Novell av SUNE E OLSSON

Sune har skrivit en rad noveller som DAST publicerat (Den meningslösa stölden,  Teatermordet, Beskyddarna, En dag på jobbet och Hotet) och gett ut två deckare (recensioner av Granne med lyckan och Mordet i Risveden). Novellen nedan har viss bäring på vad han tidigare skrivit.

——————————

En ny dag randades utan förebud om dramat den bar med sig. Dagarna var ljusa men korta. Vattensamlingar frös till is under nätterna för att under dagen smälta i solen. Vinden nöp rosor i kinderna.

En smal grusväg ledde mellan skog, åkrar och gärden fram till en öppning i en raserad gärdsgård. I kanten av skogen stod en stuga skuggad av träden. En Avenbokshäck kringgärdade tomten och innanför den växte gräset högt, buskar snårade sig och otuktade prydnadsträd sträckte spretande grenar mot skyn. Fågelsång fyllde skyn.

Huset, en sommarstuga med liggande träpanel och stora fönster, var fyllt av tystnad. Runt tre av stugans sidor sträckte sig en altan. Ljus furu i en trädgårdsmöbel bröt mot mörklaserat golv. Reflexer från en skvallerspegel slog vassa strålar på fasaden.

***

Stugan bestod av tre rum och kök. Det största rummet dominerades av ett skrivbord i ek som stod med vänster sida mot fönstret. Bokhyllor med tätt packade böcker täckte väggen bakom bordet. På motsatt vägg hängde en whiteboardtavla med bilder, pilar och lappar. På bordsskivan vilade en hopfälld laptop.

Tillbakalutad i en kontorsstol, den enda sittplatsen i rummet, med högt ryggstöd satt en fet man med en kaffemugg i handen.

Genom ett gardinlöst fönster föll ljus in på en låg bänk med gröna växter. På golvet bredvid bänken skälvde bladen på en fikus, stor nog att dölja dörren till altanen utanför. Monterad på fönsterbågen satt skvallerspegeln.

Rummet gav ett påvert intryck med ärvda och andrahandsköpta möbler. En gång tecken på status. Furugolvet saknade mattor.

Mannen, kallad Författaren av gemene man i byn, startade datorn. I väntan på att maskinen skulle ladda läppjade han på kaffet.

En rörelse fick honom att vända sig mot fönstret. I spegeln avtecknades en bil utanför grinden.

Lantbrevbäraren, tänkte han och reste sig.

***

Klädd i en träningsoverall som var tajt om midjan och hade för långa ben och ärmar gick Författaren för att hämta in posten. Trots den korta gångvägen till grinden fylldes fåror i hans panna av svett. Håret klibbade på hjässan och mörka fläckar slog ut i armhålorna. Hjärtat slog fort och kinderna fläckades röda. Han tryckte klackarna hårt i marken när han gick.

Som för att maskera sitt behov att hämta andan stannade han vid brevlådan och bläddrade genom posten. Alla kuvert hade firmatryck.

Bara räkningar, tänkte han.

Ett brev var dock annorlunda. Adressen var skriven på engelskt manér och adresserat till Author Nils Svensson Esq. Han skyndade tillbaka in.

Författarens agent hade placerat en svit romaner vid ett engelskt förlag och det första kuvertet innehöll ett kontrakt med rubrik i fet stil.

Han kikade på namnet längst ner på sidan. John Fitzgerald Swain, Publisher.

Utan att läsa hela texten la han från sig kontraktet och tog upp ett brev från agenten. I korthet meddelades att JFS Publisher Ltd. hade accepterat hans manus, de nio redan skrivna romanerna och den tionde och sista som ska vara förlaget tillhanda inom ett år, för utgivning.

Böckerna skulle ges ut höst och vår. Varje bok skulle tryckas i en första upplaga om 100 000 exemplar. Det flimrade för hans ögon. Siffror snurrade i skallen trots hans försök att hålla igen förväntningarna. Antalet i första utgåvan var lågt för den engelska bokmarknaden. Det kunde bli åtskilligt mer pengar. Kyla som från is växte från anklarna upp mot knäna.

