Novell av LOUISE SAHLBERG & JOHN WIDE

Sahlberg & Wide. Två själar vars pennor flyter samman och skapar prosa de själva vill läsa. Louise bor och är verksam i Skövde. John… ja, han är lite hemlig av sig. De gillar novell-formatet. De har skrivit flera novelleer för DAST.
_______________________________________________

Jag fruktade att de skulle försöka döda mig. Det var därför som jag tog min tillflykt till grottan. Därtill kom skammen. Givetvis var jag allt annat än stolt över min handling så känslan var oundviklig. Den låg som ett mörkt täcke över min dystra uppsyn. Bybornas ilska var lätt att förstå. Men jag förtjänade faktiskt att leva. Och av den anledningen beslöt jag mig för att genast lämna byn. Innan den uppretade folkmassan kom för att slakta mig.

Med en filt och några enkla handredskap gav jag mig av. I skydd av nattens mörker började jag min mödosamma vandring. Över markerna, genom den täta skogen och bort mot bergen i fjärran.

Trött och sliten nådde jag till sist mitt mål. Och där hade jag för ovanlighetens skull lite tur. Precis vid platsen för min ankomst fanns en mindre grotta. En aning spartansk i sin inredning, men den gav mig skydd mot storm och regn. Jag hade hittat mitt nya hem.

Vatten hade jag i tillräcklig omfattning. Bara ett hundratal meter bort fanns en porlande bäck där jag kunde släcka min törst.

Värre var det med mat. Allt jag hade att tillgå var naturens skafferi och det var magert i dessa trakter. Mina bristfälliga kunskaper i ämnet förvärrade naturligtvis saken. Jag visste ju inte vilka växter som var lämpliga att äta eller tvärt om utgjorde en fara. Nöden tvingade mig dock att pröva det mesta som jag hittade. Oftast gick det bra men en gång ådrog jag mig en riktig magåkomma.

Ensamheten var också tung att bära. Jag saknade umgänget i byn. Speciellt min bästa vän Edgar. Vi brukade sitta och samtala i timmar om allt möjligt. I grottan fick jag prata med mig själv. Det låter kanske konstigt men jag var tvungen för att inte bli vansinnig.

***

Vintern som följde blev eländig. Kyla. Som tog sig in i märgen. Men som också gjorde skador på min hud. Det blev svårare att hitta mat och emellanåt grät jag mig till sömns. Drömmarna handlade ofta om att jag åt kött och de härligaste av frukter. Fast sedan vaknade jag ju alltid. Väldigt hungrig.

När våren kom blev tillvaron lättare och sommaren lyfte mitt humör ytterligare.

***

Hösten kändes tung att möta. Kring vad som borde ha varit årsdagen för min flykt till grottan tog jag mig en ordentlig funderare. Skulle jag fortsätta leva mitt liv på denna plats eller var det möjligt att återvända till byn? Nej, dit vågade jag mig inte än. Mitt misstag var för stort och hade säkerligen inte glömts. Dessutom brann det fortfarande inom mig av skam.

Bara ett par dagar senare hände det något. Tidigt en förmiddag började det knaka bland träden. Jag blev rädd. Först trodde jag att det var ett djur. Men ut ur skogen kom en medtagen gestalt som var mänsklig. Jag trodde knappt mina ögon. Edgar!

Då jag rusade fram och hälsade på min vän fick han endast fram ett ord.

– Vatten!

Stödd på mig släpade sig Edgar fram till min lägerplats. Där gav jag honom rikligt att dricka.

– Hur lyckades du hitta mig? undrade jag.

– Det var inte min avsikt, förklarade Edgar. Jag flydde från byn och råkade hamna här.

– Gjorde du? Varför då?

Min kamrat samlade sig. Som om han hade svårt att få det ur sig.

– Tyvärr… så har jag gjort samma misstag som du.

Detta var det sista som jag hade förväntat mig att höra från honom.

– Har du? Hur kunde du?

Edgar såg uppgiven ut.

– Jag blev övermodig. Jag trodde verkligen på min förmåga. Dumt nog var jag säker på att lyckas. Men det gjorde jag alltså inte. Som du förstår kunde jag inte stanna i byn.

Jag hade svårt att ta in det sagda.

– Så du upprepade alltså mitt skamliga misstag?

– Ja, erkände Edgar skamset. Jag har också fått en novell refuserad av DAST Magazine…

Vi suckade gemensamt och förbannade våra bittra levnadsöden. En sensommarkväll, med endast vatten att dricka.