde sig dessa plagg, fick fatt på jutesäcken med ved, tömde den och fyllde den med Erika. Knäande med hustrun på ryggen och med största förskäraren instucken innanför svångremmen hasade sig Petter Jönsson ut i den mörknande julefriden.

***

Någon såg honom inifrån en av lägenheterna och sedan fylldes fönstret plötsligt av ansikten med platta näsor. Man vinkade till honom och han försökte vinka tillbaka så gott det gick. Men sedan hade människorna fått nog av verkligheten och återgick till Piff och Puff som man ju hade betalat dyrt för med sina licensmedel.

På parkeringsplatsen tog Petter mössan av snögubben och lade den bredvid säcken innan han drog förskäraren ur bältet och skar snögubben mitt itu – längsefter, från huvudet till fotabjället. Sedan karvade han omsorgsfullt ur innanmätet och försökte pressa in Erika i hålet. Det gick inte förrän han klätt av henne vaxduken, men då passade hon desto bättre. Han sköt tillbaka snögubbens ryggsida och fasade till skåran med snö som han värmde med andedräkten. Efter bara ett par minuter syntes det inte att någon åverkan förekommit.

***

Han hann lagom klä om till normal klädsel innan Erikas släktingar stormande upp med sina paket – de flesta skulle de ge varandra – och han fick att förklara att Erika gett sig av till affären för en timme sedan för att köpa stearinljus. Så tog han plasten från köksbordet, ställde fram snapsflaskorna (en hela Renat och en hela Skåne, precis som det alltid varit sedan julaftonen 1944) och sedan åt och drack alla medan de undrade vart Erika tagit vägen. När alla var mätta och någorlunda ljumna av minst en i vardera benet ringdes runt till polis och sjukhus, för det måste ju ha hänt nåt, som hennes två år äldre bror så klokt hade kommit fram till. Ingenstans hade man sett till Erika. Och Petter sa adjö till släkten som vinglade ner till den taxi han lyckats få tag på åt dem och i trappan vände sig en av dem om, stack handen i rockfickan och fick fram ett paket.

”Visst fan”, sa släktingen. ”Det hade jag så när glömt. Den här skulle ju du ha. God jul.”

”God jul”, sa Petter.

***

Nästa morgon såg han barnen jobba med att göra snögubben ännu större, men under dagen kom det in fler och fler bilar på parkeringsplatsen. På kvällen kom ägaren till Mercan som brukade stå på rutan som snögubben ockuperade. Han försökte slå sönder den men ungarna hade hällt vatten på snögubben så att den blivit en isgubbe och nu hade de ordentligt roligt åt den flåsande tjockisen med spaden som bara blev argare och argare och till sist måste ställa sin fina bil på gästparkeringen.

Petter var uppe tidigt på annandagen och fick syn på den gula skopförsedda traktorn som lyfte upp snögubben och lade den på flaket till en av gatukontorets lastbilar. Petter skyndade ut och tog mopeden. Medan han följde efter lastbilen såg han den välmående grannen köra sin Mercedes till den alldeles egna parkeringsplatsen. Karlen såg nästan triumferande belåten ut i sitt bamsiga tyska plåtskal.

Gatukontorets bil körde långsamt till tippen vid kajen. Petter stod inte mer än tvåhundra meter därifrån när snögubben plaskade ner i vattnet och började flyta ut mot mitten av strömmen. Han tog av sig den bruna skinnmössan med öronlapparna och stod och såg en stund efter den bortseglande snögubben.

När han vänt mopeden och var på väg hem igen undrade han lite om Erika skulle vara igenkännlig när våren kom. Men han undrade faktiskt också över om hennes släkt hade lämnat en skvätt kvar i någon av flaskorna därhemma. Det var verkligen alldeles förbaskat kallt …