Bifogat fanns en postväxel. Han sträckte sig efter den. Ett tjockt och glansigt papper med ståltryck. Händerna ville inte lyda. Han fumlade men fick till slut grepp om det. Växeln löd på två miljoner trehundratusen GBP. I siffror, 2 300 000,00 GBP. Great Brittain Pound. Pundet stod i mer än tio kronor. Nästan fjorton. Han sköt tillbaka stolen. Lutade sig framåt och försökte pressa ned huvudet mellan knäna. En tornado av jubel och skräck rev i hans nervtrådar.

Författaren hade skrivit dussinet romaner av vilka nio ingick i en svit som kallades “Droppen”. Böckerna var utgivna i måttliga upplagor i Sverige. Försäljningen hade ökat och de senaste böckerna hade sålt bra utan att bli bästsäljare. Han hade livnärt sig på intäkterna, dock inte levt i överflöd. Impulsivt reste han sig på väg att skynda till banken. Han sansade sig. Satte sig igen.

Nåja, tänkte han. Bäst att sätta in hälften på skattekontot. Mer än hälften för helsicke. Minst sjuttiofem procent?

Han gjorde en grimas.

Nej fan, jag väntar till i eftermiddag. Synopsis på det sista manuset gäller. Vad ska jag välja för titel? Ett arbetsnamn … Sista mötet med gänget, kan det duga? Det associerar till filmen … är det bra?

Fingrarna slog ett kortkommando på tangentbordet och väckte editorn till liv. Författaren försökte läsa vad han redan skrivit utan att kunna koncentrera sig. Ögonen flydde skärmen. Drogs till avin. Han vände postväxeln nedåt, blundade och lutade sig bakåt med armarna hängande.

Motorljud från vägen trängde in i rummet. Han slängde en blick mot fönstret. Sökte med ögonen skvallerspegeln. Spegelglasen var täckta av imma.

Författaren tog med muggen och gick ut. Innan han gjorde rent spegelglaset lutade han sig över altanräcket och spejade mot vägen. Ingen där.

Han gned med fingrarna över speglarna. Hållarna vajade under hans rörelser. Han höll fast och fortsatte gnida. Spegelbilden trädde fram. Han såg sitt ansikte och skogen bakom sig. Dock inget av trädgården eller huset. Spegeln zoomade ut. Förutom ansiktet såg han axlarna. Bröstet. Armarna. Slutligen hela kroppen. Han försökte ta ett steg tillbaka. Han satt fast.

– Spjärna inte mot, hördes en röst säga. En mörk röst. Ändå sannolikt från en kvinna. Följ med, du mäktar inte stå emot.

***

Mörker omslöt författaren. Panik spred sig från magen, kröp genom bröstet och samlades i en klump under halsen. Han kunde inte andas. Med knutna händer slog han sig på benen. Slagen kändes. Han blinkade febril för att klara ögonen. Ett flämtande svagt ljus syntes på avstånd. Växte sakta. Spred sig. Ur mörkret trädde ett virrvarr av trädstammar fram. Ringlande över marken. Resta grenar likt ormar färdiga att hugga omringade honom.

En rörelse fångade hans uppmärksamhet. Var det en människa? Glimten kom från en öppning i skogen. Där var ljusare än mellan träden där han stod.

En stig. Kanske en väg, tänkte Författaren.

Han började gå. Knähöga trädstammar. Lös sand. När han lyfte ett ben för att kliva över en stock sjönk benet ner till anklarna. Han var tvungen sätta sig på trädet och svinga benen över. Redan efter femtio meter var han utmattad och oförmögen att ta sig vidare. Tårar förvrängde hans syn och gav hjärnan bilder den inte kunde tyda.

En duns axeln. Han ryggade. Föll. Ett litet djur hade bitit honom i kinden och försvunnit. En ekorre!

En gestalt tog form ur dunklet. Vek undan en gren och steg fram.

– En nyanländ, sa en kvinna.

Samma röst han hörde tidigare.

– Blöder jag?

– Hugg och slag känns verkliga, sa kvinnan. De lämnar inga synliga sår. Sår och smärta sitter i själen.

Kvinnan var klädd i en ålderdomlig klänning som nådde till marken.

– Vem är du? Hur kan du röra dig utan att fastna i ris och grenar och få klänningen sönderriven.

– Det är min finklänning. När min första bok gavs ut fotograferades jag klädd i den. Då var jag mycket ung.

Kvinnan såg ut att vara i tjugoårsåldern. Hon var klädd i en svart klänning med vitt krås, knäppt högt i halsen, långärmad. Håret var slätkammat med mittbena, samlat i en knut i nacken. Hon såg allvarlig ut.

En beslutsam kvinna som inte släpper andra inpå livet, tänkte han.

Hon föreföll bekant. Han kunde inte placera henne.

– Du är lik någon, sa han.

– Jag dog innan du föddes, sa hon. Fotografierna från min ungdom i Falun kan du knappast ha sett.

Kvinnan tystnade. Tonade bort i mörkret.

Författaren reste sig. Banade sig väg i riktning mot stigen. Nakna grenar grep efter honom. Rev i hans kläder. Rispade hans skinn och klöste ansiktet. Efter en bit tog tröttheten överhanden på nytt. Han stannade. Flämtade efter luft. Svett och kroppsvärme lockad till sig knot, mygg och flugor.

Kanske finns det en glänta vid stigen, tänkte han. Bara jag kommer ut ur den här urskogen. Bara jag kommer fram till stigen.

***

Författaren släpade sig vidare och nådde slutligen fram till en stig. Han valde att följa den åt vad han trodde var väster. Efter en kort bit ljusnade omgivningen. Han kom till en öppning i skogen. En solig lycka.

Utmattad slängde han sig på marken. Rullade över på rygg och sträckte ut armarna. Solen bländade honom. Han kände ingen värme från solen. Han somnade.

Efter vad som verkade vara sekunder vaknade han. Två tonårsflickor stod och tittade på honom. Deras ögon var inte vänliga.

Den ena av dem hade blont kortklippt hår. Den andra långt mörkt hår. Båda bar tunna genomskinliga linnen som inte dolde deras små ännu inte mogna bröst.

Den blonda tjejen bar vita bomullsbyxor den mörka tajt åtsittande jeans. Han såg flickornas ögon, deras form och färg men i övrigt saknade deras ansikten konturer.

– Känner du inte igen tösera? Den ålderdomligt klädda kvinnan från skogen gjorde sig hörd på nytt. Han kunde inte se henne.

– Vet inte riktigt. Vilka är de?

– De är dina barn. Sandra och Emma. Minns du dem inte?

– Jag har inga barn.

– Du har skapat dem.

– Det tror jag inte på.

– Du kommer att göra det.

– Kan jag någonsin komma hem från den här mardrömmen?

– Ingen kommer undan när de väl kommit hit.

Under samtalet med kvinnan förändrades flickorna. En stor blaffa växte fram och täckte till slut Sandras vänstra ansiktshalva. Ett axelband brast. Linnet hängde ner. Byxlinningen gick isär och exponerade ett par nedhasade trosor som knappt skylde hennes kön.

En känsla fick honom att vända blicken mot Emma. Hon var naken. Hennes ansikte var mosat av slag. Hennes bröst, mage och lår fläckades av blod och sekret. Hon grät. Tårar blandade med blod rann utför hennes kinder.

– Snuskgubbe, skrek Sandra. Du söp mig full och våldtog mig när jag var försvarslös.

– Jag har aldrig våldtagit någon. Vad menar du?

– Du skrev att Sandra hade sex med en gammal gubbe. Du fick det till att hon njöt av det. Att hon efter det var ihop med många gubbar mot betalning. Den unga kvinnans röst borrade sig in i honom som stötte hon en dolk i hans bröst. Han la en hand över hjärtat. Smärta strömmade ut i armarna.

– Mig våldtog du också, skrek Emma. Du slog och misshandlade mig. Gillade du att knulla en livlös kropp? Slagen och drogad till medvetslöshet. Sen lät du ett helt gäng våldta mig. Jag kunde inte räkna dem. Alla nöjde sig inte med att ta mig en gång.

Han kom ihåg inledningen på sitt första manus. Sexscenerna som han detaljerade som vore de actionscener.

Många som läste boken skällde mig för pedofil. Tog avstånd från mig. Slutade tala med mig, tänkte han.

– Det var inte jag. Det var de kriminella. Buset. Jag ville visa på deras känslokyla. Deras brist på empati.

Emma tog upp en sten och gjorde sig beredd att kasta den på honom. Sandra följde hennes exempel.

Författaren tog sig upp på benen och flydde.

***

Längre bort på lyckan stod folk. En kvinna och två män. Han försökte ta sig förbi dem osedd. Åter skar en röst genom luften. Genom huden och in i hans innersta. Kvinnan i gruppen sträckte ut en arm och pekade på honom.

– Du lät ta livet av mig, skrek hon. Men först gjorde du mig på smällen, din jävel. Du tog livet av min sambo och tvingade mig att knata omkring i en skog full med en massa mygg och annat otyg. Du mördade mig och vårt ofödda barn!

Kvinnan var ännu inte tjugo fyllda. Hennes gröna ögon borrade sig in i hans. Svart, tjockt, kortklippt hår täckte hjässan. Hon var klädd i jeans och jeansjacka. Hade en vacker figur. Hon var åtråvärd.

Författaren flämtade. Fick inte luft. Kroppen var i kramp.

– Jag har aldrig dödat någon, sa han. Jag förstår inte. Vilka är ni?

– Mig lät du också mörda, sa en av männen.

– Och mig gjorde du till mördare. Du hade mig att döda den enda människa jag brytt mig om. Mins syster, sa en pojk? En tonåring.

– Jag?

Författaren förstod inte. Han anade att han sett dem någonstans men visste inte var.

Deras anletsdrag var diffusa på samma sätt som de två flickornas.

Fan om jag bara kunde se dem ordentligt, tänkte han.

– Miza och hennes bröder, sa kvinnan som nu blivit en osynliga följeslagare. Nog kommer du ihåg dem. Ditt bidrag till hedersvåld.

Han visste med säkerhet att han aldrig dödat någon. Ännu mindre tvingat någon till sex. De måste ha tagit fel på person. De måste.

En reslig blond man tog form intill Författaren. Grep Författaren om armen. Hans hand var hård. Greppet kändes som is. Ytterligare två kvinnor sällade sig till skaran.

– Du gjorde mig till hjälte i dina noveller. Tyckte du verkligen att en man som är tvungen att jaga samhällets olycksbarn förtjänar att bli hjälte? Jag ville bli präst, din fan!

– Mig och Annalena gjorde du till lebbor. Fattade du inte att jag var kär i Peter, ditt missfoster, sa en medelålders blond kvinna.

– Vem är Peter?

– Jag, sa mannen som höll fast honom. Peter Ingmarson.

Mannen fnös.

– Du offrade oss för att bli rik och berömd, sa en kostymklädd man med hatt och kavaj. Han var kortväxt och klädd i kostym med klädda knappar. Mest av allt såg han ut som en nörd.

– Ni får vänta, era kufar, sa en nyanländ kvinna i polisuniform. Vi från romanerna har företräde. Ni från novellerna får vänta på er tur.

Ytterligare människor slöt sig till gruppen. De började gräla. Till sin lättnad slapp Författaren stå i centrum. Han kände sig hotad men tog tillfället i akt att iaktta dem. De såg ofärdiga ut. Skarpa anletsdrag blandades med diffusa. Delvis oklädda men ändå inte nakna.

– Dina personbeskrivningar var vaga, påstods det i recensionerna. Minns du?

***

Författaren smög åt sidan. Vände sig om och skyndade in mellan träden på andra sidan lyckan.
Ingen förföljde honom. Flämtande, med plågade pipande andetag och med kläderna genomblöta av svett stannade han vid en bäck. Han fångade upp vatten i en kupad hand och drack.

Ett gurglande skratt nådde honom.

– Du kom undan.

Kvinnan han mött steg upp ur bäcken och satte sig på en sten. Hennes kläder var torra.

– Vart går den här stigen? sa Författaren.

– Du kan vara glad, du. Ännu har bara en handfull figurer ställer dig till svars. Mig jagar en försupen och galen präst, flera kavaljerer jag gett mat och husrum. Folket på Ingmarsgården och de som emigrerade till Jerusalem. Religiösa galningar som klandrar mig för mitt levnadssätt.

– Hur kommer jag hem? sa han.

– Jag älskade två kvinnor och det fick man inte göra på den tiden. Kanske fortfarande inte. Vad vet jag.

– Snälla. Visa mig hur jag kommer ut ur den här helvetesskogen. Till ett hus med telefon så att jag kan ringa efter en taxi.

– Skogen är förbannad. Det har du rätt i, sa hon. Hem kommer du emellertid inte. Följ stigen en bit till och du kan se var du lever. Dit du aldrig kommer tillbaka.

Han skyndade iväg.

***

Författaren kom fram till en krök på stigen. På andra sidan en hög häck kunde han se sitt hus.

Äntligen hemma, jublade han.

– Va, fan.

På altanen satt en man och fikade. Han drack kaffe ur Författarens favoritmugg. Han gnolade på en visa och strålade av glädje.

– Kom igen nu, Nisse. Nu åker vi till banken, hojtade mannen rakt ut i luften.

Varför kallar han sig Nisse?

Mannen från altanen, gick mot grinden. Strök förbi skogsbrynet. Nära åskådaren på stigen.

Men, det är ju jag!

Bakom honom hördes den nu välbekanta rösten med det gurglande skrattet på nytt.

– Jo du. Du lever, du. Allt är precis som vanligt. Du kommer att bli mer berömd än du någonsin varit. Du kommer att bli rik som ett troll. Men du blir kvar här i skogen och dina skapelser kommer att ställa dig till svars varje dag. Gamla som nya. Du kommer att få utstå hugg och slag. Mannen du såg är ett andra du. En man utan känslor. Utan medlidande. Utan empati. Precis som du när du totade ihop dina romaner. En du, som kommer att leva på dina tillgångar och öka dem genom sitt författande. Välanpassade ytliga romaner för läsare som vill fly världen för en kort stund.

Ett skri banade sig väg ur Författarens mun. Han slängde sig mot häcken. Försökte tränga genom den. Klättra över den. Krypa under den. Till ingen nytta. Häckens grenar fick liv. De bekämpade honom. Slöt sig om hans armar och fjättrade honom. Uttröttad gav han upp. Grenarna släppte taget och han föll ned på stigen. Blodig, blöt av svett, andfådd och utpumpad.

Solen dalade. Mörkret tätnade. Författaren reste sig och gick tillbaka längs stigen. Han stannade vid bäcken. Slog sig ner på marken under ett träd. Porlande vatten sövde honom till ro.

***

Följande morgon väcktes han av röster. För att inte bli sedd tryckte han på marken. Låg still. Hoppades att gräs och ljung skulle skyla honom. Han tog en vidja i handen. Knogarna vitnade av hans grepp.

– Snälla, låt mig komma tillbaka hem. Jag ska aldrig pådyvla mina figurer roller de inte vill ha. Ge mig chansen att rätta till vad jag gjort galet.

Det porlande skrattet rullade över bäcken. Utan att vända sig kunde han ana kvinnan i svart klänning.

Hon avslöjar mig, tänkte han. Hjälp mig. Låt mig komma hem.

Steg närmade sig hans gömställe. Han slöt ögonen. Greps av yrsel. Gled ned mot bäcken. Föll. Desperat klängde han sig fast vid vidjan. Den brast. Han slog i ryggen. Det svartnade för ögonen.

***

Medvetande kom tillbaka bitvis. Först känseln. Lukten. Sist synen. Han låg på altangolvet. I handen höll han skvallerspegeln. Den hade lossnat från sina fästen. Spegelglasen var i bitar.

Författaren rullade över på knä. Tog sig upp på benen. På vägen la sig dammet efter brevbärarens bil. Den hade kört förbi utan att stanna.

– Inga refuseringar idag då, sa Författaren. Han log. Kände glädje blandad med vemod.